Oegentliga motsatser

Det nya året inleddes av mig med en felattribution. Jag tillskrev CWA Strandberg ”Nyårsklockorna” … men översättningen är ju gjord av Edward Fredin. Tur att det finns Wikipedia, och tack för att jag inte blev rättad direkt!

Exakt varför är den då så dålig, frågade sen värdfolket. Spontant sa jag att den har ingen struktur, den är en idealistisk sallad. Nu när jag tänkt, vill jag tillägga att den är ett dingdång av ogenomtänkta motsatser som tas för givna.

Gott – ont, sanning – lögn, varmt – kallt och sånt. Dom klingar tomt i vinternatten. Och skapar på så vis ett ogrundat intryck av nystart, av omstart.

Den som skriver dikt måste förhålla sig till dom semantiska motsatserna så som en komponist förhåller sig till harmonierna, etc. Dom är byggstenar. Den som skriver dikt får heller inte förhålla sig lättvindigt till framtiden. Den har nämligen ännu inte ägt rum.

Varför skriver en? Varför väljer en att läsa upp en bestämd dikt?

Därför att det är tradition? Eller för att göra upp med det som är tradition? Jag vill vränga hur du tänker, men det vrängandet överlåter jag åt dig själv.

Vränga motsatserna.

Vrångas.

Teves möjligheter till direktsändning har gjort den dåliga dikten ”Nyårsklockan” till tradition; och kanske behövs det just en dikt som är övermaga. För att nå fram till den begränsade uppmärksamheten.

Andra dikter väntar på sina ögonblick. På att fyllas av samtid och stiga uppåt och ge sig av i en annan riktning än traditionens. Nån annan gång.

Men Fredins dikt måste slaktas. Då rymmer den helt intressanta krafter.

Det dagas
Släktet fram i styrka går

Ring den frusna tiden åter varm,
klocka

sångarhjärta

Nyårsessä

Texter som skriver sig själva, texter skrivna av en jävla författare; textilier som hänger på väggen, textilier som blir trampade på, luggna på, etc.

Varför ville ni träffa mej?

Läs mina mörker istället.

Dom är förblommerade,

Nån måste förtala Josef K så att han blir glad.

Gränsen är aldrig absolut; den är ett etiskt riktmärke. (liksom semikolonet)

A maker of sentences.

Vem är det egentligen som står för knäfallet, va?!

Vem står i stormen?

Språkforskaren använder alltid sin erfarenhet av att också vara en språkvarelse. Det är för att påvisa detta som vi har uppfunnit behaviourismen.

När såg jag för första gången Lunds domkyrka? Var det inte i samband med deduktionen av dom transcendentala kategorierna?

Rättstavning avaktiverad. Det överdrivna ljudet från snöplogar. Som om dom försökte bryta upp natten.

Kom och drick thé med oss. Kom och drick vår text.

Nej den är min nu. Jag gör vad jag vill med mig.

I stället för taxonomier

”Litteratur” är inte en klassifikation utan ett förhållningssätt. Att utnämna/upphöja nånting till litteratur är en instruktion om hur den språkartefakten ska användas. Likadant med subgenrer som ekopoesi, aforistik, etc. Genre är en bruksanvisning, en rekommendation som naturligtvis inte alls behöver åtlydas, eftersom genretillhörighet inte är en egenskap hos verket.

Litteratur är storgenren, vari ingår många förhållningssätt, flera bortglömda, i träda eller ännu ej uppfunna. Men gemensamt för dom alla är öppenheten, förväntan om förvandlingar.

bokill001Likaså är förvisningen från litteraturen inte så mycket en degradering som en handhavandeinstruktion. Den här texten ska åtlydas, beundras, informera. Och du får inte göra vad du vill med den. Den är inte din.

Litteraturen är din. Den är öppen för dig. Den vill att du ska öppna dig för den, och därmed för språket, för världen.

(Flera tankar, dock inte alla, inspirerade av Juan Wilhelmis wittgensteinianska estetikbok Smak eller värde.)

Dialektik

Körschemat på poesifestivalen kraschade exponentiellt, och för att stanna kvar i stämningen låste jag in mig med dom tre översatta dikter jag skulle framföra. Men då flög fan i mig. Jag bestämde mig för att läsa upp en av dom på min barndomsdialekt (sydnorrländskt stadsmål) och jobbade om den:

skanning001

Det kändes jättebra, precis som hela uppläsningen. En dikt är polyfon också i den bemärkelsen att den innehåller många möjliga röster, precis som ett partitur kan spelas på tiotusen olika sätt. Jag var inte en kopia bredvid författaren utan en konstnär i egen rätt.

Regler och desambigueringsstrategier

Det är är formellt fel, men alla förstår. Det hade varit ännu mer korrekt med ”dess” men samtidigt lite underligt:

sin subjekt.jpg

Många hävdar bestämt att det finns en regel för hur ”sin” etc ska användas; men jag är inte lika säker. Subjektet i svenskan är inte alltid självklart, särskilt i komplexa satser. Det handlar mest om att vara varsam och undvika missförstånd.

Beskrivningen går att vända på. Att svenskan, liksom t ex tyskan, har en extra strategi för att framhäva att det är objektet som åsyftas, nämligen att använda ett vanligt possessivt pronomen istället för ”sin” etc. Och det är en specialgrej, ungefär som ”denna” i skriftspråket.

