Chi mi aveva chiamato lì?

Litteraturen har förmågan att drabba, blixtlikt som förälskelsen och ihärdigt som kärleken. Och det är helt oförutsägbart vilken text eller snutt det blir. Och går inte att riktigt förklara för nån annan förutom kanske via abstrakta ord som skönhet och djupsinne. Och det behöver inte handla om särskilt märkvärdiga grejer heller. Jag brukar tänka på en Pasolinirad i samband med fenomenet: ”Vem var det som kallade på mig där?”

Men själva drabbadheten går att dela. Jag tolkar nån annans upplevelse utifrån min upplevelse. Kan ofta bli rätt kul samtal, över alla möjliga gränser.

L. byggde gemenskaper och institutioner kring den här drabbadheten. Och han lät dom institutioner han förestod genomsyras av den. Personlig uppmuntran, samtalskvällar, seminarieserier, resor. Med outsinlig öppenhet och jämlikhet. När jag tänker på honom nu är det ordet ”Välkomna” som dyker upp. I pluralis förstås. Välkomna. Ett ord som bara kan besvaras med ett annat ord som hör till samma sfär: ”Tack”.

(Kort minnestal 180727)

Till vanartighetens lov

Jag kom helt opåkallat – eller via sensommarminnen från Nordisk Sommeruniversitet — att tänka på Dorothy Heathcote. Det var Árni Blandon som hade henne som inspiratör och berättade om hennes arbete, så jag skaffade boken Drama as a Learning Medium.

Tekniken är att som gästande dramalärare utgå från skolklassens initiativ, vad det än är, inklusive totalt neggo kommentarer, och sen bygga en berättelse som alla rycks med i.

Jag har aldrig haft nån professionell nytta av boken och antagligen hamnade den hos Myrorna. Men det där löftet om att allt till slut ändå kommer igång rymmer nånting viktigt som tangerar annat jag håller på med.

Inte minst den pedagogiska principen att läraren måste börja där eleverna befinner sig och inte i sin egen lärdom. Protester är en mycket bättre utgångspunkt än teoretiska modeller för att genast hitta fram till grundvalarna, för att sen nå ett samförstånd om vad som ska uppnås tillsammans.

Det har också med intervjuteknik att göra. Nytt material som förs in måste ovillkorligen förankras i vad som hittills sagts. Inte i vad jag har läst mig till eller vad publiken förväntar sig. Och därifrån är steget inte långt till att uppfatta också berättarteknik som en dramaövning där jag egentligen inte har nån koll på hur du reagerar och själv när jag läser din text är jag ofta så jäkla vanartig att du skulle bli häpen.

Dekonstruktion kan det förstås också kallas. Det här var typ 1985. Derrida, Lacan, Baudrillard: Lika mycket lekledare som lärda. Eller för att travestera Bamse: ”Den som är väldigt lärd måste också vara väldigt lekfull.”

Under kartan

Ju mer tiden på jorden går desto väldigare ter sig min okunskap. Jag klamrar mig fast vid det lilla jag kan — det är härdigt, det växer än — och stirrar ner i avgrunden eller rättare sagt in i håligheterna under fasta marken … som mest verkar ha bestått av ord på tunt sprött nött papper.

Äkta vara

Det allra mesta (räknat i liter) av det som säljs som öl borde inte få kallas öl. Det har inte genomgått den nödvändiga mognadsprocessen och är därför heller inte färdigt att tas upp av kroppen. Mäsk vore ett rimligare namn.

Det allra mesta (räknat i liter) av det som säljs som vin har inte heller genomgått den nödvändiga mognadsprocessen. Det är druvsaft med alkohol, färgämnen och smakämnen.

Det allra mesta av det som säljs som bröd är egentligen ugnsbakat klister. Det har inte upplevt det långvariga mötet med mikroorganismerna och är således inte redo för människokroppen.

