Skrivmaskinen

Nils Schwartz essä om att det gäller att hitta den första meningen sen skriver artikeln sig själv summerar en djup yrkeserfarenhet från en av dom riktigt stora kulturjournalisterna. Jag hoppas att det sätts samman en diger klippbok med hans bästa recensioner och satirtexter som kan matcha dom andra dagspressgiganterna under nittonhundratalet.

Det var efter Schwartz bortgång som Expressen kom på att publicera den här texten ur en festskrift till en vän från hans tid som litteraturvetare. Och på fem år har den hunnit bli ännu aktuellare, med sin kritik av nätpubliceringens brist på omsorg – dess vanvård av den första meningens möjlighet: enteleki, med ett aristoteliskt ord Schwartz åberopar, vilket sen vidareutvecklas i diverse organiska metaforer.

Vad som inte nämns, men hör till sammanhanget, är att den här hållningen är nära förknippad med att skriva på skrivmaskin. Då blir ombörjandet en så väldigt konkret gest som slutar i den fysiska papperskorgen. Att sudda ut text på skärmen funkar naturligtvis också, men ger inte riktigt samma mentala omstart.

Själv brukar jag stryka mina egna och andras inledningar och på så vis frambringa en första mening. ”HÄR börjar texten.”

Men det handlar inte bara om en journalist- eller skriftställarerfarenhet utan även om hur texter är uppbyggda i samspel med läsaren.

Anslaget begränsar drastiskt och erbjuder därför konkreta möjligheter för fortsättningen. Sen ökar komplexiteten när det förs in helt andra teman som via osinnlig likhet har med saken att göra.

För en sak finns det ju. Det är för att komma åt den som en skriver. Till exempel den här texten. Ett incitament eller till och med ett uppdrag, i sällsynta fall till och med betalt. Och så en sak som växer fram tack vare textens inneboende begränsningar. Här vill jag återigen åberopa skrivmaskinen, den pepp det ger att mata upp papperet med spaken.

Jämförelsen med musiken är självklar, och jag önskar alltid jag visste mer om tonsättning. Men när grejerna länkar i varann på rätt sätt uppstår det också en musik, eller rättare sagt flera slags musik med olika slags varaktighet.

Begränsningen av valmöjligheterna. Och den tilltagande komplexiteten när förväntningarna stärks eller sviks. En kan inte stå leende som en glassclown av plast hela tiden. Samma sak beskriver Nicolas Abraham ifråga om rytmer i poesi, med anknytning till Husserls tidsfenomenologi.

Det här formuleras också i ett underbart citat i Rosemarie Waldrops bok om Edmond Jabés, Lavish Absence:

waldropcitat

Jabés har påverkat mig mycket åt det här hållet. Skrivandets linearitet som är ett läsande. Läsandets linearitet som är ett mer eller mindre uppmärksamt skrivande.

Och baklängesöversättningen som metod för att komma åt det här när uppdraget är att göra en kopia av en text på ett främmande språk. Simmande motströms möter en intrigutvecklingen och symbolkedjorna och ser upprepningarna.

Dessutom blir det skrivmaskinkänsla att efter varje mening flytta upp insättningspunkten till en jungfrulig början. Och till slut nå fram till den första meningen.

Utifrån och inifrån

Mycket som kallas kritik riktas mot institutioner, detaljerat eller svepande. Institutionerna tolkas som avsändare av det dom sänder eller ställer ut eller trycker eller visar.

Det är alltså ofta museet eller teatern etc som analyseras och bedöms. Media av idag har tilldelat dom huvudmannaskapet. I värsta fall blir det ingen analys alls utan bara galareferat av evenemanget.

Och även mediakritiken, detaljerad eller svepande eller konspirationsteoretisk, har den där formen av att tolka en avsikt. The intentional fallacy.

Institutionskritik är jätteviktigt. Hur institutionerna växer fram, som implementeringar av reformer eller folkrörelser. Hur dom förstelnas och kan bli repressiva eller skendöda. Kritik i bemärkelsen att dom inte lever upp till sitt syfte eller sitt namn. Ideologikritiska analyser, maktanalyser.

Men allt detta måste utgå från funktionssättet. Det räcker inte med en enkel avsändare–mottagare-modell.

Institutionen har ingen egen vilja. Men den kan och bör vara full av inre konflikter. Det är dom som borde uppmärksammas.

Jag vill se en bifurkation av kulturjournalistiken. Hålls dessa saker isär kan dom också korsbefrukta varann.

• Institutionskritik i samarbete med mediologer, sociologer, företagsekonomer. Oberoende, ej på institutionernas villkor.
• Hermeneutisk kritik som riktar sig mot verken, projekten. Återupprättande av läsning och tolkning.

Återupprättande av kritikern, den subjektive. Och framhävande av en närmast vetenskaplig granskning av maktförhållandena runt kulturen. Men att dom två sakerna hålls isär.

Därför att maktanalyser av konstverk leder till reduktionism.

Korollarium: Ett av konstverkens kännetecken är att dom befinner sig i produktiv eller repressiv konflikt med sin institution. Men det där är en del av verket, och en uppgift för tolkningen. Som i sin tur blir mycket behjälpt om institutionerna är tydligt analyserade. Jag tänker främst på Bourdieus bok om Manet.

Eftertankar till Kritiklabbets hearing 14 maj

Det kritiska subjektet är ett subjekt i kris. Det är dess yrke. Det redovisar förändringar i världen genom att genomgå dom. I form av prosa, eller på annat sätt. Estetiska innovationer, nya tänkesätt, nya perspektiv på historien. Maktförskjutningar.

