Naturens processer av förvandling och adaption
Språkets processer av förvandling och adaption
Epigenes: embryonal tillväxt i samspel med omgivningen
Människans samspel med naturen, det brutna kontraktet, återställelsen
Kretslopp och reparation
Språket: förstörelse och möjlig reparation, adaption
Den reparativa upplevelsen av att vara en del av kretsloppet, eller att vara typ en fågel
Schamanism i motsats till “det sublima”
Kartsevski: Språket förändras varje gång det används
Men språket bär också med sig minnet av förstörelsen, över generationer, epoker
Läkning, kan ett brutet kontrakt läkas (nej det upprättas ett nytt likadant istället)
Symbolisering, språkets förmåga att omförhandla den biologiska individens plats i samhället och i kretsloppet
Liknelser, läknelser
Sorg, förstås, enligt Freud en ersättningsprocess för det förlorade objektet, ett återskapande av dom förlorade sammanhangen
I förvandlingen ligger homologin mellan naturens processer och språkets
Språket som kontinuerlig reparation inte som benämnande
Benämnandet, klassifikationen är förbrytelsen, syndafallet
Och så miljökatastrofen som akut chocktillstånd, då. Mycket värre än nånsin. Smärta, vånda i raderna. Förvandling. Förhandling.
Epoker i det här: samspel–utsugning/ackumulation–förstörelse av själva livsbetingelserna. Med olika slags språk. Från restitution av det förlorade sammanhanget (symboliskt, religiöst) (eller i ett annat slags liv) till gestaltningen av själva sammanhangslösheten, algi utan nostos, språk på gränsen till mening överhuvudtaget som överlevnadsstrategi och kanske ny symbolisering, adaption.
Eller dom här epokerna: poesi som en del av skapelsen, poesi som ersättning för skapelsen, poesi som skapelsens vrål genom civilisationen som har förrått den.
Att läsa, kommentera texter och tankemodeller på det här viset.
Ekokritik. Med läkningen i språket som huvudspår kring vad som är oikos. För det är vad språket är bra på. Att reparera, även sina egna skövlingar. Särskilt sina egna skövlingar. Att sona kategoriseringarna.