Singularitet var kanske det ord som dök upp flitigast under den vällyckade Julia Kristeva-konferensen på Södertörn förra helgen.

Människor och texter måste bli mötta i sin historiska individualitet och i sin pågående förändring, oavsett om det handlar om litteraturvetenskap eller tonårspsykoanalys.

Allra mest brände det till under Eivind Engebretsens plenarföredrag. Han är idéhistoriker, anställd vid den medicinska fakulteten i Oslo. Och han pratade om evidenstänket inom vården, med vidare bäring på hela samhället. Hans kritik var genomtänkt och innerlig mot hur kategoriserandet har tagit över och blivit ett maskineri som utesluter patienterna och deras lidande.

Evidensbaserad medicin jobbar utifrån statistiska genomsnitt och definierar sjukdomarna utifrån vilka behandlingar som visat sig effektiva. Engebretsen bevisade vilken abstraktion detta har förorsakat, och påpekade att alla som faller utanför kategorierna hamnar i samma slaskgrupp, ”the disabled”.

Han visade hur subjektiva skattningsskalor och objektiva checklistor bara kan täcka yttre fenomen och då genom att reducera dem till siffror, aldrig kvaliteter. Han var också tuff när han visade hur kvalitativ forskning i grund och botten är kvantitativ den med: att den redovisar genomsnitt, inte det individuella, trots vackra ord i inledningskapitlen.

Mot detta ställde han Kristevas tankar om singularitet och sårbarhet. Och hämtade oväntad hjälp från en av de kanoniska texterna inom evidensbaserad medicin, Archie Cochrans bok om Effectiveness and Efficiency från 1972. Det visar sig att den ställer ”cure” (bota) mot ”care” (ta hand om) och noga framhåller att båda perspektiven behövs, det objektiva och det individuella.

Sen avslutade Engebretsen med att återigen framhålla att det stora etiska problemet med evidensbaserad medicin är att den förvisar alla som inte passar in till en enda stor icke-kategori: vad Kristeva har kallat ”den djupaste formen av uteslutning”.

Föredraget mötte många instämmanden, men också den rimliga invändningen att många trots allt fortsätter en praktik som riktar sig till det singulära i varje enskild människa (även om ramarna för det blir allt snävare).

Kristeva själv berättade om när hon uppvaktade en fransk minister för att beskriva de värst utsattas situation (hon har bland annat engagerat sig för ”de s k handikappade”). Denne råkade säga: ”Det går inte att göra nånting.” Varpå hon replikerade ”Vad ska vi då göra?” Hon berättade även om sina många åtaganden inom vården, bland annat ett projekt för att låta de personliga assistenternas erfarenheter av varje patient nå fram till behandlarna. I bästa fall även till beslutsfattarna. För det här är en enorm demokratifråga.