Men många av språken omkring oss har inte den möjligheten. Det krävs ofta ganska omständliga angivelser för att syftningen ska bli den avsedda. Islänningar är till exempel hopplösa och använder reflexiva pronomen precis hur som helst. Ändå förstår alla nästan alltid.

Varför tjatar jag om det här? Därför att jag tycker det finns en perspektivskillnad. Att hänvisa till en regel (som en hört talas om i skolan) ger falsk auktoritet, särskilt som den är svår att tillämpa utifrån enbart grammatiska kriterier. Men att påpeka att det finns ett tricks för att göra klart vad en menar, och se till att mottagaren fattar, det är mycket mera konstruktivt.

Det är skillnaden mellan att göra fel och att vara otydlig. Med tillägget att det är fullt möjligt att göra rätt men ändå vara otydlig.

 

Gammal insändare

Jag skrev den här i försomras men orkade inte skicka in den till lokaltidningen. Nu har den förnyad aktualitet.

Tidangivelserna vid busshållplatserna är så pass missvisande att de borde släckas ner eller täckas över.

Grundproblemet, som alltid har funnits, är att bussen försvinner från skylten efter planerad ankomsttid. Man börjar gå istället, och blir strax omkörd av den buss man skulle ha suttit på …

Det nyare problemet är att GPS-informationen från bussarna inte når fram till skyltarna, med gråtretande resultat. Gissningsvis har trafikkaoset gjort att SL övergått från algoritmer till nåt slags manuell bevakning som inte hinner med i tempot.

På sistone har också tillkommit att helt fungerande hållplatser på skylten får meddelandet ”Indragen”. Men det vet bussen eller busschauffören ingenting om.

Lösningen är en total omdesign av informationen.

Bussens slutdestination står redan på skylten/busskuren och kan tas bort. Ange istället linjenummer, tidtabell
57 13:08
och eventuella avvikelser:
57 13:08 13:12
eller
57 13:08 Slussen
eller
57 13:08 Inställd

Det är förmodligen den sista informationen som är den avgörande för att fiaskot bara fortsätter. SL vill inte stå för att vissa planerade turer stryks utan förvarning. Men det märker vi som får vänta och vänta.

Boende i Norra Hammarbyhamnen

Kristeva och Dylan

Konferensen på Södertörn med och om Julia Kristeva sammanföll på ett intressant sätt med Nobelpriset till Dylan. Dom är jämngamla och fortfarande på never ending tour – i hennes fall sånt som att jobba gratis med vilsna tonåringar på ett sjukhus i Paris och sätta deras lidande i samband med hela världens problem. Dom har betytt mycket för mig på varsitt håll, utan att jag nånsin gjorde kopplingen.

För Kristeva är texten inte ett objekt utan en ”produktivitet”: dikten (eller andra konstnärliga praktiker) tillverkar betydelse och lyfter in i dom gängse betydelserna det som hittills varit förskjutet och otillgängligt. Hon är också den som har beskrivit språkets klangliga sida som nånting mer än bara dekoration. Tillika är hon en revoltens tänkare, som ger goda råd om hur världen ska bli bättre: inte att bara störta det gamla utan även (först) skapa nya uttrycksformer och kommunikationer, som låter oss förvandlas.

kristevaklotter

Klotter från föreläsningen i torsdags ”Att tänka det radikalt onda” Som också finns att läsa i Divan 1–2 2016.

Allt detta är relevant i jämförelsen. Men jag tänkte ett steg till. Nobel verkade i sin tid, och med sina förföreställningar, till exempel om vad litteratur är för nånting. Jag uppfattar förvaltandet av priset som en ständig omtolkning av just det där ordet, en tolkning som kommer att skifta igen genom tiderna. Det är som bekant inte ett pris för litterär kvalitet; det handlar om att ha gjort mänskligheten en tjänst. Och dom två motsatserna hänger förstås ihop, även om en del pristagarval haft ideologiska undertexter.

Diktkonst utvecklar ”mänsklighetens mänsklighet” (det är en formulering från Lévinas) och det är vad Kristeva letar efter också, till exempel i talet hon höll när hon fick ett annat fint pris, Holberg-priset. Vad den sen har för plattform utöver språket känns irrelevant. Språket, och skulle jag vilja säga, i ”idealisk” och kristevansk bemärkelse”: uppfordran till att förvandlas.

Bortloggad

Den underliggande fasan för att plötsligt inte komma ut på nätet eller in på kontot eller finna att ens grejer har blivit totalt raderade utan att lämna ett spår gör sig påmind vid minsta mankemang eller störning.

Det är besläktat med dom allra djupaste existentiella erfarenheterna.

Och samtidigt en ingång till att leva sig in i den alltmer utbreda politiska likgiltigheten och uppgivenheten. Känslan av att inte vara inloggad längre på beslutsfattandet och samhällsutvecklingen ligger till grund för utanförskapet både som hot och som accepterat öde. Främlingskapet i en avancerad högteknologi som är vänlig och uppmuntrande på ytan men i grunden grym och oberäknelig i händerna på en makt som det nästan inte går att föreställa sig hur den verkar eller tänker. Eller var den sitter. Kanske redan i nånting bortanförmänskligt.

 

Att rätt rata

FormninnesavdelningenEn diskussion om hur långt ”arkiv” räcker som metafor fick mig att minnas min tid som vapenfri på Antikvarisk-Topografiska Arkivet (i Historiska Museet).

Där lärde jag mig att det viktigaste är gallring, därefter förteckning. Katalogen och samlingarna är liksom ett, men på olika platser. Och så bevarande, förstås. Syrafritt papper, evighetsklister som fästs med strykjärn (eller latex), tysta skåp.