Yrke: Kritiker. Jag redovisar förändringar. Och jag vill ha betalt för det ibland: prosan är min seismograf och den måste underhållas, liksom allt fler möjliga former för kritik. Dans, t ex. Dansaren som subjekt i kris.

Prosa: Redskap för förändring. I själva sin uppbyggnad. Att ställa det undanskuffade jämte det etablerade. Att ständigt revidera sig själv. Den inre dialogen (i prosan, inte i själen).

Maktförskjutningar: Kritikern skapar kriser genom att inta en annan position eller genom att ändra kurs, därtill tvingad av mötet med nånting nytt. Drabbad.

Seismografliknelsen håller inte eftersom den står stabilt.

Konstverket i digitaliseringens tidsålder

Ingen kan förneka att stereotypier, till exempel kring ras, existerar, och att dom styr tänkande, reglerar samhällsordningar och faktiskt kan betyda liv och död. Vi mänskor funkar så, och måste därför noga se upp. Den snabba tanken ställas mot den långsamma.

StereotypbokenOrdet stereotypi infördes av den franske boktryckaren Firmin Didot på sjuttonhundratalet för att sälja in hans nya uppfinning: en kliché med ojämförlig precision, som även kunde användas för återutgivning av klassiska texter i originalsättning.

Sen blev ordet en metafor inom till exempel socialpsykologi och autismforskning. Tills det nu är en allmän term, lätt pejorativ, och med inte så mycket eftertanke i, alltid.

Ordet blev självt en kliché.

Om Jan Lööf skulle orka rita om dom förgripliga bitarna av vissa av sina bilderböcker, skulle en e-version kunna inrymma varianterna också. ”Det finns en äldre version av den här bilden, klicka här.” ”Klicka här om du vill diskutera varför den har ändrats.”

Världen har förändrats och det pågår en godartad diskussion av vad en människa är och vad hon har för rättigheter. Det finns ett etiskt korrelat till politik, totalitarism och rovkapitalism, som faktiskt har ganska stort inflytande (även om utvecklingen gått bakåt i många länder).

En version som redovisar varianter och ger kontext skulle i det sammanhanget vara mycket värdefull. Det skulle innebära ett slags kritik (i bemärkelsen urskiljningsarbete).

En edition i bokform måste välja en version. En digital edition kan ställa versionerna bredvid varann. Och på så vis exponera stereotypierna.

Kampen för mänsklighet och rättvisa fortgår och utvidgas – även om den inte är särskilt prioriterad inom politiken just nu. Och desto viktigare att lära sig känna igen stereotypierna som stereotypier. För att på så vis snabbt kunna spotta andra stereotypier, särskilt när dom ingår i nån politisk kampanj (”dom lata grekerna”). Och själv bli ännu bättre på att långsamma ner sina egna klichéer, rotationspressen som till och med lägger sig i perceptionen så att en kategoriserar innan en ens har sett.

Möjligheten till snabb jämförelse är helt enkelt en av datorskärmens stora fördelar.

PS: Fördelen med att tala om konkreta stereotypier och åberopa Firmin Didot är att det ideologiska blir konkretare då. Vi slipper psykologisera och prata om individers för-domar. Även om också det är en intressant term som har just med det här att göra. Men stereotypierna befinner sig på en plats utanför subjektet. Tryckeriet ligger nån annanstans.

Tjuvlyssnandets poetik

Lagercrantzunderstrykning

… han kom aldrig över den kris som år 1918 framkallades när den till synes eviga ram av förställning som han hade vuxit upp inom rasade samman.

Jag köpte klassikern Wittgenstein’s Vienna och råkade få ett exemplar med Olof Lagercrantz understrykningar och kommentarer.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig. Det är inte så lite skämmigt med den här inblicken. Men samtidigt förbålt intressant. Den omnämnda katastrofen är ju genomgående i nittonhundratalets grundvalskris, som jag intresserar mig mycket för. Och Lagercrantz är lite post factum en del av den uppgörelsen. Men jag kan aldrig citera hans understrykning. Den saknar verkshöjd, den saknar intention: det är ännu inte fråga om kritik.

Jag väljer att betrakta fyndet så som jag behandlar tonfall. Ibland händer det att folk omtalar grejer med nånting annat än likgiltighet, och då spetsar jag genast öronen och gör en mental anteckning. I själva verket är det där tjuvlyssnandet till tonfall där känslorna inte riktigt går att dölja en rejält viktig arbetsmetod för mig.

Så det får bli förhållningssättet. Det är som om jag fungit tjuvlyssna till OL som läser upp Janik&Toulmins bok och rösten stockar sig konstigt ibland och jag gör en notering om det. Som sen är till stor hjälp ibland. Och ibland totalt oanvändbar. Till vadå? Till att ringa in … nånting.

I deklarationstider

En journalist och författare, det här var länge sen, började måla också. Och på utställningen var priserna satta efter materialkostnad och timlön. Tavlorna blev alltså jättedyra!

Den principen är som ett konstverk i sig. Som om hen vore anställd hos sig själv.

Sen när en blir berömd konstnär är det ju en annan sak, och vissa kan till och med hyra in ett gäng tomtenissar i verkstan.

Verket har ett pris, som bestäms av i vilka kanaler det säljs. Översättare får t ex tio öre per tecken för själva leveransen, och därefter ibland en del upphovsrättsersättningar.

Men det är betydligt svårare att ta betalt för kvalificerat arbete per timme. Särskilt när så mycket arbetstid går åt till att som det verkar göra ingenting alls. Eller repa.

