Nicos Poulantzas bok om Fascism och diktatur (Coeckelberghs, 1973) borde som sagt återutges. Här är en sammanfattning av hans rekonstruktion av fasciseringsprocessen:

Kapitalets ökade makt gör att de politiska partierna inte längre representerar klassmotsättningarna och därför tappar i trovärdighet.
Det uppstår en ”ideologisk kris”.
Det ger fascisterna möjlighet att framstå som alternativ och bli ett massparti som gradvis accepteras (”kompromissernas era”) tills dess att maktövertagandet är ett faktum.

En av Poulantzas många poänger är att ”punkten utan återvändo” passeras omärkligt:

”om man uteslutande fixerar sig på vad som försiggår på den politiska scenen, så kommer denna scen till sist att fungera som en skärm, som döljer klasskampens djupa mekanismer, där spelet om den verkliga makten pågår.” (s.66)