Jag tänker på det där och tittar ut över min obeskrivliga samling av hyllor, plastlådor, flyttkartonger, bananlådor, tidskriftssamlare, gummisnoddsmappar och plastfickor. Tänk om man skulle burka alltsammans, och förteckna. Går det att få RAT-avdrag?

Samtidigt har världen förändrats så väldigt sen 1985. Den digitala lagringen, där en grej kan befinna sig på många ställen samtidigt, har massakrerat den fysiska lagringen. Vilket kommer att bedömas som barbari.

Gallringen, slängandet, som kritisk akt. Och ordnandet av det som blir kvar i nya former. Aby Warburg. Passageverket.

Författarskap och följdskrifter

ahlingreenebroschyrer

Två gammeldags förhållningssätt till litteraturkritik. 1945 samlade Tiden valda delar av recensionerna av Ahlins Min död är min till ett litet häfte. 1950 gav Norstedts ut ett annat litet häfte med två essäer som puffar för Graham Greenes författarskap.

Jag gissar att den primära gruppen var bokhandelsmedhjälparna, att dom fick broschyrerna gratis för att kunna uppmärksamma dom här författarskapen. Ahlins därför att hans storhet var omtvistad redan från början. Greene därför att han behövde etableras. Erik Lindegren skriver en pompös introduktion; Thorsten Jonsson åker till London och gör en subtil intervju full av hemligheter.

Det känns som att den här formen av unika presentationer idag skulle kunna funka på Internet, och få långvarig uppmärksamhet. Att få dom att funka är mest en formgivningsfråga, och svårigheten att synka med sökmotorer och kanske bibliotekskataloger.

Och så förstås detta att vem ska betala för jobbet och för texterna.

Jag kan inte riktigt förklara vad det är jag far efter. Kanske helt enkelt en kritisk intervention som stiftar sina egna ramar, inklusive att det är förlaget som står som avsändare, men vid sidan av den ordinarie reklamen. Därför att det som omtalas redan har massor av kulturellt kapital.

Många småförlag satsar idag både pengar och prestige på att ge ut långa serier av dom egna favoritförfattarnas böcker. Bakhåll är kanske det främsta exemplet. Det skulle gå att tänka sig nån form av uppbackning …

Och nu medan jag skrev kom jag på varför jag blev så nostalgisk. Det handlar om att med aktiva medel göra ett författarskap rättvisa, framhålla ett författarskaps särart utifrån litterära kvaliteter, göra författarskapet och inte författaren till grundelement i det litterära systemet, höja sig över den enskilda utgivningen.

Så om presentationer av författarskap, och av mottagandet av författarskap, görs till ett möjligt val i marknadsföringen får det också litterära konsekvenser. Man kunde tänka sig en genre. Och som alltid tänker jag att översättarna skulle kunna spela en mycket mer aktiv roll, både som introduktörer och som kännare av främmande litteraturer.

Men vad ska genren kallas? (Följdskrifter är ett fint gammalt begrepp.) Kan den i all sin spretighet samlas under ett tak på webben och därmed inte vara utlämnad åt Googles nyckfullhet? Och återigen: vem vill betala?

Rösten

Skriftspråkligheten gör prosan skriftspråklig, och det är ett problem. Jag tänker på sånt som rättstavningsprogrammens kamp mot stavningen sånt, dom vill ha sådant; men det där är bara på ytan.

Skriftspråkligheten gör att vi skriver som böcker och kapar importen från pratspråket. Inte i replikerna, men i själva prosan.

Prosan börjar i örona. Och pratspråket har andra mönster, flera uppsättningar till och med; och dom är litterärt roligare. Livfullare.

Man hör på en författare eller en översättare vad hen har diat för olika slags språk och kanske fortsätter med det.

Och sen kommer skriftspråket in i det ibland. Som blåssektionen i en symfoniorkester. Eller som samplad, brutish.

Vad jag är ute efter är nog ejentlien nåt slags känslighet. Så som en mikrofon är känslig eller som en fotograf letar upp ljuset för att hitta motivet.

Semikolonet är ett utmärkt exempel; det är egentligen talspråkligt och det är därför det mobbas av skriftspråksnormen.

Prat i radio, uppläst text i radio. Och så nåt slags mittemellan. Det kultiverade pratet med fullständiga meningar. Som på teatern också. Poesin, visst; men det är prosan jag är bekymrad för.

Nu när ljudböckerna är på väg att ta över. Varför inte skriva för dom?

Txoria txori

Under vandringen i gamla stan i Donostia (på spanska San Sebastian) pekar våra vänners son på ett hus: ”Där bodde min kompis”.

Laboaskylt

Åldersskillnaden måste ha varit stor mellan honom och Baskiens viktigaste trubadur, men han säger det med stolthet. Jag ber genast att få bli visad till en skivaffär. Det blir istället en underbar bokhandel, specialiserad på baskisk kultur.

Där köper jag en samlingsskiva och kommer inte åt att lyssna förrän hemma, men den är helt underbar. En späd stark bestämd stämma och ålderdomliga harmonier som matchar språkets klangfullhet.

Mikel Laboa jobbade som barnpsykiater men uppträdde också, och utforskade Baskiens skatt av sånger under förtryckets tid.

En gång på sextitalet skrev poeten Joxean Artze ner några ord på en pappersservett, som Laboa tonsatte redan samma kväll.