Det allra mesta av det som bjuds ut som kunskap borde inte få kallas kunskap. Det måste genast utsättas för sanningsprövning utifrån vars och ens erfarenhet av vad som är rimligt. Härvidlag spelar den föregivna kunskapens ålder eller status ingen roll. Dom flesta dumheter är av uråldrigt datum och känns igen på att dom gör anspråk på att ge enkla förklaringar på svåra, labila sammanhang.

Sanningen smakar alltid lite underligt precis som ett bra vin eller en bra formulering. Och lever upp och utvecklas av kontakten med luftens syre. Det där sista är en metafor för dialogen. Vi behöver bryta bröd och dela vin med andra för att utvecklas och göra nytta i den stora samhällskroppen. Den solitära människan är som en burk Pripps Blå.

Vänster–höger

rezmigkeucheyan

Boken finns även på engelska, utgiven av Verso.

En utmärkt artikel i  senaste Le Monde Diplomatique — skriven av Razmig Keucheyan, vars bok om ”den vänstra hjärnhalvan” gav mig så god inblick i modern samhällsvetenskap — ger mig tillbaka skillnaden mellan höger och vänster.

Han inleder med att kritisera parollen om de 99 procenten, utifrån argumentet att vi icke-rika världen över har inget gemensamt allesammans. Han slutar i beskrivningen av en framgångsrik strejk på städföretaget Onet, en underleverantör till franska järnvägen SNCF.

Dessemellan gör han upp med en feltolkning av Gramsci. Gramsci hävdade inte att kampen om makten går via kulturen. Tvärtom uppmanade han dom förfördelade att organisera sig för att på så vis få röst. Däremot har reaktionärerna läst Gramsci noga inför sitt opinions- och desinformationsarbete.

Keucheyan ställer dagens aktivister vid datorskärmen mot forna tiders långsiktiga folkbildningsarbete, där vänsterpressen spelade en så enorm roll. Och den finns ju kvar, om än mestadels digitalt. Men utan organisationer.

Onet-strejken samlade alla som drabbades av nedskärningarna och sparkraven. Inklusive immigranter med dunkla anställningsvillkor. Och dom fick igenom sina krav. Keucheyan kallar dom ”Gramscis sanna arvtagare” … i ett samhälle som förvandlats i grunden.

Har inte hamnkonflikten i Sverige väldigt mycket att göra med det här? Rätten att definieras av sina arbetsvillkor? Och hur långt kan inte jämförelsen sträckas: till alla som jobbar med tillfälliga anställningar och gigs men inte har nån representation i samhället eller politiken?

Efter omläsning av Barthes ”Skrivandets nollpunkt”

Skrivandet utgår från min plats i världen och i historien och i språket. Det äger rum med den grad av nödvändighet jag eftersträvar. Jag kan ställa mig i ledet, representera ett ideal. Jag kan alternativt eftersträva en skrivandets sanning, som bildar hemlig allians med alla andras skrivförsök, i fjärran land, i andra tider. Och det är så jag läser dom också. Som om vi skrev för varann. Till varann. Var och en på sitt sätt. Verklighets-efterbildning och samtidsanalys är viktiga grejer, kraftfulla ingrepp. Men själva skrivandet måste också med i läsningen, synligt eller osynligt. Redovisat eller oredovisat. Arbetet med det som är, då. Inklusive lögnerna, slöjorna. Ingen ren sanning att avtäcka. Men ett sanningsarbete som direkt eller med möda känns igen, också när dom ideologiska striderna lagt har sig, blivit obegripliga. Och också kan återanvändas i en annan tid, i en annan historisk situation. Skrivandet består, som en verksam dimension av texten, långt efter att skrivaren är borta. Hen är redan från början borta. Hen är redan från början en av dom lögner hen inte vederlägger men via skrivandet sätter in i ett större sammanhang. Som är både historiskt och tidlöst. Alldeles nödvändigt då. Alldeles öppet framgent.

