”Varför kan jag inte flytta till det här landet?” utbrister min argentinske kompis och lånar mig en skrift från 1972, utgiven av Svenska institutet, Perfil de Suecia, ”Sverige i profil”, där samhället och förvaltningen beskrivs i detalj och inte utan skryt. Samma bok gav samtidigt ut på flera språk, med texter av framstående experter som juridikprofessorn Stig Strömholm och utbildningspolitikens grå eminens Stellan Arvidsson.

Boken skildrar en fungerande välfärd med full sysselsättning och omfördelning av profiten som ledstjärna. Jag förstår att A. vill flytta till det landet som inte finns längre, och jag saknar det själv.

Men det finns en övertalande ton också i dom mest vederhäftiga texterna, och i synnerhet när redaktören Ulrich Herz själv skriver, och till exempel hävdar att klassamhället har avskaffats:

Naturligtvis finns det i Sverige, liksom i alla moderna industrisamhällen, skillnader i levnadsnivå, och även social ojämlikhet. Men det svenska samhället kan inte beskrivas som ”ett klassamhälle”. Det är i sanning svårt att urskilja klassgränserna, och uppdelningen av samhället i tre socialgrupper (de kallas så) som fortfarande framkommer i ett stort antal sociologiska undersökningar, har mycket litet att göra med verkligheten i dagens svenska samhälle. Den relativa enhetligheten i människors levnadsvillkor – en jämlikhet på tämligen hög nivå – är inte bara skenbar. Välfärden är verkligen allmän. Den dagliga kontakten människor emellan, som är tämligen demokratiska – duandet får allt större genomslag – ger intrycket att enhetligheten i samhället inte bara är formell.

Visst är det reklam; visst är det arbete på Sverigebilden, som hade fog för sig och som verkligen fick ett genomslag som varar än i dag ute i världen. Men det är också propaganda, som har stora likheter med den ”information” som öststaterna pumpade ut i alla möjliga språk och kanaler och som pappa prenumererade hejvilt på med en blandning av ironi och utopism.

Men framför allt tror jag att Perfil de Suecia fyller ett inrikespolitiskt syfte. Att det är intern ideologiproduktion. Den svenska modellen har börjat ifrågasättas inifrån, först av vänstern, och tio år senare av nyliberalismen. Skönmålningen, som till exempel alltså retuscherar bort klassamhället, är implicit ett försvar mot en växande kritik av den samhällsförändring som under så lång tid möjliggjorts av produktivitetsökningarna.

1972, och pendeln har redan börjat svänga. Hade samhällsomvandlingen kunnat fortsätta ännu längre (vilket den ju också gjorde, till exempel inom familjepolitiken) eller var det här maximum: en välfungerande tjänstemannastat med instruktioner att utjämna orättvisorna? Hade det kunnat gå därhän att klassamhällets negativa konsekvenser både erkändes och rättades till? Eller finns det gränser för vad en kollektiv (eller kollektivistisk) subjektivitet (”Vi bygger landet”) kan åstadkomma historiskt: maxima i volym och tid?

Det kollektiva framsteget växlades in i berättelsen om personlig framgång. Förvaltningen övergick till att styras av företagsekonomiska principer istället för av politiska visioner, tills den till slut avskaffade sig själv.

Hade det kunnat gå annorlunda? Därom kan jag ge besked, ty jag var (nästan) med. Ja, jag tror det. Om samhällskritiken hade fått en plats innanför politiken och inte blivit dess vedersakare hade det funnits folkligt stöd för en fortsatt omfördelning med politiska medel.

Följande formulering ur Stellan Arvidssons kapitel om utbildningspolitiken hade kunnat få fortsätta vara vägledande: ”Skolan har ett enda uppdrag: att hjälpa eleven att utveckla sin personlighet.”