Nu är Txoria txori  ett slags Baskiens nationalsång, och även Athletic Bilbaos matchlåt. Joan Baez m fl har sjungit in den.

Den enkla berättelsen om frihetens paradoxer är själv som en fågel på himlen som visar upp hela livets vidd.

Att översätta dess enkelhet till sångbart skick var inte helt lätt. Framför allt handlar det om grammatiken. Den måste sitta rent musikaliskt, i samspel med melodin. Jag tillät mig till och med en omkastad ordföljd, vilket jag annars helst undviker. Men så här blev det just nu:

Txoriaövers

Utan etikett

Jag försökte beställa vin på franska; men den franska servitrisen förstod inte att det var franska jag pratade. Resten av beställningen fick äga rum på engelska.

Vinet jag hade beställt var en nästan färglös rosé, ett vin gris. När glaset kom in var mitt sällskap övertygade om att jag hade fått vitvin istället.

Jag smakade och kände att jag hade förlorat omdömet. Smakintrycken gick inte att översätta till språk. Först när jag tänkt igenom det här i efterskott har jag kunnat avgöra att det var en trevlig rosé med ganska stram lila eftersmak. Men den vissheten dök alltså inte upp på plats.

Det är alltid säkrare att beställa in hela flaskor, så att en kan läsa på etiketten vad det är en dricker – men då finns förstås alltid möjligheten att bli lurad att tro att en dricker nånting annat.

Många av mina rikaste vinupplevelser har jag faktiskt på Systembolaget, medan jag funderar ut vad det är jag egentligen vill ha. Och på motsvarande vis kan jag fundera ut fantastiska meningar på främmande språk och aldrig få användning för dom i det främmande vardagslivet. Det får bli pidgin istället. Att vara främling är jobbigt och fördummande.

Jag vet ju så väl – och det har jag från Herman Lindqvists bok om hur en umgås med fransmän – att det viktiga är att etablera sig först av allt. Hälsa på servitrisen och kanske även ägaren. Skapa kontakt. Bli ett subjekt i deras ögon. Som sen kan prata. Men jag besitter inte den tekniken. Det händer ibland av sig självt men oftast inte alls. Ni får komma ihåg att vi gick aldrig ut på restaurang när jag var liten. Inte på nånting alls, utom kaffedrickning hos släktingar. Det är liksom en viss social växel som saknas.

Men mest fascinerande är ändå hur själva smakomdömet kan förintas. En erfarenhet jag vet att jag delar med väldigt många, särskilt i sammanhang som är finare än vanligt. Är det här under såsen fisk eller fläskfilé?

Mindfulness är nog bra, och med rätta hyllat i bloggar och tidningsspalter; men det kräver både förberedelse och eftertanke. Nuet kan vara grymt, särskilt vid dom tillfällen när en sitter fint till bords och plötsligt inser att en har glömt att ta på sig både byxorna och kalsongerna och sen inte kan tänka på annat än möjliga sätt att obemärkt ta sig därifrån. Tack och lov brukar det alltid ordna sig.

På egna ben

Jag köpte en dyr tidskrift om grafisk design därför att presentationen av innehållet var så illa skriven att jag trodde att huvudartikeln handlade om en ny guru som hävdade att det nya är att göra designobjekt som är oberoende av format.

Det visade sig handla om en trend för att göra datorstyrningen av vardagen mer lik vardagen för att en ska slippa tänka och t ex jobba med avbilder av grejerna istället för att skriva kommandon. Dessutom var det inte gurun själv som skrev, utan ett referat av ett av hans föredrag kommenterades av en bunch svenska designers, som gav lite exempel.

Intressant, men inte riktigt min grej, va.

Däremot är själva idén att jobba formatoberoende värd minst 179 kronor, även om jag nu får stava ut den själv.

Jag är upplärd till att skriva texter som passar in precis på avsett ställe vad beträffar längd, stilnivå och tilltal. Jag kan leverera exakta bitar som överträffar beställarens förväntningar, ibland så till den grad att som blir refuserade såsom för konstiga. Eller förvisade till en annan plats än den planerade. Vilket är bland det värsta dom vet. Där tynar dom bort. En artikel som blir notis, en notis som får bild och alldeles för stort utrymme.

Det är inte bra för dom.

Dom blir nånting annat än vad dom är. På samma sätt som en radioessä på 9 minuter och 15 sekunder nästan alltid bara funkar i radioutsändning. Jag har det formatet så pass i kroppen att dom nästan skriver sig själva, gärna med långa citat som inte skulle funka i tryck. Live sprakar dom; lästa är dom bleka. Ungefär som makrillen förlorar sina färger när den dör.

Men planen är att skriva grejer som står för sig själva, eller rättare sagt får definiera sitt eget format. Modernistiska dikter är ett praktexempel, men jag vill inte göra anspråk på att skriva modernistiska dikter, såna finns det alldeles tillräckligt av.
Jag vill skriva texter om viktiga grejer där den grafiska formen (i vid bemärkelse) är underordnade textens eget arbete: flödet, dom obehärskade omedvetna processerna; och strukturerandet, dom nästan övertydliga, behärskande sekundärprocesserna. Och med jättelånga citat. Och bilder och diagram.

Kanske gör jag det delvis redan, inte minst i det här forumet. Men genom att själv ta makten över det grafiska uttrycket skulle det kunna bli möjligt att skapa ännu intressantare objekt som står på egna ben och inte minst viktigt tack vare dom nya distributionsformerna kan spridas som bilder och inte som text.

