Kommentar till artikel i tidningen

Dom låga räntorna gör det mycket lönsammare att köpa andra företag och plundra dom än att investera.

Därför finns det mångmångdubbelt fler pengar i omlopp än det finns grejer att köpa för dom.

I brist på säkerheter skapar datorerna serier av skuldförbindelser som omsätts med en hastighet ingen kan överblicka.

Dom fiktiva pengarnas övertag är så starkt att våra besparingar ständigt blir mindre och mindre värda.

Vi själva blir också mindre och mindre värda.

När den stora kraschen kommer snart är i stort sett all egendom i händerna på ett fåtal aktörer.

Och det visar sig då att vi inte ens äger det vi trodde att vi ägde. Åtminstone kommer det inte att gå att sälja annat än till förnedrande underpriser.

Det är den stora ombörjardagen. Inget ståtligt maktövertagande.

Dom gamla grejerna blir som nya. Blyertspennorna och berättelserna. Torgen. Biblioteken.

Sen så kommer teknologin inte att försvinna helt. Men den blir helt opålitlig. Du får kontakt med vissa, men inte med världen. Du kommer att få resa, men inte till hela världen.

Världen blir liksom nånting som är förbehållet ett litet fåtal.

Och det är lika bra att börja leva som om detta redan har hänt. Kanske har det till och med gjort det.

Kanske lever vi redan bara i kroppsminnena. Dom viskar till oss sånt vi har upplevt tillsammans med andra, sånt vi har läst.

Men väldigt tyst. Mitt i allt larmet.

/Flöjtmusik in här/

Reaktion på artikeln Les remèdes toxiques
à la crise financière av ekonomen Cédric Durand
i februarinumret (2017) av
Le Monde Diplomatique. 
Han står dock inte bakom den avslutande
framtidsvisionen, utan den har  hämtats från min egen
pågående domedagsforskning.

Den stora undersökningen

En aspekt av 1968-revolten var institutionskritiken inifrån. Hur kan marxismen förändra vårt yrke, vårt universitetsämne? Allra mest akademiskt lyckat i Göteborg, där själva den historiska bakgrunden till svensk humaniora inventerades,bland annat i en antologi.
Alltså en syn på institutionerna som föränderliga och därför moraliskt analyserbara. Inte det dumma hatet som staten som kommer från höger, och sen blev dogm under nyliberalismen.

Jag tänker i förlängningen av dessa undersökningar på Bo Rothsteins forskning, på Mary Douglas essä How institutions think, på Bourdieus Sur L’état och på en massa andra böcker jag inte har läst.

Och jag tänker på det här i hettan av en plötsligt uppkommen vrede över hur beställarsamhället depraverar alla samhällsfunktioner. Stat & Kommun anordnar inte längre, Stat & Kommun upphandlar. Och det blir billigare, i kronor räknat. Men dom moraliska värdena är avskaffade. Och rättvisan.

Vilken kraft skulle det inte finnas i en kollektiv, folkbildningsbaserad genomgång av beställarsamhällets konsekvenser, i fas med det goda ”tillitsarbete” som regeringen förtjänstfullt ägnar sig åt top-down!

Alla kan ju berätta om hur mycket sämre det har blivit. Och alla förstår det utom beställarna.

Resultatet torde bli att institutionerna inte är institutioner längre, utan nåt slags mäklare.

Istället för en konstrecension

Jag gick till pressvisningen av Marina Abramović på Moderna museet för att beundra men kom ut därifrån, och från presskonferensen, med en sorts obestämd kallelse som inte talar om vad jag ska göra (det är liksom min grej) men manar till efterföljd.

Alltsammans väldigt smart och väldigt fint hantverksmässigt genomfört. Videor installationer och performances dokumenterade eller reproducerade live: alltsammans väldigt till-talande grafiskt, en stannar upp, och sen bara fördjupas av kringfakta och av att bli känslomässigt indragen, vilja ta över borsten som rengör skelettet från jord.

Men föredömet: jag skulle säga helt enkelt att stå upp för sin grej (eller i vissa av fallen sitta ner eller ligga men ändå stå upp i medborgerlig bemärkelse). Presskonferensen hade många berättelser om vistelser i Tibet och hos schamaner och visa mänskor, och resultatet performancets reduktion till att bara vara där, uttrycken sekundära.