Skaparkriser

Ensamlek är konstens grundvillkor. Sen måste den ta sig sociala former och går därvidlag ofta helt vilse. Och måste återerövras under tystnad. Med nåt slags intuition. Från lek till spel tillbaka till lek. Kanske på liknande sätt som yttre tal blir inre tal som sen i bästa fall omsätts i yttre tal på ens egna villkor. Såna där kretslopp. Som inte låter sig överblickas.

Det svåra ger det enkla

Jag tycker om att läsa sånt som går mig en bit över huvudet eller som jag inte riktigt bottnar i.

Det gör mig bättre på att skriva enkelt.

Man kan säga att jag omsätter oförståelsen i språk.

Musik som interpretativ praktik

Ett besök på högre seminariet vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet gav mig en tanke om musik som tolkningspraktik. Det var organisten Per Högberg, verksam i Vasakyrkan, som redovisade sin forskning kring ”klangikonografi” — samspelet mellan musik, text och bildkonst i kyrkorummet.

Det intressanta samtalet gav mig följande idé, som jag också framförde: Det är dogm att språket har företräde, därför att det kan tolka andra teckensystem. Med Benvenistes ord: Endast språket har en semantik.

Men är inte musiken också tolkande? Fast på ett annat sätt?

Språket kan tillskriva betydelser. Men musiken ger en form åt ord och rörelser, liksom åt bilder och filmer. ”Multimedial” var ett vanligt ord under seminariet.

Ett exempel som föresvävade mig, men som jag inte hann nämna är höjningen i slutet av varje strof av ”Stilla natt”. Den referensen är förmodligen stapelvara inom musikforskningen, och kanske hela min tankegång, men jag framhärdar i alla fall.
I ursprungsversionen mal texten bara på. Men efter en revidering kommer det numera en höjning vid ”Kristus till jorden är kommen”. Och allt faller på plats.

Det går att ge resultatet av justeringen en evangelisk tolkning. Men det är då det slags tolkning som går via språket. Om vi istället säger: Musiken ger en tolkning genom att omforma texten och därmed också sångarens/åhörarens relation till den.

Musik som interpretativ praktik. Också i litteraturen.

Musik som ackompanjerar videospel. Vad som än händer på pixelslagfältet. Den tolkar i ögonblicket genom att vara med och forma uppmärksamhetsflödet. Den beskriver inte.

Musik som inte relaterar till text eller dans? Den formar sig själv. Den kräver ett lyssnande efter dess återkomster och variationer. Dess föregångare och fortsättningar.

Subjektet som antas veta

Att kalla sig expert på motorer och apparater och ta betalt för det är helt okej. Men den som går in i rollen som expert på det mänskliga – själsliv eller politik eller konst – är en bluff. I mediaåldern snarast en narr.

Dom visa kan hjälpa oss ana vidden av vår okunskap: generaliseringarnas oanvändbarhet.

Men var finns dom visa idag? I det förflutna.

Människor är inga apparater. Samhällen är inga apparater.

Dom är organismer som tillkommit under alldeles speciella och ibland förfärliga omständigheter. Och formats av det.

Förstår vi litegrann om en människa, ett samhälle, en epok, så vet vi ingenting om nästa. Möjligen har vissa av oss en beredskap — intellektuell, känslomässig, stilistisk — för att börja förstå på nytt. Och erfarenheter från diverse slags praxis som kan vara till hjälp i det nya läget.

Detsamma gäller inom den estetiska branschen. Där tillkommer också materialkunskaperna. 

Ŋ

Jag tycker att nasalerna är särskilt fint återgivna i alfabetet. En sån grej som att m är längre än n, men ändå att deras släktskap är tydlig. I äldre handskrifter återges m och n, särskilt när dom fyller grammatiska funktioner i slutet av ord, bara med ett streck ovanför vokalen. Det sparar bläck och utrymme och säger även nånting om deras karaktär. Tonerna från näshålan är som ett extra instrument!

