Man är lite gammaldags, och det blir bara värre.

Trodde jag hade tecknat en försäkring på en mobiltelefon, men det jag hade försäkrat var min dyrbara tid.

Det vill säga att vid skada eller förlust få en splitter ny lur inom 48 timmar.

Jag måtte inte ha läst en rad av vad jag kryssade i och betalade en hundring i månaden för i över ett år.

Så när den gick sönder gällde inte försäkringen, eftersom fel simkort – ett annat nr än mitt – varit i bruk vid skadetillfället.

Det gammaldags bestod i att jag trodde att det var apparaten jag försäkrade. Men i den moderna världen existerar den inte utan är fullständigt utbytbar mot en annan likadan.

Det jag betalade för (i onödan) var alltså en försäkring mot ångesten för att plötsligt inte vara uppkopplad.

Och den sjukdomen lider jag inte av. Det är väl också rätt backwards.

Det är såna här händelser som försätter mig i existentialistiskt tvivel. Jag får en misstanke om att varat har blivit sekundärt till registreringen. Att personnumret är viktigare än personen. Att vi alla är ytterst utbytbara apparater.