Samma utveckling som jag följt i så mycken modernistisk konst men nu liksom fick berättad för mig. Reduktionen till att bara stå där. Utan att redovisningen av världens ambivalenser motsägelser och omöjligheter blir mindre smärtsam för det. Skådespelaren som arbetar bort alla gester till en icke-reaktion. Dansare som står stilla på det stormande havet. Tystnaden mitt i dikten.

I en av utdragslådorna i det underbara arkiv som ingår: anteckningen: MORE AND MORE OF LESS AND LESS.

Ledde mig över till tanken att allting är ett performance men i varierade grad är det en står där, står för det (och i motsats till att ta ställning) och avgörande (rent andligen) omsorgen om det grafiska uttrycket, enkelt eller skitigt men tydligt så att det skapas en virvel och nån annan stannar upp där också. Går i lära liksom, kanske bara en sekund.

Om allting som gör anspråk på en publik är ett performance kanske vi kan bli i stånd att göra bättre till exempel demonstrationer. Vara bättre förberedda. Ta över platsen. Med enkelhet. Världen bidrar med komplikationerna.

Föreningsliv

Allt (??) packat och klart för årsmöte. Återstår att handla avtackningsblommor. Imorrn konstituerande styrelsemöte där dom nya ska få överblick på hur allt funkar – arbetet i det tysta.

I år firar jag 40 år som föreningsmänniska (det började i schackklubben) och kan numera skriva protokoll medan vi pratar och ansökningar på bussen hem. Men är ändå inte fullärd.

Jag hör talas om föreningar som måste lägga ner därför att det inte finns några yngre som vill sitta i en styrelse. Dom dör ut helt enkelt.

Jag är inte så nördig att jag kallar föreningsteknik och formalia vackert. Men det har skärpt min syn på demokrati. Genomskinlighet i den meningen att medlemmarna får en bild av vad som har hänt men inte hur det genomfördes.

Ungefär som en ritning.

Däremot undviker jag maktkamper så långt det går. Dom är ickekonstruktiva. Energi som hade kunnat användas till att göra grejer går åt till att diskutera vad som borde göras eller inte borde ha gjorts eller logotyper.

Samtidigt vet jag att maktkamper är nödvändiga, och att dom måste föras enligt föreningsteknikens procedurer. Det är här dom riktiga föreningsrävarna kan briljera.

Maktkamper är nödvändiga därför att dom tvingar fram ett avgörande och i bästa fall skapar en ny tydlighet. Och dom kan vara planerade eller spontana, eller nånting mittemellan.

Föreningen är en organism. Och det rekryteras alldeles för få trädgårdsmästare. Och tiden i det postmoderna samhället har blivit alldeles för knapp. Alla mänskor är så upptagna att långsiktig planering kommer i andra hand eller rättare sagt uppstår i efterhand när saker och ting har gått på tok på grund av dålig framförhållning.

Föreningsliv. Med känslan av sammanhang som nödvändig ingrediens.

En ytterligare anledning till att dra in yngre i det här är att föreningen fungerar som en motvikt mot politiken. Där är ingenting tydligt. I synnerhet inte beträffande vad riksdagsvalen handlar om. Ett rejält medborgerligt årsmöte vore grejer!

För det finns ju rötter, om vi nu ska tänka evolutionistiskt. Samhället som vi tänker oss det är modellerat på föreningen eller sällskapet (société) i motsats till kungamaktens priviliegiestyrning. Det är alltså till och med samma ord.

Yngling, flicka: tag en förtroendepost, gör nytta & lär dig massor! Inte minst besinning.

Litegrann om min estetik

En yngre släkting fick till födelsedan ärva en Meccanobil. Jag slängde kartongen och instruktionerna som visar vad det ska bli, men lät några delar, såsom motorn, vara halvmonterade. Och la med dom sidor som visar upp själva grundgreppen.

Redan halvdemonteringen var mycket stimulerande. Allt måste göras i rätt ordning med rätt valt verktyg, ibland med irriterande många upprepade små vridgester. Det finns en logik också i hur grejer sitter ihop. En tidsdimension bakåt.