Sen är jag även väldigt förtjust i tilde, ~ ovanför vokalen. Det symboliserar musik, särskilt i portugisiskan. Men vad som inträffar finns ju också i många andra språk. Alla vokaler i franskan som är nasaliserade men i skrift återges med m och n som sen inte uttalas. Vi har också liknande processer, särskilt i svagt betonade ord som om och som: konsonanten fullbordas inte men finns där tack vare att gomseglet öppnas och ger resonans i kaviteterna ovanför munhålan.

Finge jag önska mig nånting av ortografin så vore det att velaren ng också hade ett eget tecken ŋ som i internationella fonetiska alfabetet. Grafiskt ger det en så fin bild av hur tungryggen kopplar bort hela munhålan så att bara kraniet ljuder. En ren ton som borde användas mera i sång.

Om vi hade tillgång till ŋ skulle det inte behövas nån versal, eftersom ljudet bara uppträder efter vokal. Och rättstavningen skulle bli mer intuitivt riktig, med skillnader som fiŋer men iŋgå. I engelskan siŋer men fiŋger. Däremot skulle språk som tillåter ŋ initialt få problem. Som dock vore helt lösbara. En utmaning för typograferna. Och det finns säkert redan gott om förslag. Ja det är förstås redan löst: se rubriken!

Däremot tycker jag inte att assimilationsprocesserna, så fint beskrivna av Parkvall i SvD häromdan, ska börja återges i skrift. Det handlar om att ge just ŋ dess fulla status som fonem. Jag tycker heller inte att sj- och tj-ljuden ska få varsitt tecken. Dom har uppstått genom historien (jfr isländska som uttalar varje bokstav och dessutom några till) och skulle förlora kontakten med sin härkomst om dom skrevs likadant överallt.

Den alfabetiska skriften avbildar ju nämligen inte hur vi låter; dess uppgift är att hjälpa oss att hålla isär dom skillnader som i språket är operativa.

Bilden bakom dikten

Som poesiöversättningsworkshopsledare lär man sig också alltid nånting själv. I det här fallet, i Jokkmokk, att hålla koll på bilden. Hur ser det ut? Det här är inte bara ord! Det finns ett landskap, dess förflyttningar och sysslor. En samisk förläggare berättade att hon ibland väljer översättare efter deras hemtrakt. Åt bägge hållen.

Och det där seendet påverkar utformningen av språket, att återge mesta möjliga perception: riktningar ljus och mörker. Senghor i Senegal är inne på liknande tankar: att rytm och bild förstärker varann, möjliggör varann. Rytmväxlingar som sammanfaller med perspektivförskjutningar eller rena filmklipp. Sen kommer orden. Ofta överraskande. Igår i den lulesamiska gruppen:

Den svenska dikt vi utgick från pratar lagom abstrakt om ”skålar”, med superi som undertext. Men i översättningen dök det exakta ordet för ”supskål” upp, ett nästan rituellt föremål, reserverat för nära relationer. Gávttja. Det fanns där hela tiden (latent) men dök upp sent i själva diktöversättningsarbetet. Och riktade om allt ljus.

Det blev en ny dikt, fast samma.

I småtryckens värld

På jakt efter en helt annan bok hittar jag min gamle vän Augustin Mannerheims inlaga till psalmbokkommittén: ett häfte han gav ut med alternativa bearbetningar, och djuptänkta estetiska och teologiska resonemang.

gamla psalmister omslag

Det visar sig till och med att jag inte läst boken ända till slut, för på sista sidan kommer som post scriptum en ny version av omarbetningen av ”Trygga räkan”, inspirerad av en ny tanke som dykt upp.

ingen tryggare

Hur många småtryck ligger undanstoppade, fulla av goda idéer? Och borde inte dom bli först att digitaliseras och bli sökbara, för att på så vis få en andra chans. Jag vet inte om det skulle förstöra affärerna för min vän som samlar och säljer småtryck, men förmodligen skulle effekten bli tvärtom: ett samlarintresse skulle kunna uppstå.

