Just hemkommen från TTIP-seminarium på Utrikespolitiska Institutet, lika mörkrädd som för en månad sen efter seminarium om samma ämne. Huvudtalare var den amerikanske opinionsmätaren Bruce Stokes, medverkade gjorde också EU-byråkraten Christian Leffler.

Det förs som bekant förhandlingar mellan EU och USA om att definiera vilka krav stater kan ställa på företagen. TTIP omtalas som ett frihandelsavtal, men nyckelordet i diskursen runtomkring är ”standards” — närmast översättbart med ”mått”. Visionen är att bara reglerna definieras för vad politiken kan lägga sig i  kommer investerarna att börja ösa in pengar.

Att investeringsnivåerna är så låga idag beror med andra ord endast på ängslan för vad dom politiska beslutsfattarna kan ställa till, men med fasta standards kommer allt att bli annorlunda. Vi kommer att gå från en spekulationsekonomi till en ny industrialism.

Mycket av fokus i kritiken har riktat in sig på ISDS, den del av TTIP som handlar om företagens rätt att föra rättsliga processer mot stater som ändrar sin politik, till exempel efter ett regimskifte. Men såna åtal är redan praxis, lugnade oss Atlas Copcos styrelseordförande Hans Stråberg, det hör till – huvudsaken är att reglera samspelet mellan stater och investerare. Och de svenska fackförbunden, representerade av LO:s Susanne Lindberg Elmgren, vill helst lämna ISDS utanför diskussionen och istället åstadkomma en transparens så genomgripande att USA för första gången ratificerar ILO:s konventioner.

Mörkrädd alltså därför att politiken är på väg att för evigt reduceras till spelregler som inte får ändras, och alla verkar överens om att detta är jättebra, därför att det ska delas ut en massa investeringskapital så fort alla kommer överens. Fast det kommer nog att kännas lite nostalgiskt för oss alla att behöva stryka den fina formuleringen ”All offentlig makt utgår från folket.”