Sista dan idag av utställningen av Walther-samlingen på Fotografiska. Jag gick dit tidigt och hängde länge vid August Sander-väggen. 60 porträtt i ett blickfång.

Varför är jag så hänryckt? Det är – förutom det rent mänskliga, själen – det att klasskillnaderna skildras i så många dimensioner. Hyn, händerna, hållningen, ansiktsminen. Sättet att gruppera sig inbördes. Och kläderna. Så välskräddade för att passa vars och ens funktion i samhället och i levnadsloppet, och bland högtiderna.

Sammanställningen av originalplanscherna med yrkesbeteckningarna längst ner i ett slags stämpeltryck förstärker också intrycket av att det var Sanders ambition och projekt att åstadkomma ett tvärsnitt av samhället i all dess olikhet. Klassmångfalden som är svår att göra en tabell över framträder i fotografierna, just därför att var och en får vara sig själv och framträda på olika vis: som arbetande, som på olika sätt njutande av andras arbete, som ungdom, konstnär eller excentriker.

Det skulle vara kul att placera in allesammans i ett sociologiskt axeldiagram.

Sen är det så mycket annat att titta på också den här sista dan. Jag går från mångfalden hos Sander till Avedons djävulska projekt att fotografera hela USA:s maktelit 1976 i identiska vinklar så att man hatar varenda en innerligt. Eller dom vackra porträtten av sydafrikanska transpersoner. Och hundra märkliga grejer till. Dom flesta med själva fotograferingsinstitutionen så närvarande och bestämmande. Också hos Sander: Vilka får sitta, vilka får stå, vilka får bära tunga lass?

Till yttermera visso putsas klassanalysglasögonen så att upplevelsen av den konstiga konsthallen och dess olika habituser fördjupas ännu mer än vanligt.