Min kompis har ett ”enklare” arbete men är duktig och samvetsgrann och får alltid uppskattande ord av chefen och dennes kunder. Dock kan han titta sig i månen efter en fast anställning eller ens ett kontrakt. Vad som gäller är att hålla sig beredd på att inkallas med kort varsel och därefter kanske få jobba jättemånga timmar.

Han tycker ändå han är lyckligt lottad, eftersom han vantrivdes väldigt med att gå arbetslös, och eftersom han får betalt för varje jobbad timme, med alla pengar på bordet, vitt. Aldrig några efterhandsförhandlingar som i hemlandet om att ”du har jobbat åtta timmar men får bara betalt för fem den här gången”.

Men det är omöjligt att tacka nej när det dyker upp nånting. Det övriga livet får anpassa sig efter det.

Min kompis finner sig i sina villkor och trivs med att göra ett bra jobb och få lön. Han kan inte ens ta in ordet ”prekariatet”; kanske därför att det innehåller en svag nedvärdering, en jämförelse med dom riktiga arbeten som blir allt färre, men som ändå fortsätter överskugga bilden av arbetsmarknaden.

Han har perspektiv neråt, eftersom han har varit där, i grå- och svartjobben (aldrig i kriminaliteten); men det är viktigt för honom att känna sig jämlik, trots att hans villkor är så osäkra.

Egentligen har jag ingen aning om hur han förhåller sig till sitt arbete när han pratar med andra som också delar den här erfarenheten av att vara utestängd från arbetsmarknadens innersta cirklar på grund av bristande språkkunskaper och hudfärg. Kanske kan dom vara cyniska tillsammans, och inte bara förnöjda. Jag klarar inte ens av att ställa frågan.

Själv är jag en sorts egen företagare, med min bildning som enda maskinkapital. Men jag har privilegiet att kunna välja uppdrag utifrån lust. Jag känner igen mig i min kompis självklara arbetsglädje, men jag bestämmer själv, och så måste det vara ifall jag ska kunna göra mitt bästa. Att betalningen aldrig nånsin är på topp spelar då mindre roll. Egentligen är min grundtrygghet helt ofattbar, både den inre och den yttre. Eller möjligen väldigt gammaldags. Ibland känner jag mig som en vresig men snäll byhantverkare.

Problemet med det här samhället är inte resurserna. Det finns ett överflöd att ta av, låt vara att det mesta hamnar hos några få, och i accelererande grad. Problemet är att bilden av samhället inte överensstämmer med hur samhället fungerar. Det är bara vissa jobb och anställningsformer som syns och diskuteras. Och därmed blir det omöjligt att göra jämförelser. Inte ens inkomstundersökningarna säger nånting längre, eftersom en så stor del av utbetalningarna försiggår i gråzoner: från svarta kapitalinkomster till svarta tillfälliganställningar hos underleverantörers underleverantörer.

Alla vet hur dom själva har det. Hur stor pensionen blev. Hur stor del av den disponibla inkomsten som äts upp av räntebetalningar som om några år kanske kommer att växa till en kräftsvulst. Men ingen vet hur alla har det. Och få vet hur andra har det. Vi pratar så sällan på det viset, utom möjligen med den närmaste släkten.

Det finns så många parametrar kring ekonomin, så många måttstockar, så många helt väsensfrämmande förhållningssätt till pengarna. Men det offentliga samtalet om ekonomin handlar i stort sett bara om vad dom som har för mycket ska göra av med sitt överskott på: investeringar eller lyxkonsumtion. Det är dom som är normen – och, som det verkar, valmanskåren.

Om jag finge önska mig nånting, så vore det att få gå till val utifrån nationalräkenskaper som berättar hur alla har det. Så att det ginge att jämföra levda liv, inte abstrakta tillväxtsiffror.