Jag fick anledning att bläddra igenom alla årgångar av Psykoanalytisk Tid/Skrift, sedermera Arché, och begav mig därför till Stockholms Universitetsbibliotek. Där stod dom i långa rader, med bara ett fåtal lakuner.

Och vilken trevlig läsning. En humanistisk bastion byggd på psykoanalys, idéhistoria, arkitektur och stil. Jag har ju läst många nummer, och till och med medverkat, men helheten!

I synnerhet överraskades jag av en komplett översättning av ett av vår tids viktigaste dokument, Lyotards utredning ”Det postmoderna tillståndet”.

Men vänta nu – dom senaste numren saknas?

Jag gick till infodisken för att få vägledning.

Då visade det sig att SUB har upphört att prenumerera, år 2014, på en av landets mest karaktärsfasta och nydanande publikationer, såväl kulturellt som akademiskt och jag vill även tillägga: etiskt.

Jag bad bibliotekarien gissa varför, och hon sa att det är Överbibliotekarien som bestämmer, men att orsaken förmodligen är att tidskrifter tar så mycket plats, och att biblioteket håller på att gå över till elektroniska tidskrifter.

Mm, sa jag, men det är själva poängen med Arché och andra tidskrifter att dom bara finns i pappersversion.

Är du forskare, sa bibliotekarien, då kan du lämna ett inköpsförslag.

Nej tyvärr, sa jag. Tack så mycket!

Nu ska jag berätta vad jag tycker om det här.

Att göra tidskrift är att nätverka mellan det förflutna och nutiden, mellan det nya och framtiden. Det är också att ingå i en community av förebilder, kumpaner och kommande läsare. Dom sistnämnda håller modet allra mest uppe, eftersom en själv i så hög grad har gjort sig delaktig av det kollektiva tidsminne som ett enstaka nummer, en utgivningssvit, eller en epoks samlade tidskrifter tillhandahåller, ofta rent slumpmässigt.

Precis som jag, ofta av en tillfällighet, haft helt oväntat utbyte av texter från förr i tiden – så vill jag inbilla mig att det jag publiceras kommer att hitta fram till nya personer. Det är en av horisonterna: den framtida aktualiseringen, långt efter dagens hopplösa kamp för att vinna uppmärksamhet.

När nu SUB avbryter sviten kapar dom därmed banden till framtiden. Därmed görs den hittillsvarande sviten av Psykoanalytisk Tid/Skrift–Arché till ett antikvariskt föremål, med okänt öde. Varför inte slänga/magasinera/digitalisera rasket istället? kan nästa Överbibliotekare fråga sig.

Man kan invända att SUB är ett forskningsbibliotek med begränsat utrymme och själva måste få fatta sina beslut.

Jovisst. Jovisst.

Men hela skandalen handlar också om definitionen av vad forskning är för nånting. Och vad essäistiken spelar för roll i forskningen.

Det finns en oroväckande tendens i samtiden att den empiriska naturvetenskapliga forskningen görs till modell för all forskning: redovisningen av kontrollerade experiment. Så stark är dominansen att det akademiska överallt får stryka på foten: det slags vetenskap som är språkligt–diskursivt baserad och vars framåtskridande bygger på kritik snarare än på experiment. En kunskap som bygger på tolkning, så att det blir ytterst viktigt, kanske viktigast av allt, att läsa väl och kunna formulera sig väl.

Och i den maktkampen hamnar den humanistiska forskningen i ett slags limbo. Texterna kan förstås publiceras och spridas elektroniskt och nå väldigt många tilltänkta läsare. Men dom kan inte tillkomma elektroniskt.

Och det här tycker jag är en viktig poäng som har med Arché att göra. Det kan tyckas märkligt att jag skriver på en laptop och publicerar på en blogg; men sånt där är bara utanverk.

Den humanistiska forskaren, precis som essäisten, verkar i en kontinuitet. Hen skriver vidare på vad andra skrivit; hen offentliggör inga resultat som vunnits på oberoende väg. Den humanistiska, och i hög grad även den samhällsvetenskapliga forskaren är en skriftställare. Och vi skriftställare vet dessutom med närmast pinsam tydlighet att också den naturvetenskapliga forskningen vilar på en språklig och skriftlig diskurs, i högre grad än vad den kanske är beredd att erkänna.

Således: när ett av dom viktigaste inflödena av nya tänkesätt, skrivsätt och publiceringsformer (Arché kännetecknas även av en mycket medveten användning av bilder och grafiska uttryck) stryps på SUB, så innebär det även en degradering av Stockholms universitets forskare och studenter – om man så vill en diskret tillvitelse att hålla sig inom dom givna facken och skriva för elektronisk publicering i facktidskrifter – ett besked om att dom intryck som förändrar tänkesätt och skrivsätt och världsbilder är en privatsak som en får ägna sig åt på fritiden.

När jag forskar genom att skriva – och jag tillhör alltså inget universitet – behöver jag direkt tillgång till skrivna texter, och deras format är egentligen oväsentligt, men jag behöver direktkontakt med dom. Som källmaterial, som sekundärlitteratur, men framför allt därför att jag genom att skriva deltar i en tradition som jag inte kan överblicka och som ständigt växer ju mer jag arbetar.

Slumpen är den skrivandes chef. Ingen annan.