Ikväll inleds Stockholmspalavern, en scen jag varit med om att tänka fram. Förste inledare är Bengt Kristensson Uggla.

Jag är också med i flera andra sammanhang där samtalet anger formen. Och vill även räkna in scensamtalet. Brukar ofta skoja om att på scen är enda stället där man kan prata om viktiga grejer koncentrerat.

I en vidare krets finns podsamtalen. Och dom väldigt långa intervjuerna. Och i deras kölvatten tanken att dialogen ska verka förädlande, världsförbättrande. Som hos filosoferna.

Och ytterst kanske Bachtins beskrivning av romanen som modernitetens egen form, därför att den bygger på möten mellan språk av olika slag. Dialogicitet.

Men när övergår ett samtal till att bli en show? Jag har en hel del egna misslyckanden i bagaget. Och vet mycket väl när jag slutar lyssna/bläddrar vidare därför att jag känner mig som publik.

Stockholmspalavern ska bygga på deltagande.

Men ”samtal”, när jag tänker på ordet. Konversation. Då är det det underförstådda som är huvudsaken. Jag lyssnar till vad du inte säger. Vad jag tänker men inte säger framgår i olika dimensioner. Eller stannar kvar inom mig.

Eller hur var det Björling sa: Det är i ord men ej i orden.