Carl-Göran Heidegren gör i Filosofisk tidskrift 4/2015 en intressant begreppshistorisk undersökning av hur den analytiska filosofin definierade sig själv på ett sätt som gjorde att den under några decennier var den enda akademiska filosofin i Sverige. Marc-Wogau skriver i den lilla introduktionsskriften Att studera filosofi från 1961: ”Samtliga universitetslärare i filosofi tillhör för närvarande vad jag här tidigare kallat den analytiska riktningen.” (Har inte redan själva påståendet en predikatlogisk form!)

Men vägen dit var kort, visar Heidegren. Begreppet dyker upp på fyrtitalet och får en kort tid av hegemoni. Början till slutet var sen Gerard Radnitzkys avhandling i vetenskapsteori 1968, som beskrev läget genom att ställa teknisk filosofi (T) mot
frågeväckande filosofi (Q) och rent ut hävda att det förlamar hela den humanistiska forskningen om T dominerar.

Ändå förblev det länge så att en viss metod hade övertaget och ställde alla andra i skuggan. (Heidegren utgår bara från material fram till 1973.) Stig Kanger i Uppsala lät enligt ryktet flytta ner all kontinental filosofi (eller vilket ord som nu användes) från filosofiska institutionens bibliotek på Villavägen till ett rum i källarn.

Jag har bara rykten från filosofiska institutionen i Uppsala. Försökte läsa där ett par veckor men storknade av Torild Dalkvists handskrivna listor över alla frågor som måste besvaras, och som därmed reducerade texter till problem att lösa.

Ett sånt rykte är att deras enda originella tänkare på den tiden en gång utbrast: ”Att förvänta sig att Filosofiska institutionen ska tillverka filosofi är lika dumt som att förvänta sig att Geologiska institutionen ska tillverka stenar.”

Kom att tänka på det här när jag läste i DN Hans Ruins skarpa uppgörelse med hur etiken har blivit en handelsvara; hans artikel Den praktiska filosofins elände är en inomfilosofisk uppgörelse med rent luthersk sälta som kommer att bli klassisk.