… pratade inte postkolonialism eller svarthet och nästan inte politik överhuvudtaget under sin föreläsning i Stockholm på tisdagkvällen. Istället hade han med sig en övergripande samtidsanalys ur internationellt medelklassperspektiv.

Den Kamerunfödde filosofen, numera verksam i Sydafrika och vid Duke, har gjort anmärkningsvärda tillägg till förståelsen av den postkoloniala situationen. Nu presenterade han istället en postpolitisk beskrivning av hur subjekten har berövats sin handlingsmöjlighet och istället blivit objekt som tränas likt kroppar på gym, och som inte har några hemligheter längre.

Utvecklingen beskrev han som ”animismens återkomst”, i bemärkelsen att de tidiga europeiska antropologerna beskrev de primitiva folken som att de trodde att allt var besjälat. Den analysen kan förstås kritiseras, men Mbembe gick istället vidare till att beskriva dagens tillstånd som att ingenting har en själ, och att gränsen mellan människa och djur, människa och ting har utplånats av kapitalismens seger.

Han kändes kort sagt lite uppgiven, också när han efteråt fick frågor om sydafrikansk inrikespolitik. Den motkraft han lanserade var heller inte så uppiggande: Mbembe föreslog att när alla förväntas sträva efter lycka blir olycklighet (unhappiness) ett hot och kanske en motkraft, som kan ta sig uttryck i sabotage. Det känns som ett stort antal steg tillbaka.

Överhuvud var han alltför snabb att måla upp en världsbild där alla är slavar under facebooknarcissismen och skoja om att publiken som kommit dit måste posta bilder på honom. Det där är en komponent, och den finns. Men den uppvägs av världens alltmer ökande närvaro, i all sin motstridiga mångfald, och det är där vi behöver nya analyser. Tack och lov ryktas det om planer på översättning av några av hans mest centrala texter.