I brist på stämpelklocka blir varje timberäkning en kompromiss, särskilt i samband med undervisning. ”Vi sätter upp tio timmar” är en vanlig formulering, där två sätt att mäta tid i pengar synkroniseras.

Gratisgigen hör också till helhetsbilden. En fiffig kulturarbetare i norr har börjat skicka fakturor för sina gratisjobb med full specifikation och 100% rabatt.

Det så att säga fattas ett par kolumner i kulturarbetarnas bokföring.

Och en diskussion om mervärde. Nånstans utanför min räckvidd skapar mitt arbete rörelseresultat nån annanstans. På outgrundliga vägar. Som vara, ibland, men framför allt i form av energi. Ett föredrag för den goda sakens skull på ett litterärt jubileum glädjer för stunden men har också långsiktig inverkan utanför min kontroll. I en kaosdimension.

Och den här lilla anteckningen. Jag får inget betalt, mitt kulturella kapital får kanske en omärklig boost, publiceringen kostar så gott som ingenting. Men den höjer BNP, på ett sätt som är fullständigt outgrundligt.

Påminne

Jag förstår bara inte hur Anders Olssons konstruktiva artikel i Dagens Nyheter den 26 april kan uppfattas som att han är ute efter att klanka på den kritik som skrivs idag och säga att det var bättre förr.

Snarare förkunnar han att äventyret pågår. Att kritiken finns och är viktig, men att den har marginaliserats.

Och mot Kants oanvändbara försök att förankra det estetiska omdömet i smaken ställer Olsson en helt annan berättelse, där kritikern är med om att skapa ett kollektivt minne.

Den mening jag strukit under mest i artikeln är den här:

”Vi måste låta konstverket ta initiativet, det är det som ska ges språk och värderas!”

Observera dom omvända hierarkierna, och passivformerna. Det är våran uppgift att vårda verken och sätta in dom i sammanhang. Och det gör vi rätt bra. Fick vi oftare betalt skulle vi göra det ännu bättre.

Men den här tolkningsramen. Att en artikel inte läses godvilligt utan som ett angrepp på nånting, eller på en själv. Som en attack.

Det är faktiskt anmärkningsvärt att så många kritikdiskussioner jämt kolkar ner till att ställa hyllning mot sågning, också med yrkesverksamma på scen. Att metanivån stannar kvar i den schizo-paranoida positionen och omintetgör all konstruktiv melankoli.

Jag vill inte döma. Jag vill skapa förståelse, sammanhang, påminnelser. Ibland kan ett estetiskt domslut funka. Men det är inte det som är grejen. Grejen är att det har hänt nånting och jag vill berätta om det för andra. Ett nytt sätt att skriva dikt, till exempel.

Jag diggar slutet. Det är en signal att sätta igång:

”Det som gör kritiken till ett äventyr är själva omdömets karaktär av ett beslut som måste göras utan stöd i andras meningar eller i de åsikter vi råkar ha för dagen. Konsten måste få vara irrationell och oförutsägbar. Därför måste också kritiken vara ett språng ut i det okända, där ingenting som har sagts tidigare hjälper oss vidare.”

Brodyr och ekrityr

Likheterna mellan skrivande och broderi stod ännu klarare efter ett par timmar på Röhsska museets utställning ”Det stora stygnet — broderi som vision och vittnesbörd” (t  o m 13 mars), utsökt curatad av Love Jönsson, som även skrivit mycket inkännande presentationstexter om alla dessa upproriska särlingar, sinsemellan så olika – och flera av dem nästan inte alls verksamma i offentligheten.

En börjar nånstans och sen går det åt olika håll beroende på slump och därför att det tar sån jäkla TID att nya material/idéer hinner dyka upp och blanda sig i.

Förmodligen har jag desinformerats av embroidery by numbers och monogram och annat som förestavar hur det måste se ut. Men det här var frijazz.

Ta Britta Lincolns verk som nästan aldrig syns offentligt. Lager på lager av olika material och stygn och tillägg, i det här verket också slutligen övermålat för att formen ska framträda tydligare. En arkaisk gestalt, men förunderligt variabel i detaljerna. Verket har vuxit fram ur sig självt. Emergens. Epigenes. Likadant med Ölandsskildraren Suzy Strindberg.

Sen också många andra verk på utställningen där skriften, den broderade, spelar en viktig roll, särskilt som utmanare av makten. Svag – men så kraftfull.

Den analytiska filosofins hejdagar

Carl-Göran Heidegren gör i Filosofisk tidskrift 4/2015 en intressant begreppshistorisk undersökning av hur den analytiska filosofin definierade sig själv på ett sätt som gjorde att den under några decennier var den enda akademiska filosofin i Sverige. Marc-Wogau skriver i den lilla introduktionsskriften Att studera filosofi från 1961: ”Samtliga universitetslärare i filosofi tillhör för närvarande vad jag här tidigare kallat den analytiska riktningen.” (Har inte redan själva påståendet en predikatlogisk form!)

Men vägen dit var kort, visar Heidegren. Begreppet dyker upp på fyrtitalet och får en kort tid av hegemoni. Början till slutet var sen Gerard Radnitzkys avhandling i vetenskapsteori 1968, som beskrev läget genom att ställa teknisk filosofi (T) mot
frågeväckande filosofi (Q) och rent ut hävda att det förlamar hela den humanistiska forskningen om T dominerar.

Ändå förblev det länge så att en viss metod hade övertaget och ställde alla andra i skuggan. (Heidegren utgår bara från material fram till 1973.) Stig Kanger i Uppsala lät enligt ryktet flytta ner all kontinental filosofi (eller vilket ord som nu användes) från filosofiska institutionens bibliotek på Villavägen till ett rum i källarn.

