Petersvik i Sundsvall, Slussen i Stockholm, Apberget i Umeå. Exemplen kan mångfaldigas, men beskrivningen behöver två dimensioner.

Å ena sidan kampen mellan bevarare och framtidsvisionärer, där på ett olyckligt sätt alltid känsla ställs mot rationalitet, kulturell elit mot tyst majoritet.

Å andra sidan vissa kommuners omvandling till företag drivna av tjänstemän och med dom valda politikerna som gisslan. Ofta är det omöjligt att avgöra var och när ett beslut har fattats. Ofta har storföretag och drömsäljande projekterare spelat en icke oväsentlig roll.

Det finns alltså en ytkonflikt där mjuka värden mals ner av hårda värden, eller åtminstone av ljuva drömmar om framtida hårda värden. Och en djupkonflikt som handlar om att demokratin bara har blivit en formsak i alltför många kommuner, därför att dessa identifierar sig som företag i samspel med andra (riktiga) företag. Så att medborgarnas bästa förverkligas genom budgetbalans, inte utifrån ett samtal hur det vore skickligt att leva tillsammans.

Bevarandekamperna handlar alltså på en djupnivå om postpolitisk maktlöshet. Och om den dimensionen gick att få in i debatten, skulle mobiliseringen kunna bli mycket större och tyngre. Frågan är bara hur vi når dit.