Senaste numret av Filosofisk tidskrift är ovanligt innehållsrikt. En Lévinasinspirerad läsning av Clarice Lispectors Passionen enligt G H; en tänkvärd diskussion av nya betydelser av ”pappa” och ”mamma”; en skarpsinnig beskrivning av hur och varför ”empati” har blivit business inom vården, med en blick på vilka som inte omfattas av empatin.

Men underbart nördigast är Lars Hertzbergs och Martin Gustafssons beskrivning av sin nyöversättning av Wittgensteins filosofiska undersökningar.

Nördigt är alltså en hedersbetygelse. Jag tror själv också att tänkandet är kopplat till hurdant man skriver.

Här några väldigt bra observationer.

• Wittgenstein är ingen aforistiker, utan beskriver konkreta problem, som går att lösa eller ej. Och jag instämmer att aforistiker jobbar med motsatser, inte med språk i första hand.

• Wittgenstein jobbar mycket med pedagogiska analogier. Jämförelser som förklarar. Och det är här den centrala upptäckten kommer. Han använde semikolon på ett egenartat vis, som försvann i Anders Wedbergs översättning. Således visar Hertzberg och Gustavsson att W inte tyckte att filosofin var terapeutisk, men att dess praktik kunde speglas i medicinen.

Filosofin behandlar en fråga som en sjukdom.

Vs.

Filosofen behandlar en fråga; som en sjukdom.

Subtilt? Ja. Viktigt? Ja. Det leder till ett annat centralt ord som diskuteras: Aufleuchten. Det bestående resultatet av den filosofiska insikten. Till slut skapar dom ett nytt ord som bevarar stämningen: ”framskina” med substantivet ”framskinande”. Mycket snyggt. Jag ser fram emot boken som kommer i höst, och hoppas den blir ljudbok också. För även om W inte är aforistiker så är han fruktansvärt rolig. Ja eller absurdistisk. Och så ska jag läsa vidare i det digra numret. Filosofisk tidskrift är ett unikum.