Jag har bara rykten från filosofiska institutionen i Uppsala. Försökte läsa där ett par veckor men storknade av Torild Dalkvists handskrivna listor över alla frågor som måste besvaras, och som därmed reducerade texter till problem att lösa.

Ett sånt rykte är att deras enda originella tänkare på den tiden en gång utbrast: ”Att förvänta sig att Filosofiska institutionen ska tillverka filosofi är lika dumt som att förvänta sig att Geologiska institutionen ska tillverka stenar.”

Kom att tänka på det här när jag läste i DN Hans Ruins skarpa uppgörelse med hur etiken har blivit en handelsvara; hans artikel Den praktiska filosofins elände är en inomfilosofisk uppgörelse med rent luthersk sälta som kommer att bli klassisk.

Samtal

Vinprovning. Orden här betyder ungefärliga saker, men har kemiska korrelat (sötma, fruktighet, tanniner, fyllighet) och motsvarande fysiologiska reaktioner (smak, doft, känsel, strävhet).

Själv jobbar jag med ordprovning och söker på liknande vis balans mellan kontraster.

Här i källarn är det svårt att använda orden, men det går att komma överens om dom. Gruppen arbetar tillsammans.

På en underbar utställning om synestesi jag såg undersöktes samspelet mellan färger, ting och ord. Färgerna som ord i en lång essä på väggen. Färger som experimentellt givits ordassociationer, och på långa bord hade konstnären gjort likadant med föremål. Främmandegjort dom med ord så att en såg dom.

synestesipinnar

Varje färgnyans har utlöst ett ord eller en fras. Susanne Vollmers utställning ”Var det den röda huvudvärken? Eller den gröna?” på Galleri SPG på Gävlegatan i januari-februari fortsatte en pågående undersökning av samspel mellan sinnesintryck. Där fanns vackra skivor av hjärnan, ritade nystan av nervhärvor, samspel mellan klanger och färger i en loop – och så denna vägg …

synestesibild

Utsnitt av ett stort bord mitt i galleriet. På skyltarna står det respektive: The taste of Kelly; Engelskt hårt G (Vladimir Nabokov); Pepparmyntsolja och De första tonerna i Mozarts D-durkonsert för flöjt. Privata erfarenheter, sinnesintryck, kulturella referenser och synestesiforskning (Nabokov har skrivit mycket om detta) spelar alltså in i experimentet och fungerar symfoniskt tillsammans,

Ord kan skapa likhet och skillnad. Sortera och befria från sortering.

Deras ålder härstamning och komplexitet mer eller mindre framträdande beroende på uppmärksamheten.

Själva ordet ”provning” rymmer en hel berättelse om ett undantag från vanligheten. Ett delande istället för ett glufsande.

Ordets två riktningar: synintryck ger upphov till ett ord, och det finns olika slags associationsbanor; ord bidrar med en berättelse som påverkar och kanske fördjupar perceptionen. Källarmiljön hjälper också till, liksom gallerisituationen. I samtalet kan orden överbringa erfarenheter som en annars är ensam med. Som knappast går att läsa sig till.

Färgåtergivning

Tänk om det är printen som är konstverket, inte den lagrade bilden i datorn? (Ja utskriften, eller det som visas på en skärm på en utställning.)

(Jämför den tryckta dikten och den upplästa dikten, partituret och det musikaliska framförandet.)

Originalet bara en resurs, full potentialitet.

Det blir ett annat sätt att beskriva trafiken då.

Och kanske också en annorlunda metafor för tänkandet, för vägen från inventio till actio.

Skärmen jag jobbar med bilden på är hela tiden genomlyst inifrån. Men om jag jobbar på den för att den sen ska möta världens ljus, under bestämda eller obestämda förhållanden?

Och omvänt ifall jag uppfattar den digitala (eller omsorgsfullt tryckta) reproduktionen som ett av många möjliga tillfälliga ljusfall, ofta utifrån tämligen konventionella principer? Då beundrar jag inte längre, utan gissar vad som kan ha förevarit.

Skrivandets utveckling i tiden. Läsandets tvärsäkra blick som successivt raseras. Tills i bästa fall bara språket finns kvar.

Företagande och empowerment

Subtopia i Botkyrka, med sina jättelokaler och sina väl inarbetade former för samarbete både mellan människor och konst–affärsliv-kommunalpolitik. Dom ordnade ett seminarium för att celebrera en liten bok som presenterar inkubatorn KLUMP: ett generöst coachingsystem som hjälper folk att utveckla och genomföra sina idéer och få ut dom på en marknad.

Seminariet lockade många slags människor, från konstnärer till nyfikna kulturbyråkrater. Och i panelen fanns lyckade entreprenörer och forskare som har koll på utvecklingen, inte minst David Karlsson.

Kort sagt var det alldeles för gott om idéer till och med för det jättestora ”Loftet”. Särskilt när alla skulle speedsammanträda i smågrupper kring mångförgrenade frågor.

Ändå – och det var kanske planen – konkretiserades mängden av intryck i en bestämd känsla av vad som håller på att hända: hos Subtopia men också allmänt på en arbetsmarknad som har förändrats i grunden.

Nämligen att konstnärer och andra har fått större makt över att definiera vad dom själva håller på med och större kontroll över hur det färdiga resultatet sprids och säljs.

En konstnär sa: ”Jag hade kontrakt. Men dom ville göra om mig. Eller dom ville att jag skulle göra samma sak en gång till. Då startade jag mitt eget bolag istället.”

