”Identitetspolitik” är ett konstigt ord. Eller snarare ett retoriskt grepp. Det tar loven av ett tidigare inlägg –eller en hel debatt. Resultatet blir oavgjort. Och ingenting har förändrats.

I namn av vad funkar det greppet? Jag skulle säga: i universalismens namn. Det är av nån anledning fel att kräva grundläggande rättigheter och respekt åt sig själv – ett slags pinsamt etikettsbrott. Och en prioriteringshierarki inom vänstern spelar också stor roll: analysen att dom ekonomiska orättvisorna är mer grundläggande och därför bör åtgärdas först.

”Skillnadspolitik” vore mycket lättare att stå för. Och därmed offensivt hävda att det är samhällets indelningar som skapar orättvisorna. Som det oftast inte finns språk för.

Patt är den regel i schack som säger att partiet döms oavgjort när en av spelarna inte kan flytta nån enda av sina pjäser. Detta har räddat många. Men politisk eller estetisk patt är destruktiv och frustrationsskapande. En debatt som blir patt har liksom aldrig ägt rum.

Däremot vore det tacknämligt med mer identitetspolitik i bemärkelsen kritik av själva identiteten. Alla uppgörelser med var en blivit inplacerad hänger samman, och det finns grogrund för en annorlundaskapssolidaritet som skulle kunna bli mycket stark och global, ja messiansk (i Walter Benjamins bemärkelse).

Kanske är det därför locket läggs på?

Då skulle också konst och politik kunna korsbefrukta varann på ett annat sätt. Och historiens schackparti ta nya intressanta och kanske även emancipatoriska vändningar. Därför att alla deltar själva. Universalism i form av ett växande nätverk med Do It Yourself-projekt.

Och jag tror till och med att det här är vad som pågår. Igår gjorde jag t ex en lista åt en utlandskompis med tvåtusentalets viktigaste skönlitterära böcker i Sverige. Listan blev bedövande. Den handlade om mänskor som tar sin tillvaro i egna händer. Med språkets hjälp. Och i kamp mot språket.