Bananskal

Jan Malmsjö i Krapps sista band på Dramaten. Å ena sidan en fullständigt fascinerande gubbjäkel som lyssnar på en gammal inspelning av hur han själv berättar om den enda gång han nästan var lycklig. Bordet är ett bord, taklampan en ful taklampa, bandspelaren en bandspelare (även om fiktionen bryts på slutet när det märks att ljudet är förinspelat därför att hans fipplande med bandet inte synkar). Å andra sidan en intensiv dramatisk kommunikation där allt pekar fram mot det som ska hända senare. Bananfrossandet inrymmer halkandet på bananskalet om en stund, det halkande som i sin tur både är en mikrosekund som upphäver all godhet och en balansakt där den gnetiga framåtrörelsen ändå segrar. Och alla dessa snavanden på allt som ligger på golvet! Överraskning och behärskning i samma rörelse börjar långt innan den inträffar, samtidigt som å tredje sidan alltsammans stupar brant mot undergången, den växande känslan av att detta är slutsessionen.

Snavandets fenomenologi. En intention kommer på skam i vardagen därför att nånting dyker upp som inte skulle vara där, och det är en signal från hela tillvarons motsträvighet och viljans dubbelhet. Man blir oproportionerligt skitsur! Men på scenen råder protention i lager på lager. (Protention är en term i Husserls tidsfilosofi, som avser dimensionen av det förväntade i vår sinnesuppfattning av tidsflödet.) Teaterögonblicket är alltid förberett, och förbereder i sin tur nya ögonblick — samtidigt som en helt annan rörelse pågår som uppväcker det förflutna (retention) också i lager på lager och samtidigt stakar ut vägen till katastrofen eller räddningen. Det är också därför det är så utmattande att översätta dramatik. Snavandet måste förberedas i språket men det är osäkert var bananskalet kommer att ligga vid själva utförandet. Att skapa ojämnheter. Att förbereda en nedstigning i Hades åt nån annan. Det är som att planera ett statsbesök och ge plats för missöden istället för perfektion! Magnus Hedlunds text är helt enorm därvidlag.

Sen som åskådare att delta i detta. Min sittande förväntan fram mot det där bananskalet. Kroppens respons på fallet som sen aldrig inträffar och (molande) på undergången som överallt väntar.

Biblioteket

Vi hade samlat ihop till en stor ost, och fruktvin fanns kvar så det räckte. Vi berättade för dom yngre om nittonhundratalet, och om hur det var när allting fungerade. Det låter, sammanfattade en av dem, som om samhället var ett slags maskin. Det är inte alls illa beskrivet, svarade jag och skar en bit bröd: en maskin som ständigt utvecklades och som det alltid fanns färdiga reservdelar till. Kände ni er som en del av maskinen? Ja, i så måtto att det var våra behov som var drivkraften, inte oljan och elektriciteten. Vi mådde som kungar, men var ändå missnöjda, åtminstone vi som tillhörde medelklassen. Nu använder ni ett ord jag inte begriper igen. Medelklassen, hur ska jag förklara: det var vi som inte odlade eller tillverkade grejer eller tog hand om andra. Vi skapade andra slags värden. Fick ni betalt för det? Ja, ibland mindre, ibland mer än alla andra. Vi skrev och läste alla dom här böckerna. Dom som vi absolut inte får elda med? Ja just det, dom ska ni spara, dom måste ni spara, lova mig det nu. Vi får väl se.

7 NOV 17

Det är inte själva maktövertagandet jag högtidlighåller, utan genomförandet. Att det upprättades en stat med folket som subjekt och folket som förmånstagare förändrade hela världen. Förändrade vad som är möjligt. Vi åtnjuter alla konsekvenserna, till det förfärliga priset av alla dem som sen offrades, det förtryck som uppstod istället. Välfärdsstaten hade inte varit möjlig utan Sovjetunionen som modell; vi hade alla fortfarande varit supplikanter.