Vi konstnärer, enligt Pier Luigi Sacco, sån han presenterades av David Karlsson. Förr levde vi på allmosor och uppdrag. Sen blev vi en del av en industri som tjänade en massa pengar: vi var som anställda. Nu kan vi ta kontrollen mer, särskilt som politikerna insett att konst är en viktig affärsnäring (som sysselsätter många) och en viktig del av den politiska omstarten i en hopplös tid.

subtopiaseminarium001

Att bli företagare innebär således empowerment. Särskilt om man har många som jobbar under samma villkor att samarbeta med, och vara bra på olika saker.

Eller som Edith Södergran sa i en liknande stämning, i dikten ”Mysteriet”:

Leksaker äro alla människor.
Leksak var jag själv i går.
I dag är jag den som öppnar mysteriet.
Jag vill att alla skola komma till mig,
jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår.
Eld och blod och framtidens smörjelse skålen I mottaga ur mina händer.
Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden.
Mina flammande rader skall varje barn läsa.
Jag skall omvända alla till en heligare gud.
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, all litenhet vill jag hånande döda.
Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd.
O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig.
Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara bägare.

Flaskpost och fetischer

 

Digitalisering innebär inte nödvändigtvis spridning
Snarare tvärtom

Vi befinner oss fortfarande på flaskpoststadiet
Även om meddelandet når fram till fler än bara en
Kanske

Vi måste börja tillverka fetischer
Varor som är gratis
Men som lockar till köp
Endast så kan vi på sikt
Börja tjäna pengar igen

Vi måste börja tänka på förpackningen
För det är förpackningen folk läser
Åtminstone till en början
Innan dom öppnar
Sig

Spridning – diffusion
Idén är sin förmedling
Tiden blir kortare och kortare
Misstänksamheten växer
Hos fackfolk och allmänhet

Begäret efter den här texten
Att det är just den du söker efter
Att det är just den du borde söka efter

Eller på genrenivå
Exempelvis litteraturkritiken
Stil Omdöme Kunskap – JA!
Men också strävan efter reaktionen
”Jaså det är DET HÄR som är litteraturkritik!”
Hjälper upp hela branschen

Det är ett annorlunda arbete
Men det är vad vi alltid har hållit på med
Men nu är mängden av flaskposter en så stor virvel på oceanen
Att du knappast lär komma att få syn på den här
Fula

Hur jag lärde mig tvivla

Det finns en gräns där vetenskap övergår till att vara ideologi; och vetenskapsidkaren själv har sällan koll på var och hur den överskridits – det beror av hens medvetenhet om sin plats i samhällets uppbyggnad, snarare än av hens kvalitéer som forskare.

Det kan handla om kategorier som okritiskt hämtas in från det omgivande samhället och påverkar forskningens utfall; till exempel föreställningar om rasegenskaper. Men det kan också handla om att tappa eller släppa kontrollen över hur ens rön används i populariserad form, för att till exempel tjäna vissa bestämda klassintressen eller maktordningar – eller helt enkelt påverka den allmänna bilden av vad en människa är och kan vara. Ideologins vulgärantropologiska dimension. Som så få så sällan berör, med tanke på hur verksam den är i alla former av samhällen.

Jag lärde mig tvivla i dom här banorna av professor Sven Öhman, som stod för ett privat fälttåg mot populärvetenskapen, och som på dom språkvetenskapliga seminarierna sökte efter ”den sjuka punkten”, där framställningen inte längre har täckning av sina egna påståenden.

Sen förstärktes dom här insikterna bland annat av Louis Althussers seminarium från 1967 om ”vetenskapsmännens spontana filosofi”, som Sven förmodligen också hade läst och tagit intryck av. Althusser närgranskar en berömd hjärnforskares skrifter, och söker lokalisera just den där gränsen mellan vetenskap och ideologi.

Det där gör att jag inför varje presenterat ”forskningsresultat” frågar mig och försöker grunna ut vad det är dom har undersökt och vad det är dom eller den förmedlande journalisten påstår.

Vetenskapen är ju i grunden fantastisk och tillväxande. Kunskapen inte bara ackumuleras utan till och med ökar efterhandsvis i komplexitet, särskilt under epoker av öppenhet och nyfikenhet. Den är en sanningspraktik. Och nånting att hålla i handen vid sysslandet med mer lögnaktiga och osjälvreflekterande delar av tillvaron. Just därför viktigt att kritiskt separera det som håller måttet från det som har begränsat bästföredatum. Att relatera till undersökningarna och inte till resultaten.

Apropå ”även fast”

Språkträtor riktar oftast in sig på enskilda ord, ungefär som politiken alltmera kommit att handla om enskilda personers moraliska vandel. Det är därför jag hatar språkvård. Och moral.

Min enkla ståndpunkt i alla språkträtor är darwinistisk. Om ett ord eller en konstruktion används så har den en unik funktion.

Ta den här hetsjakten på konjunktionen ”även fast”. Många räknar in den bland dom värsta horrörerna, trots att den behövs och gör nytta. Vad den tillför är en underförstådd referens till en tänkt allmän mening; det sunda förnuftet överrids.

Jag sjunger och dansar, även fast det regnar.
har ett helt annat slags komplexitet än
Jag sjunger och dansar, {fast, även om, trots att …} det regnar.

Utsagan mycket mera dialogisk, därför att den aktualiserar en tänkt invändning.

Det är ett mycket större språkligt samhällsproblem idag att folk använder alldeles för få konjunktioner och adverb och överhuvudtaget skriver alldeles för korta meningar; vilket går ut över exaktheten. Som är en frukt av språkets egna logiska resurser – inte av en logik och systematik som vi utifrån försöker tvinga in skriftspråket i.