  • Bild i bemärkelsen datordefinierade dokument som kan spridas hur många gånger som helst utan att förlora sin identitet (JPEG, TIFF).
  • Men också bild i bemärkelsen tillfällig historisk konstellation som bildar (!) en struktur som inte behöver andra strukturer och därför kan interagera med dom: i förfluten tid, nu och framdeles.

Text som blir bild skulptur modell, och sen stöttas upp av förklaringstexter och tillämpningar. Ett slags vetenskapligt arbete, men med estetiska och innehållsliga ramar och instruktioner.

Fornfynd

image.jpg

Den här köpte vi inte.

Maken överraskar hustrun med ett modernt ångstrykjärn och allt går åt fanders. Det är intrigen i ett kåseri av Cello (Olle Carle) som jag hittade på en skånsk loppis (Stallet): en av dom årliga samlingsvolymerna som kåsörer gav ut på den tiden. Det är väldigt roligt skrivet, men ger samtidigt väldigt mycket 1950-talshistoria, om hur samhällsomvandlingen skapade omförhandling mellan könsrollerna,  här tydligt  i gungning utan att för den skull ruckas särskilt. Roligheten är en lekyta. Och jag är uppfödd på kåserier. Det är nästan mitt grundmodus. Att skriva tråkigt är mycket mer exalterande. Att undvika att skoja till det. Vilket är nästan omöjligt. Det håller kommunikationen vid liv, det håller linjen öppen. I skrift som i umgänge. Varje dag hade nästan varje tidning kåserier av mer eller mindre bra kvalitet – och ofta med en underström av ångest eftersom dom måste levereras till tryckpressarna. Red Top kan jag knappast läsa så här i efterskott, eller skulle kunna tänka mig att klippa ihop hans texter till en riktigt fasansfull föreställning om en man och hans skrivmaskin. Det här håller på att bli ett kåseri det med. Hjälp. Poängen är i alla fall godlynt konflikthantering. Att kunna känna igen sig i kåseriet, att således inte vara ensam med det som är småjobbigt, att kunna skratta åt eländet, därför att det inte är nåt riktigt elände utan bara det faktum att världen skapar vi tillsammans utifrån olika slags dumheter och inkompetenser, och en hel del färdigheter och skickligheter också. Getabocken stångas med törnesnåret och fastnar med hornen, som det står i den gamla kinesiska visdomsboken. Men han lär knappast kunna se på missödet med humor ens efteråt. Det var en fantastisk loppmarknad. Jag har näppeligen sett så mycket välvårdat och noga prismärkt skräp på en och samma gång. Och väldigt bra skräp dessutom. Vi köpte mer än en kasse full. Och boken av Cello  ett riktigt lyckokast. Den kom att påminna mig om att grunden för tillvaron är flexibilitet, och att ge var och en utrymme samtidigt. En tillåtandets etik som inte så ställer så höga prestationskrav på dom enskilda stackars mänskorna, en själv inräknad.

Att ge en bild

Att ge en bild – det måtte vara att påvisa nya sammanhang i ett angeläget ämne. Nya, därför att annars är det ingen gåva till läsaren/lyssnaren. Och ordet “bild” har jag givetvis från Walter Benjamin, som lärde oss att läsa och tyda samhället så som kaldéerna en gång lärde oss att tyda och tolka stjärnhimlen.

Det händer nånting ute i världen och analyserna far iväg åt redan etablerade håll, i synnerhet med dagens tävlan om nyhetstittarna, som gör att experter fraktas i taxibilar till tevestudior. Men sen efter några dar eller nåt år kommer dom riktigt eftertänksamma inläggen. Det är som om dom färdas i ett gammaldags, långsammare tempo. Ofta flera stycken, och gärna varandra motsägande.

Det har uppstått en annan situation – börskrascher, statskupper, folkomröstningar – som kräver en ny beskrivning. Och det är där analytikerns stilkonst och bildning spelar roll. Det nya läget tarvar nya beskrivningar.

Och är inte detta kritikens tid? I brottet mellan det föregående och det efterkommande. Just när det finns ett behov av mening.

Den som ska bringa reda i den uppkomna situationen är ju också omskakad och överraskad. Men besitter hen stilkonst och bildning, då utgör den text som ger en hållbar bild bästa tänkbara katastrofbearbetning. Åtminstone för oss som fortfarande läser.

Vara och tyg

Balenciagamuseet i Getaria är jättestort och nästan folktomt. En blir ensam med haute couturen, med klädernas fall över kroppar som inte bär dom längre, vissa ståtar

med namn. I dom mörka korridorerna blir dom extremt klara och välputsade glasrutorna till en frustrationsupplevelse i sig. Endast i ett litet rum som handlar om olika slags spets är det tillåtet att  känna på grejerna. Ögat. Bra förklarat är det inte heller. Årtal och biografi, hans karriär från det här baskiska fiskeläget till statusen som mästare i Paris med kredd från dom allra största, det är ganska bra ordnat. Men vad det var han ständigt uppfann och vågade är reducerat till kodord. Den nya silhuetten. Babydoll. Tunika. Ändå fascinerande för en som inte fattar finliret. Det skulpteras fram en ny kropp i nära samspel med den gamla. Ett slags symbios. JE est une autre. En  framträdelseform som bygger på att vara subjekt och inte begärsobjekt. Rätt klädd för tillställningen men på ett sätt som är med och definierar vad tillställningen handlar om, vad ett cocktailparty är, vilka roller det utdelar, och hur dom kan omförhandlas. Jag skulle ha behövt en förklaring av hur det extra tyget sitter som skapar nya volymer och ny agens för att förstå ännu bättre vad det var som hände och vad det har för relation till nittonhundratalets samhällsutveckling och filosofi.