Pappa var benhård reformist, demokrat i varje gest. Liksom mamma. Men Sovjetunionen hade en ikonliknande hedersplats hemma, trots allt som framkom, trots föräldrarnas ganska deprimerande resa till Moskva 1964 där alla bara verkade kuvade. Inte en tanke på att försvara oförrätterna. Hela familjen skrattade åt propagandan i Nyheter från Sovjetunionen som kom varje månad. Men Sovjetunionen som bild av vad folket kan åstadkomma – och samtidigt av vad socialdemokratin fortfarande var i färd med att bygga här hemma.

”Kommunisterna bevarar våra drömmar”, sjunger Caetano Veloso i en hyllning till en brasiliansk politiker. ”Ett samhälle utan kommunister är sjukt”, så ungefär resonerar Pasolini i en intervju från tidigt sjuttital. Jag högtidlighåller ryska revolutionen idag och sörjer samtidigt dess fasor. Den förblir en skattkammare. Den uppfordrar oss att försöka på nytt. I en tid där själva idén om ett samhälle sjunkit under horisonten, när den individuella framgången är det enda som får strålglans.

Folket som subjekt och inte som undersåtar. Med all den kreativitet vi tillsammans besitter när så krävs. Ut i världen nu, ner i historien, med den gemensamma befrielsen som måttstock också för sitt eget återkommande misslyckande!

Scenario (oavslutat)

När lågkonjunkturen kommer kommer alla dom som tvingas lämna sina hem att få ta in på hotell. Hotellbranschen går naturligtvis också i putten när ingen längre har anledning att resa till andra städer för möten och konferanser.

På dessa hotell uppstår en kreativ social miljö eftersom det går att driva ett väldigt billigt storhushåll i dom välutrustade lokalerna och storköken. I brist på egen bostadsyta tvingas folk umgås med varann och kommer på så vis varann nära på mycket kort tid. Snart uppstår en så stark stamkänsla att det blir en del av identiteten att vara en sheratonian eller en contare — inbegripet möjligheten att flytta till ett annat hotell som passar ens sinnesläggning bättre för tillfället.

Det dröjer inte längre innan det börjar födas en massa barn, som får växa upp i den här kollektiva gemenskapen som om det vore nånting självklart — vilket formar dom till ansvarstagande samhällsvarelser som redan får början får lära sig att göra nytta. Det är en lycklig tid eftersom det omgivande samhället trots nedgången har nog med resurser och reservdelar för att trygga en mer än dräglig tillvaro.

Hotet kommer istället utifrån. Ett lyckligt folk är olönsamt och det samhälleliga livet på dom före detta hotellen klarar sig fint utan makteliten. Infiltratörer …

En gång går hav över landen

Julgransplundringen på det anrika förlaget Atlantis i fredags var en minnesvärd upplevelse. Dom ska flytta till mindre lokaler och sålde ut det enorma referensbiblioteket, som innefattar hela utgivningen men också klassiska praktverk från Allhem.

Allt (nästan) kostade 20 kr. Det var svårartad trängsel runt bord och hyllor, särskilt som alla bar sina fynd på vänster arm (eller hamstrade i ett hörn. Böcker jag aldrig vetat om att dom existerar. Däremot svårare att hitta en bestämd titel i röran (även om jag plockade ihop hela Rabelais).

Men det viktiga för mig var en ny attityd i samlandet. Förr hade jag kunnat köpa allt som var intressant, och kunde dessutom bära fler kilo. Nu hade jag ett mål, Rabelais, och i övrigt bara sånt som går in i mina aktuella projekt.

Mitt arkitekturprojekt fick särskild påfyllning, vilket var oväntat eftersom det ännu är ganska odefinierat. Jag vet att det är en idé på gång, men andras sakkunskap är ju så överväldigande…

Ta Kaj Nymans avhandling från Nordplan 1980 om Arkitekturens språk, ett mycket tidigt exempel på konstnärlig forskning. Han förmedlar sin yrkeserfarenhet via en filosofisk teori och alltsammans blir ytterligt läsbart. Och jag hade ingen aning om att detta fanns.