Politiken då? Tja; börja prata mer om makt och orättvisor, gärna i lika långa meningar som Marx, så blir vi alla strax mycket klokare. Det finns så oändligt mycket att förfasa sig över som inte har sitt upphov i enskilda makthavares lapsusar och svek, utan snarare har givit dom chansen att bli såna.

Testballonger i vardagsflödet

Det här skrev jag i förrgår, spontant. Sen kom Isobel Hadley-Kamptz väldigt bra artikel i SvD, som explicit antyder att många av dom nya medieaktörerna är kopplade till Putinregimen. Och jag fick veta att det ska komma en bok i ämnet. Det har jag längtat efter. Jag har läst mycket av den senaste tidens nyheter och icke-nyheter om krig och icke-krig genom teorin om ”sjätte generationens krigföring”.

Trollnyheter definieras av sitt ideologiska innehåll, det som Barthes i sina semiologiska analyser kallar ”konnotationsnivån” (jfr Mytologier).

Det finns en anledning till att dom tillverkas. Högerextremister och ryskfinansierade propagandister trålar nyhetsflödet efter händelser som kan göras användbara –eller uppfinner sånt som aldrig hänt.

Men det som förtjänar riktig eftertanke är själva spridningen. Varför länka vidare en trollnyhet när en nånstans inom sig ändå vet att det är det ideologiska innehållet som är huvudsaken, och den moraliska upprördheten bara ett karamellöverdrag?

Samma fråga kan förstås ställas till all slags ryktesspridning. Halvkvädna vidor med giftig udd – ja med våld och pogromer i sitt framtida bagage.

Man vill fråga:
”Varför antyder du detta?”
”Jag antyder ingenting, jag berättar bara nånting upprörande. Försvarar du dom där kanske?”
”Jo! Du berättar det här för att antyda nånting, till exempel om en viss folkgrupp.”
”Det gjorde jag inte alls det.”
”Jo, det gjorde du visst; jag hörde dig ju alldeles nyss. Du är uppenbarligen inte medveten om dina egna intentioner. Att länka på det där viset är en aggressionshandling. Men det förnekar du.”
”Vadå ’på det där viset’?”
”En berättelse med okontrollerbar sanningshalt som vagt bekräftar vissa tendentiösa antaganden; och att detta är dess egentliga syfte.”

Men trollnyheter är också nånting nytt, beroende på att den nya medieteknologin gör dom så billiga att tillverka och sprida, i en form som liknar journalistik. Internet har blivit antydningarnas förlovade land, även om misstänkliggörandet har en lång mediologisk tradition, särskilt i totalitära stater.

Vi kan åtminstone välja vad vi vill sluta lyssna på. Tänk att bo i ett land där hela nyhetsflödet är riggat, och där en officiell nyhet instinktivt tolkas som ”Jaha, vilka är det dom vill åt den här gången?” – så till den grad att alla till slut helt misströstar om sanningen.

(Tanken om antydningen som rasismens etc primära framträdelseform stötte jag första gången på när jag på nittitalet översatte en essä till Divan av den franske psykoanalytikern Gérard Miller. Man kan säga att han vänder på steken och framhåller själva halvkvädenheten som det primära.)

Ekonomisamtal

Min kompis har ett ”enklare” arbete men är duktig och samvetsgrann och får alltid uppskattande ord av chefen och dennes kunder. Dock kan han titta sig i månen efter en fast anställning eller ens ett kontrakt. Vad som gäller är att hålla sig beredd på att inkallas med kort varsel och därefter kanske få jobba jättemånga timmar.

Han tycker ändå han är lyckligt lottad, eftersom han vantrivdes väldigt med att gå arbetslös, och eftersom han får betalt för varje jobbad timme, med alla pengar på bordet, vitt. Aldrig några efterhandsförhandlingar som i hemlandet om att ”du har jobbat åtta timmar men får bara betalt för fem den här gången”.

Men det är omöjligt att tacka nej när det dyker upp nånting. Det övriga livet får anpassa sig efter det.

Min kompis finner sig i sina villkor och trivs med att göra ett bra jobb och få lön. Han kan inte ens ta in ordet ”prekariatet”; kanske därför att det innehåller en svag nedvärdering, en jämförelse med dom riktiga arbeten som blir allt färre, men som ändå fortsätter överskugga bilden av arbetsmarknaden.

Han har perspektiv neråt, eftersom han har varit där, i grå- och svartjobben (aldrig i kriminaliteten); men det är viktigt för honom att känna sig jämlik, trots att hans villkor är så osäkra.

Egentligen har jag ingen aning om hur han förhåller sig till sitt arbete när han pratar med andra som också delar den här erfarenheten av att vara utestängd från arbetsmarknadens innersta cirklar på grund av bristande språkkunskaper och hudfärg. Kanske kan dom vara cyniska tillsammans, och inte bara förnöjda. Jag klarar inte ens av att ställa frågan.

Själv är jag en sorts egen företagare, med min bildning som enda maskinkapital. Men jag har privilegiet att kunna välja uppdrag utifrån lust. Jag känner igen mig i min kompis självklara arbetsglädje, men jag bestämmer själv, och så måste det vara ifall jag ska kunna göra mitt bästa. Att betalningen aldrig nånsin är på topp spelar då mindre roll. Egentligen är min grundtrygghet helt ofattbar, både den inre och den yttre. Eller möjligen väldigt gammaldags. Ibland känner jag mig som en vresig men snäll byhantverkare.

