Skrivandet utgår från min plats i världen och i historien och i språket. Det äger rum med den grad av nödvändighet jag eftersträvar. Jag kan ställa mig i ledet, representera ett ideal. Jag kan alternativt eftersträva en skrivandets sanning, som bildar hemlig allians med alla andras skrivförsök, i fjärran land, i andra tider. Och det är så jag läser dom också. Som om vi skrev för varann. Till varann. Var och en på sitt sätt. Verklighets-efterbildning och samtidsanalys är viktiga grejer, kraftfulla ingrepp. Men själva skrivandet måste också med i läsningen, synligt eller osynligt. Redovisat eller oredovisat. Arbetet med det som är, då. Inklusive lögnerna, slöjorna. Ingen ren sanning att avtäcka. Men ett sanningsarbete som direkt eller med möda känns igen, också när dom ideologiska striderna lagt har sig, blivit obegripliga. Och också kan återanvändas i en annan tid, i en annan historisk situation. Skrivandet består, som en verksam dimension av texten, långt efter att skrivaren är borta. Hen är redan från början borta. Hen är redan från början en av dom lögner hen inte vederlägger men via skrivandet sätter in i ett större sammanhang. Som är både historiskt och tidlöst. Alldeles nödvändigt då. Alldeles öppet framgent.