Under tiden jag vistas inne i lövskogen och undersöker dom olika konstpaviljongerna har Marc Broos hunnit flytta två skrotskulpturer närmare varann och slår på dom med en järnten. Jag ropar från långt håll: ”Så det är ett musikinstrument också!” Han svarar nånting om att man måste pröva.

Jag befinner mig på Alma Löv Museum öster om sjön Fryken i Värmland.

Jag är alldeles proppad av visuella auditiva kognitiva och känslomässiga intryck efter några timmar bland dom till synes oändligt många kamrarna och prången i den stora ladugårdsbyggnaden. Vad jag har missat vill jag inte veta. Vad som stannar kvar är en hel del:

Kyrka av Peter Johansson.

Marc (som grundade museet tillsammans med hustrun Karin, också framstående konstnär) har till exempel gjort ett monument över förlorad vänskap i form av betonghuvuden som trängs i ett rum liksom misstroget tillbedjande en skulptur av huvudets ursprungliga ägare i helfigur.

Dom kommunicerar med Karin Hälls tänkvärt förlängda huvuden i en annan sal. Och med Warren Kings knivskarpa människoporträtt i naturlig storlek, skurna i wellpapp. Som i sin tur …

Mila Teshaievas fotografier använder skärpedjupet för att pejla absurditeten när olika historiska lager möts i förfallna före detta Sovjetrepubliker.

Under vandringen sammanfattar jag alla intrycken genom att upprepa en gammal boktitel av Marshall McLuhan: The Extensions of Man. Vi sträcker oss alla efter nånting. Och är ett med vår omgivning, som det därför faller på oss att undersöka, gärna med extrema medel.

Ungefär lika undrande som pingvinen inne i Roland Perssons stjärnpaviljong:

Alma Löv Museum, som numera förestås av Stella Broos, ligger i Östra Ämtervik och har öppet varje dag 11–17 i juli. Temat för årets utställning (som alltså kombineras med dom fasta verken) är ”where are we now”, sammanfattad i en fin liten katalog med texter av Jessica Kempe. Det går också att besöka via webben och på Google maps: www.almalov.com