Nya redskap, nya idéer

Jag fick mess om att Harald skulle bli 20 minuter sen, så jag gick in på Dekorima på Kungsgatan för att fördriva tiden. Och kom ut med en penselpenna. Det var ett lyckokast.

Illistration004

Jag tillhör dom som tror att teknologin påverkar tänkandet. Leroi-Gourhan, Debray, Kittler. I det här fallet med penseln handlar det både om en nyttig vila från tangentbord och skärm, och om ett mer minutiöst förhållande till detaljerna, till det som sägs och inte sägs, hur det som sägs hänger ihop.

Jag kan knattra ihop en text om vadsomhelst på nästan ingen tid alls. Och det där kunnandet är inte bara sunt. Penseln ser runt hörnet.

Penselbild

Storföretagsvansinne

Politiken är i färd med att sälja ut sina egna levnadsbetingelser utan att få nånting i gengäld. Bakom stängda dörrar gör EU och nationalstaterna upp listor över vad dom fortsättningsvis får bestämma över; resten är upp till de multinationella företagen.

Det liknar mest av allt ett fördrag som skrivs efter ett förlorat krig. Problemet är ”att innan kampen börjat, vi gett oss utan strid”, som Wolf Biermann sjunger (i P O Enquists och Caj Lundgrens översättning).

Listigheten ligger i att det hela presenteras som handelsavtal. CETA mellan EU och Kanada ska upp till omröstning i början av juli; därefter är det dags för TTIP med USA som motpart.

EU har i stort sett redan frihandel med dom här länderna. Tullavgifterna är minimala och den ömsesidiga exporten bara växer. Men vad som förhandlas bort är staternas rätt att lägga sig i, utifrån såna bevekelsegrunder som miljö, djuretik, regionalpolitik, arbetsrätt, yttrandefrihet. Rätten att tjäna pengar blir norm, och vi får slåss i underläge för undantagen.

Illistration002

Klotter från ABF 160618

”Det handlar om dom mänskliga rättigheterna.” Så inledde Paul Emile Dupret, rådgivare till vänstern i EU, sin genomgång av läget vid ett seminarium på ABF Stockholm igår, anordnat av Vänsterpartiet.

”Det blir inskränkningar i hur riksdag och regering kan tillgodose medborgarnas intressen”, fyllde EU-parlamentarikern Anne Marie Mineur i. Hon framhöll också att investerarnas rätt att stämma stater och kommuner skapar ett parallellt juridiskt system: dom instanser som förkortas ISDS och ICS.

Blair Redlin från Kanada kunde fylla i med en lista över alla dom åtal mot politiska beslut som väckts redan under det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA från 1994.

Motståndsstrategier var temat för seminariet, och högst upp på listan står att definiera det avtal med Kanada som nästan är klart, CETA, som en nationell angelägenhet som måste beslutas av varje enskilt parlament – vilket leder till debatt och kanske även folkomröstningar.

Illistration001Malin Björk och Håkan Svenneling, V-representanter i EU-parlamentet respektive Riksdagen, berättade om sin ensamma kamp, men lät inte hopplösa. Det avgörande är att skapa allianser och opinion och på så vis övertyga de Socialdemokraterna och LO om att dom har hypnotiserats av talet om ”frihandel”, som om det vore nånting i sig gott.

Så kanske var fallet under den gamla goda tillväxtkapitalismen, men nu handlar det om i vilken mån dom stora världsomspännande företagen ska få vara med och bestämma över samhällenas utformning. Läget är helt annorlunda än på sextitalet, förklarade Arbetets politiske chefredaktör Martin Klepke, som också var noga med att framhålla att det är osäkert om lättnader i lagstiftningen alls ger några produktivitetsökningar, så som utlovas.

Med på podiet var också representanter för Jordens vänner och dom pigga sajterna Ttippen.se och skiftet.org, vilka tagit hand om debatten i en fråga som, hur avgörande den än är, inte får plats i svenska media (utom Dagens Industri och .)

Tillsammans gav alla intrycket att det inte är kört bara vi inte givit upp.

Skrivmaskinen

Nils Schwartz essä om att det gäller att hitta den första meningen sen skriver artikeln sig själv summerar en djup yrkeserfarenhet från en av dom riktigt stora kulturjournalisterna. Jag hoppas att det sätts samman en diger klippbok med hans bästa recensioner och satirtexter som kan matcha dom andra dagspressgiganterna under nittonhundratalet.

Det var efter Schwartz bortgång som Expressen kom på att publicera den här texten ur en festskrift till en vän från hans tid som litteraturvetare. Och på fem år har den hunnit bli ännu aktuellare, med sin kritik av nätpubliceringens brist på omsorg – dess vanvård av den första meningens möjlighet: enteleki, med ett aristoteliskt ord Schwartz åberopar, vilket sen vidareutvecklas i diverse organiska metaforer.

Vad som inte nämns, men hör till sammanhanget, är att den här hållningen är nära förknippad med att skriva på skrivmaskin. Då blir ombörjandet en så väldigt konkret gest som slutar i den fysiska papperskorgen. Att sudda ut text på skärmen funkar naturligtvis också, men ger inte riktigt samma mentala omstart.

Själv brukar jag stryka mina egna och andras inledningar och på så vis frambringa en första mening. ”HÄR börjar texten.”