Problemet med det här samhället är inte resurserna. Det finns ett överflöd att ta av, låt vara att det mesta hamnar hos några få, och i accelererande grad. Problemet är att bilden av samhället inte överensstämmer med hur samhället fungerar. Det är bara vissa jobb och anställningsformer som syns och diskuteras. Och därmed blir det omöjligt att göra jämförelser. Inte ens inkomstundersökningarna säger nånting längre, eftersom en så stor del av utbetalningarna försiggår i gråzoner: från svarta kapitalinkomster till svarta tillfälliganställningar hos underleverantörers underleverantörer.

Alla vet hur dom själva har det. Hur stor pensionen blev. Hur stor del av den disponibla inkomsten som äts upp av räntebetalningar som om några år kanske kommer att växa till en kräftsvulst. Men ingen vet hur alla har det. Och få vet hur andra har det. Vi pratar så sällan på det viset, utom möjligen med den närmaste släkten.

Det finns så många parametrar kring ekonomin, så många måttstockar, så många helt väsensfrämmande förhållningssätt till pengarna. Men det offentliga samtalet om ekonomin handlar i stort sett bara om vad dom som har för mycket ska göra av med sitt överskott på: investeringar eller lyxkonsumtion. Det är dom som är normen – och, som det verkar, valmanskåren.

Om jag finge önska mig nånting, så vore det att få gå till val utifrån nationalräkenskaper som berättar hur alla har det. Så att det ginge att jämföra levda liv, inte abstrakta tillväxtsiffror.

12

Den nyupptäckta matematiska planschen av Nicola Tesla verkar vara ett fejk. (Nyhet från 11 december) Men ett mycket bra fejk. En beskrivning från 12/12 1912 av vilka underbara mönster som faller ut när man delar upp talserien i tolv sektorer längs en växande spiral.

teslafejk

Planschen ska enligt nyheterna ha påträffats i en resväska, oklart var. Men det mesta pekar på att idén är uppfunnen av ett samtida snille, Joey Grether, som har utvecklat ett pedagogiskt redskap med kylskåpsmagneter: ”The Flower of Learning”. Läs mer här!

Vanlig matte, byggd på positionssystemet, är ju bra att ha. Men det är dom alternativa matematiska beskrivningarna som får oss att börja tänka. Och leka.

En eloge också till fejkets formgivare. Det är verkligen ett formspråk som utstrålar upptäckarglädje i början av förra seklet.

(Teslas självbiografi kom på svenska för en tio år sen och är fascinerande läsning.)

 

 

Att överlista Google (optativ)

Besökte intressant seminarium om tidskrifter i veckan. Bäst går det för dom som blandar olika medier och även ordnar evenemang. Det uppstår en samverkan både i produktion och distribution.

Nu tänker jag: Borde inte kulturen (och även den politiska debatten) proaktivt ägna sig åt sån samverkan, på bred front?

Internet är uppbyggt kring sälj och konkurrens; men vi är många som hellre söker efter fakta och fördjupning, vilket ofta lyckas – efter viss sortering. Men skulle inte det där gå att underlätta?

Tänk om det funnes en kultursökmotor, en legitimerad taggning som bara finge användas av vissa sajter (hur nu sånt begränsas rent tekniskt) genom ett slags medlemskap: tidskrifter, kultursidor, etermedier, bloggar, bibliografier, lexika, arrangörer av kulturevenenmang … Då skulle en sökning ge en lista med hög relevans.

Sökresultaten i sig skulle kunna sparas och ge information till kommande användare, t ex genom att det går att betygsätta dom föreslagna länkarna. Jag ser framför mig (men har ingen teknisk lösning) hur besläktade sökningar skulle kunna bli en växande nod, där det även vore möjligt att lägga in tilläggsinformation och till och med kommentarer. Idealt att det funnes redaktörer som hade som jobb att vårda dessa noder.

Framför allt tror jag att existensen av en K-taggning (Kultur, Kritik …) skulle uppmuntra (till anslag) till uppläggning av texter och video- eller ljudclips från förr, så att forna tiders dokument blir del av vårt levande minne.

Slutligen skulle K-taggningen kunna integreras med existerande bibliotekskataloger, i bägge riktningar, för den som väljer att så söka.

DNA och översättning

Jag tittar på bilder av celldelning i ett praktverk. Mitosis är det grekiska ordet. DNA – information kodad som kombinationer av fyra olika proteiner A C G och T – delar på sig, replikerar sig och det uppstår en en ny cell som motsvarar kroppens behov just då.

Forskningen har kartlagt dom olika stadierna, och man kan inte annat än beundra cellens hantverk och noggrannhet, bland annat den kontrollinstans som var årets Nobelprisupptäckt i kemi.

Sen slog det mig att den här replikeringen kan användas som metafor för översättning.

Cellen vill dela på sig och skapa en variant av sig själv som inte är en kopia utan nånting som behövs i sammanhanget. Och det är där översättaren kommer in.

Särskilt tänker jag på Jonas Rasmussens fantastiska arbete med en långdikt av Morten Søndergaard som bygger på en analys av just hans egna DNA-sekvenser. Kombinationerna av ACGT är en beståndsdel av dikten. En annan stämma är dom oläsbara skräptecknen. Men så finns det en stor mängd oerhört vackra språkfragment insprängda i teckenmassan, och dom har Rasmussen replikerat så väldigt lyhört på: ”tvärsäkert flyter vi oimponerade genom varandra med en muskels darrning”.

Det är inte surrealism utan en språklig process i nära jamsession med naturens processer. Samtidigt som repliken på svenska måste göras utifrån svenska förutsättningar och erfarenheter. Rasmussen är en mycket duktig översättare, och här har han väl förvaltat sin frihet under mitosis.