Förmodligen bekostades upplagan av universitetet och spreds sen inte särskilt mycket till bokhandlar. Så som i väldigt hög grad är fallet än i dag. Böcker som redan fått finansiering löper stor risk att bli fjärrvärme rätt snart.

Nu hamnade den hos mig. Och kan komma till nytta. Många andra gjorde säkert liknande fynd. Vilket inte hindrade att alla underförstått var överens om att alltsammans var ytterligt sorgligt.

Sverige är ett katastrofland när det gäller lagerhållning av böcker. På grund av bristen på återförsäljare som inte bara prånglar ut det allra senaste på grund av dyr butiksyta. Men också på grund av avskrivningsreglerna: en bok är värdelös så fort den kommit ut.

Dom som kan hålla stora lager är dom som har stora jämnvarma lokaler ute på landsbygden och säljer via internet. Men dit kommer ju aldrig nån in, vad jag vet. Och därmed utesluts möjligheten att göra fynd.

Språkgloben

När ett språk dör ut därför att barnen inte lär sig tala det är det en värld som slocknar. Därför måste modersmålen stimuleras. Världen över. Vår grund i livet.

veröld11På Island finns ett hus, Veröld, som ska rymma alla världens språk. Genom vanlig undervisning och i ett institut som leds av förra presidenten Vigdís och bär hennes namn. UNESCO är med och finansierar.

Ett språk slocknar varannan vecka, berättade den nytillträdde föreståndaren, en tysk lingvist med djup erfarenhet från fältarbete i Amazonas. Brasilien är ett av världens språktätaste länder åtminstone än så länge. Det genomsnittliga språket i Brasilien har 250 talare. Över hela världen är genomsnittssiffran 7000.

Dom vill stimulera forskning om språk och pedagogik. Dom är inte många men vill länka den kunskap som finns. Dom vill bygga en jättestor jordglob där alla språk syns.

Men problemet är förstås att nationalspråken skymmer bilden. Dom som skapar enhetlighet över tid och över vidsträckta områden. Dom skulle dominera. Särskilt eftersom så många talare är flerspråkiga och växlar mellan olika sociolekter.

Jag skulle vilja vara med och bygga den där jordgloben. Den skulle bli motsatsen till Babels torn.

Om man tänker sig den som en skärm som projicerar data. Då är språkets namn bara en av parametrarna. Det skulle vara möjligt att söka efter helt andra grejer. Till exempel utbredningen av ergativ (subjektet i transitiva satser markeras särskilt) eller var engelska används som affärsspråk.

Och varje multivariantanalys skulle kunna sparas digitalt.

Världen

Konferensen skulle äga rum i ett nytt hus, Veröld, rest till förra presidenten Vigdís ära. Jag letade mig fram i universitetsområdet. Och vilket hus! Ritat av Kristján Garðarsson och Haraldur Örn Jónsson för att rymma språkundervisning samt det institut som Vigdís, född 1930, fortfarande leder, och som studerar utrotningshotade språk världen över, på uppdrag av UNESCO. Mer om det institutet i en annan post. Här bara några snapshots. Och ett ord om namnet:

Isländskan har minst två ord för ”värld”: heimur och veröld. Heimur är platsbestämt (samma ord som ”hem”) medan veröld är tidsbestämt och ursprungligen betyder ”människornas tidsålder”, det vill säga går tillbaka på en uråldrig cyklisk historiesyn. Att under det namnet studera språkens utveckling är otroligt snillrikt!

Och här några interiörbilder från när Olöf visade runt. Trapphuset dominerar och den dominerande röda väggen rymmer tolkstudior. Utanför finns en fungerande amfiteater:

Huset visar också två utställningar om Vigdís gärning:

veröld5veröld6

Citatet utvecklar det faktum att ordet för ”människa” är detsamma som ordet för ”man”.