Men det handlar inte bara om en journalist- eller skriftställarerfarenhet utan även om hur texter är uppbyggda i samspel med läsaren.

Anslaget begränsar drastiskt och erbjuder därför konkreta möjligheter för fortsättningen. Sen ökar komplexiteten när det förs in helt andra teman som via osinnlig likhet har med saken att göra.

För en sak finns det ju. Det är för att komma åt den som en skriver. Till exempel den här texten. Ett incitament eller till och med ett uppdrag, i sällsynta fall till och med betalt. Och så en sak som växer fram tack vare textens inneboende begränsningar. Här vill jag återigen åberopa skrivmaskinen, den pepp det ger att mata upp papperet med spaken.

Jämförelsen med musiken är självklar, och jag önskar alltid jag visste mer om tonsättning. Men när grejerna länkar i varann på rätt sätt uppstår det också en musik, eller rättare sagt flera slags musik med olika slags varaktighet.

Begränsningen av valmöjligheterna. Och den tilltagande komplexiteten när förväntningarna stärks eller sviks. En kan inte stå leende som en glassclown av plast hela tiden. Samma sak beskriver Nicolas Abraham ifråga om rytmer i poesi, med anknytning till Husserls tidsfenomenologi.

Det här formuleras också i ett underbart citat i Rosemarie Waldrops bok om Edmond Jabés, Lavish Absence:

waldropcitat

Jabés har påverkat mig mycket åt det här hållet. Skrivandets linearitet som är ett läsande. Läsandets linearitet som är ett mer eller mindre uppmärksamt skrivande.

Och baklängesöversättningen som metod för att komma åt det här när uppdraget är att göra en kopia av en text på ett främmande språk. Simmande motströms möter en intrigutvecklingen och symbolkedjorna och ser upprepningarna.

Dessutom blir det skrivmaskinkänsla att efter varje mening flytta upp insättningspunkten till en jungfrulig början. Och till slut nå fram till den första meningen.

Utifrån och inifrån

Mycket som kallas kritik riktas mot institutioner, detaljerat eller svepande. Institutionerna tolkas som avsändare av det dom sänder eller ställer ut eller trycker eller visar.

Det är alltså ofta museet eller teatern etc som analyseras och bedöms. Media av idag har tilldelat dom huvudmannaskapet. I värsta fall blir det ingen analys alls utan bara galareferat av evenemanget.

Och även mediakritiken, detaljerad eller svepande eller konspirationsteoretisk, har den där formen av att tolka en avsikt. The intentional fallacy.

Institutionskritik är jätteviktigt. Hur institutionerna växer fram, som implementeringar av reformer eller folkrörelser. Hur dom förstelnas och kan bli repressiva eller skendöda. Kritik i bemärkelsen att dom inte lever upp till sitt syfte eller sitt namn. Ideologikritiska analyser, maktanalyser.

Men allt detta måste utgå från funktionssättet. Det räcker inte med en enkel avsändare–mottagare-modell.

Institutionen har ingen egen vilja. Men den kan och bör vara full av inre konflikter. Det är dom som borde uppmärksammas.

Jag vill se en bifurkation av kulturjournalistiken. Hålls dessa saker isär kan dom också korsbefrukta varann.

• Institutionskritik i samarbete med mediologer, sociologer, företagsekonomer. Oberoende, ej på institutionernas villkor.
• Hermeneutisk kritik som riktar sig mot verken, projekten. Återupprättande av läsning och tolkning.

Återupprättande av kritikern, den subjektive. Och framhävande av en närmast vetenskaplig granskning av maktförhållandena runt kulturen. Men att dom två sakerna hålls isär.

Därför att maktanalyser av konstverk leder till reduktionism.

Korollarium: Ett av konstverkens kännetecken är att dom befinner sig i produktiv eller repressiv konflikt med sin institution. Men det där är en del av verket, och en uppgift för tolkningen. Som i sin tur blir mycket behjälpt om institutionerna är tydligt analyserade. Jag tänker främst på Bourdieus bok om Manet.

Eftertankar till Kritiklabbets hearing 14 maj

Det kritiska subjektet är ett subjekt i kris. Det är dess yrke. Det redovisar förändringar i världen genom att genomgå dom. I form av prosa, eller på annat sätt. Estetiska innovationer, nya tänkesätt, nya perspektiv på historien. Maktförskjutningar.

Yrke: Kritiker. Jag redovisar förändringar. Och jag vill ha betalt för det ibland: prosan är min seismograf och den måste underhållas, liksom allt fler möjliga former för kritik. Dans, t ex. Dansaren som subjekt i kris.

Prosa: Redskap för förändring. I själva sin uppbyggnad. Att ställa det undanskuffade jämte det etablerade. Att ständigt revidera sig själv. Den inre dialogen (i prosan, inte i själen).

Maktförskjutningar: Kritikern skapar kriser genom att inta en annan position eller genom att ändra kurs, därtill tvingad av mötet med nånting nytt. Drabbad.

Seismografliknelsen håller inte eftersom den står stabilt.

Konstverket i digitaliseringens tidsålder

Ingen kan förneka att stereotypier, till exempel kring ras, existerar, och att dom styr tänkande, reglerar samhällsordningar och faktiskt kan betyda liv och död. Vi mänskor funkar så, och måste därför noga se upp. Den snabba tanken ställas mot den långsamma.