Boken Genernas drömda rot (ett anagram på Morten Søndergaard) innehåller även ett resonerande efterord, som jag hoppas kunna återvända till.

Sviten är bruten, framtiden borta

Jag fick anledning att bläddra igenom alla årgångar av Psykoanalytisk Tid/Skrift, sedermera Arché, och begav mig därför till Stockholms Universitetsbibliotek. Där stod dom i långa rader, med bara ett fåtal lakuner.

Och vilken trevlig läsning. En humanistisk bastion byggd på psykoanalys, idéhistoria, arkitektur och stil. Jag har ju läst många nummer, och till och med medverkat, men helheten!

I synnerhet överraskades jag av en komplett översättning av ett av vår tids viktigaste dokument, Lyotards utredning ”Det postmoderna tillståndet”.

Men vänta nu – dom senaste numren saknas?

Jag gick till infodisken för att få vägledning.

Då visade det sig att SUB har upphört att prenumerera, år 2014, på en av landets mest karaktärsfasta och nydanande publikationer, såväl kulturellt som akademiskt och jag vill även tillägga: etiskt.

Jag bad bibliotekarien gissa varför, och hon sa att det är Överbibliotekarien som bestämmer, men att orsaken förmodligen är att tidskrifter tar så mycket plats, och att biblioteket håller på att gå över till elektroniska tidskrifter.

Mm, sa jag, men det är själva poängen med Arché och andra tidskrifter att dom bara finns i pappersversion.

Är du forskare, sa bibliotekarien, då kan du lämna ett inköpsförslag.

Nej tyvärr, sa jag. Tack så mycket!

Nu ska jag berätta vad jag tycker om det här.

Att göra tidskrift är att nätverka mellan det förflutna och nutiden, mellan det nya och framtiden. Det är också att ingå i en community av förebilder, kumpaner och kommande läsare. Dom sistnämnda håller modet allra mest uppe, eftersom en själv i så hög grad har gjort sig delaktig av det kollektiva tidsminne som ett enstaka nummer, en utgivningssvit, eller en epoks samlade tidskrifter tillhandahåller, ofta rent slumpmässigt.

Precis som jag, ofta av en tillfällighet, haft helt oväntat utbyte av texter från förr i tiden – så vill jag inbilla mig att det jag publiceras kommer att hitta fram till nya personer. Det är en av horisonterna: den framtida aktualiseringen, långt efter dagens hopplösa kamp för att vinna uppmärksamhet.

När nu SUB avbryter sviten kapar dom därmed banden till framtiden. Därmed görs den hittillsvarande sviten av Psykoanalytisk Tid/Skrift–Arché till ett antikvariskt föremål, med okänt öde. Varför inte slänga/magasinera/digitalisera rasket istället? kan nästa Överbibliotekare fråga sig.

Man kan invända att SUB är ett forskningsbibliotek med begränsat utrymme och själva måste få fatta sina beslut.

Jovisst. Jovisst.

Men hela skandalen handlar också om definitionen av vad forskning är för nånting. Och vad essäistiken spelar för roll i forskningen.

Det finns en oroväckande tendens i samtiden att den empiriska naturvetenskapliga forskningen görs till modell för all forskning: redovisningen av kontrollerade experiment. Så stark är dominansen att det akademiska överallt får stryka på foten: det slags vetenskap som är språkligt–diskursivt baserad och vars framåtskridande bygger på kritik snarare än på experiment. En kunskap som bygger på tolkning, så att det blir ytterst viktigt, kanske viktigast av allt, att läsa väl och kunna formulera sig väl.

Och i den maktkampen hamnar den humanistiska forskningen i ett slags limbo. Texterna kan förstås publiceras och spridas elektroniskt och nå väldigt många tilltänkta läsare. Men dom kan inte tillkomma elektroniskt.

Och det här tycker jag är en viktig poäng som har med Arché att göra. Det kan tyckas märkligt att jag skriver på en laptop och publicerar på en blogg; men sånt där är bara utanverk.

Den humanistiska forskaren, precis som essäisten, verkar i en kontinuitet. Hen skriver vidare på vad andra skrivit; hen offentliggör inga resultat som vunnits på oberoende väg. Den humanistiska, och i hög grad även den samhällsvetenskapliga forskaren är en skriftställare. Och vi skriftställare vet dessutom med närmast pinsam tydlighet att också den naturvetenskapliga forskningen vilar på en språklig och skriftlig diskurs, i högre grad än vad den kanske är beredd att erkänna.

Således: när ett av dom viktigaste inflödena av nya tänkesätt, skrivsätt och publiceringsformer (Arché kännetecknas även av en mycket medveten användning av bilder och grafiska uttryck) stryps på SUB, så innebär det även en degradering av Stockholms universitets forskare och studenter – om man så vill en diskret tillvitelse att hålla sig inom dom givna facken och skriva för elektronisk publicering i facktidskrifter – ett besked om att dom intryck som förändrar tänkesätt och skrivsätt och världsbilder är en privatsak som en får ägna sig åt på fritiden.

När jag forskar genom att skriva – och jag tillhör alltså inget universitet – behöver jag direkt tillgång till skrivna texter, och deras format är egentligen oväsentligt, men jag behöver direktkontakt med dom. Som källmaterial, som sekundärlitteratur, men framför allt därför att jag genom att skriva deltar i en tradition som jag inte kan överblicka och som ständigt växer ju mer jag arbetar.

Slumpen är den skrivandes chef. Ingen annan.