I kvarterets pappersinsamling låg det en bunt sorgbrev, såna där med bred sorgkant. Tänk att oväntat få ett sånt med posten i en tid utan andra kommunikationer!

Utsidan är för adressen, men nån har med tanke på eftervärlden också skrivit med blyerts årtal och vad den bortgångne kallades inom släkten. Jag har av integritetsskäl strukit över alla namn.

Insidan för själva sorgebudet, och för inbjudan.

Mest anslående är nästan den enda långa meningen, inledd av en enorm bisats och förstärkt med bestämningen ”smärtsamma” till ordet ”plikten”.

”Samling i sorgehuset på lördag” är också gripande. För sorgens skull, och med tanke på ritualerna. Alla vet vad som förväntas.

Arket, med tryck bara på en sida, verkar förhandstillverkat. Sorgen är inte fastlimmad i efterskott. Förmodligen var också hela satsen förberedd, med undantag för namn och släktskapsförhållanden. Inklusive den långa meningen. Som klingar av klockor och doftar granris.

Nu blir dom andra papper igen. Men den här behåller jag. Som en påminnelse.