Ett besök på högre seminariet vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet gav mig en tanke om musik som tolkningspraktik. Det var organisten Per Högberg, verksam i Vasakyrkan, som redovisade sin forskning kring ”klangikonografi” — samspelet mellan musik, text och bildkonst i kyrkorummet.

Det intressanta samtalet gav mig följande idé, som jag också framförde: Det är dogm att språket har företräde, därför att det kan tolka andra teckensystem. Med Benvenistes ord: Endast språket har en semantik.

Men är inte musiken också tolkande? Fast på ett annat sätt?

Språket kan tillskriva betydelser. Men musiken ger en form åt ord och rörelser, liksom åt bilder och filmer. ”Multimedial” var ett vanligt ord under seminariet.

Ett exempel som föresvävade mig, men som jag inte hann nämna är höjningen i slutet av varje strof av ”Stilla natt”. Den referensen är förmodligen stapelvara inom musikforskningen, och kanske hela min tankegång, men jag framhärdar i alla fall.
I ursprungsversionen mal texten bara på. Men efter en revidering kommer det numera en höjning vid ”Kristus till jorden är kommen”. Och allt faller på plats.

Det går att ge resultatet av justeringen en evangelisk tolkning. Men det är då det slags tolkning som går via språket. Om vi istället säger: Musiken ger en tolkning genom att omforma texten och därmed också sångarens/åhörarens relation till den.

Musik som interpretativ praktik. Också i litteraturen.

Musik som ackompanjerar videospel. Vad som än händer på pixelslagfältet. Den tolkar i ögonblicket genom att vara med och forma uppmärksamhetsflödet. Den beskriver inte.

Musik som inte relaterar till text eller dans? Den formar sig själv. Den kräver ett lyssnande efter dess återkomster och variationer. Dess föregångare och fortsättningar.