Skrivande och förmedling

Väsentligt att skilja mellan skrivandet som tankeprocess – pågår här! – och arbetet med kunskapsförmedling, uppdraget att nå fram, kanske förändra.

Visst finns en implicit mottagare i det här också; det är för hen jag lägger fram tankarna i den här formen och den här ordningen.

För dig.

Men strängt taget fanns där inga tankar dessförinnan. Bara ett sorl. Sen ställer nån sig upp och har fått ordet. Allting får riktning, mening. Även om hen har fel i mycket, kanske pratar fult delvis.

Tankegångarna är som musik. Och skrivandet är inte särskilt mycket annorlunda. Resultatet ligger i processen, som försiggår i tiden, och ibland kommer det in en mygga eller en ny kopp kaffe, men utsträckningen i tiden kvarstår.

Men sen ska det här då förmedlas, eller nånting annat, kanske nånting som nån annan har kommit fram till, hens eller deras resultat. (Beställningen.)

Det är här bilden behövs. Som fixerare. I språkflödet eller som motståndare till språkflödet. Eller båda delarna.

Fixeringen. I ett schema, en liknelse eller ett infogat autentiskt fotografi där tiden har stannat.

Schemat, punktlistan, tabellen använder språk men är en bild, starkare än vi kanske anar.

Dom tankar som framkommer under skrivandet, ja låt oss kalla dom tankar, vad händer när dom ska förmedlas?

Blir det inte bilden som exporteras, ofta i ganska grov upplösning? Det jag använde för att förklara för en tänkt eller konkret läsare får eget liv utanför sammanhanget. Frege använder morgonstjärneparadoxen för att förklara idén om satsers sanningsvärde, som ett rent åskådningsmaterial. Och så överleveras exemplet som filosofiskt problem i sin egen rätt och ställer hela den logiska undersökningen i skuggan. Jag menar alla är ju överens om att en himlakropp är identisk med sig själv: det kan knappast ens kallas en sanning! Förmodligen måste ett skrivet tankearbete, dess tankegångar och dess bilder, varje gång skrivas fram på nytt i en ny situation, en annan epok – dess bilder demonstreras.

Så som görs.