StereotypbokenOrdet stereotypi infördes av den franske boktryckaren Firmin Didot på sjuttonhundratalet för att sälja in hans nya uppfinning: en kliché med ojämförlig precision, som även kunde användas för återutgivning av klassiska texter i originalsättning.

Sen blev ordet en metafor inom till exempel socialpsykologi och autismforskning. Tills det nu är en allmän term, lätt pejorativ, och med inte så mycket eftertanke i, alltid.

Ordet blev självt en kliché.

Om Jan Lööf skulle orka rita om dom förgripliga bitarna av vissa av sina bilderböcker, skulle en e-version kunna inrymma varianterna också. ”Det finns en äldre version av den här bilden, klicka här.” ”Klicka här om du vill diskutera varför den har ändrats.”

Världen har förändrats och det pågår en godartad diskussion av vad en människa är och vad hon har för rättigheter. Det finns ett etiskt korrelat till politik, totalitarism och rovkapitalism, som faktiskt har ganska stort inflytande (även om utvecklingen gått bakåt i många länder).

En version som redovisar varianter och ger kontext skulle i det sammanhanget vara mycket värdefull. Det skulle innebära ett slags kritik (i bemärkelsen urskiljningsarbete).

En edition i bokform måste välja en version. En digital edition kan ställa versionerna bredvid varann. Och på så vis exponera stereotypierna.

Kampen för mänsklighet och rättvisa fortgår och utvidgas – även om den inte är särskilt prioriterad inom politiken just nu. Och desto viktigare att lära sig känna igen stereotypierna som stereotypier. För att på så vis snabbt kunna spotta andra stereotypier, särskilt när dom ingår i nån politisk kampanj (”dom lata grekerna”). Och själv bli ännu bättre på att långsamma ner sina egna klichéer, rotationspressen som till och med lägger sig i perceptionen så att en kategoriserar innan en ens har sett.

Möjligheten till snabb jämförelse är helt enkelt en av datorskärmens stora fördelar.

PS: Fördelen med att tala om konkreta stereotypier och åberopa Firmin Didot är att det ideologiska blir konkretare då. Vi slipper psykologisera och prata om individers för-domar. Även om också det är en intressant term som har just med det här att göra. Men stereotypierna befinner sig på en plats utanför subjektet. Tryckeriet ligger nån annanstans.

Tjuvlyssnandets poetik

Lagercrantzunderstrykning

… han kom aldrig över den kris som år 1918 framkallades när den till synes eviga ram av förställning som han hade vuxit upp inom rasade samman.

Jag köpte klassikern Wittgenstein’s Vienna och råkade få ett exemplar med Olof Lagercrantz understrykningar och kommentarer.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Det är inte så lite skämmigt med den här inblicken. Men samtidigt förbålt intressant. Den omnämnda katastrofen är ju genomgående i nittonhundratalets grundvalskris, som jag intresserar mig mycket för. Och Lagercrantz är lite post factum en del av den uppgörelsen. Men jag kan aldrig citera hans understrykning. Den saknar verkshöjd, den saknar intention: det är ännu inte fråga om kritik.

Jag väljer att betrakta fyndet så som jag behandlar tonfall. Ibland händer det att folk omtalar grejer med nånting annat än likgiltighet, och då spetsar jag genast öronen och gör en mental anteckning. I själva verket är det där tjuvlyssnandet till tonfall där känslorna inte riktigt går att dölja en rejält viktig arbetsmetod för mig.

Så det får bli förhållningssättet. Det är som om jag fungit tjuvlyssna till OL som läser upp Janik&Toulmins bok och rösten stockar sig konstigt ibland och jag gör en notering om det. Som sen är till stor hjälp ibland. Och ibland totalt oanvändbar. Till vadå? Till att ringa in … nånting.

I deklarationstider

En journalist och författare, det här var länge sen, började måla också. Och på utställningen var priserna satta efter materialkostnad och timlön. Tavlorna blev alltså jättedyra!

Den principen är som ett konstverk i sig. Som om hen vore anställd hos sig själv.

Sen när en blir berömd konstnär är det ju en annan sak, och vissa kan till och med hyra in ett gäng tomtenissar i verkstan.

Verket har ett pris, som bestäms av i vilka kanaler det säljs. Översättare får t ex tio öre per tecken för själva leveransen, och därefter ibland en del upphovsrättsersättningar.

Men det är betydligt svårare att ta betalt för kvalificerat arbete per timme. Särskilt när så mycket arbetstid går åt till att som det verkar göra ingenting alls. Eller repa.

I brist på stämpelklocka blir varje timberäkning en kompromiss, särskilt i samband med undervisning. ”Vi sätter upp tio timmar” är en vanlig formulering, där två sätt att mäta tid i pengar synkroniseras.

Gratisgigen hör också till helhetsbilden. En fiffig kulturarbetare i norr har börjat skicka fakturor för sina gratisjobb med full specifikation och 100% rabatt.

Det så att säga fattas ett par kolumner i kulturarbetarnas bokföring.

Och en diskussion om mervärde. Nånstans utanför min räckvidd skapar mitt arbete rörelseresultat nån annanstans. På outgrundliga vägar. Som vara, ibland, men framför allt i form av energi. Ett föredrag för den goda sakens skull på ett litterärt jubileum glädjer för stunden men har också långsiktig inverkan utanför min kontroll. I en kaosdimension.

Och den här lilla anteckningen. Jag får inget betalt, mitt kulturella kapital får kanske en omärklig boost, publiceringen kostar så gott som ingenting. Men den höjer BNP, på ett sätt som är fullständigt outgrundligt.