Nu kan det bli vad som helst, utan förebild. Men vad det än blir, blir det nånting som bär sin historia (inklusive nycker och infall) i själva sin konstruktion. Kanske blir det liggande i sin plåtlåda länge. Varje Meccanobit är också värd att skärskåda, eftersom dess abstrakta möjligheter ligger inneboende i konstruktionen och materialet.

Vackrast är egentligen kanske dom genomgående dimensionerna på hålen, skruvarna och axlarna. Allt kan kombineras med allt. Men det blir svårare ju längre arbetet pågår.

Dödsbo

Den som blir så pass dement att lösenorden slutar fungera kan alltid be nån annan att skriva upp dom och logga in i ens ställe; kanske får hen fatta vissa beslut och i en nära framtid kanske till och med rösta. Ja inloggningarna fungerar till och med efter döden, och det finns all anledning att gömma undan avlidna familjemedlemmar med livstidsstipendier som utfaller årligen och kanske till och med fortsätta skriva deras böcker. I princip har alla numera evigt liv så länge inte motsatsen konstaterats, just därför att identiteten är knuten till en hemlig kod och inte till kroppen eller ha ha ha själen. Det här förstärks sen av att den pågående konsumentundersökningen internet ger ständiga tips på vilka preferenser en borde ha, så det finns egentligen inga gränser för den förkovran och personliga utveckling till och med den som är död kan ägna sig åt via ombud så länge det kommer in nya pengar på kontot.

Minnesforskaren Å. W. till minne

Det enskilda minnet består av en mikroberättelse, ännu utan personer eller miljöer, men sånt där kan fyllas på efterhand (minnesarbete, drömarbete).

En skiftning, ett annat ljus kan vara en sån mikroberättelse.

Jag minns hur vi stod utanför Brunos sextiårsfest och rökte och pratade om avgörande musikupplevelser och du nämnde vissa klanger hos Lambchop, hur dom hade gått in och förändrat dig.

Men själva minnet för mig ligger i ordet Lambchop. Jag är en sån som minns röstklanger – och vet ju väl att alla vi människor är olika.

Själva ordet, akustiskt, lämtjåpp, är en mikroberättelse. Det var första gången jag hörde omnämnas en av mina favoriter. (Han ska spela på Fasching 25 februari.) Ljudet rymmer en förändring som kan byggas ut i det oändliga, had we but words enough, and Time.

Sen kan minnet tillnärmas från ett annat håll också, intentionalt, med inriktning på ett i förhand definierat objekt. Sånt resulterar i en blandning av ord, fakta och förhoppningsvis mikroberättelser som glimmar till. I god prosa finns mikroberättelserna där nästan oavsiktligt.*

Detta andra slags minnesarbete är objektivt och/eller sörjande. Det byggs ett monument i text och kanske ett inne i själen.

minne-av-marie-a-litrenBrechts dikt ”Minne av Marie A.” är ett toppexempel på vad jag menar med mikroberättelse. Proust är förstås också relevant: det förflutna triggras motoriskt, av en ojämnhet i stenläggningen.

Till slut så har vi minnet som själslig och neurologisk fakultet. Lagringen. Det är min bestämda uppfattning att mikroberättelserna är förbisedda därvidlag, precis som dom flesta av oss är dränkta i namn och fakta och därför sällan kommer åt mikroberättelserna. Dom stiger möjligen upp i själen vid behov eller i samband med skrivande, målande.

Mikroberättelserna, såna jag uppfattar dom och såna du varit med om att visa mig att dom finns, befinner sig alltså vid sidan av medvetandet. Och deras kopplingar till själens djup är lika oavvisbart som outgrundligt. Varför dom dyker upp, varför dom stannar kvar. Och hur dom finns som hemliga ingredienser i dom konstverk som är riktigt minnesvärda. Skiftningarna.

Men med vilket organ är det vi uppfattar dom? Inte med hjärnan, inte med sinnena. Jag vill lägga fram hypotesen att mikroberättelsernas reception äger rum i ansiktet. Tänk på hur under en uppläsning ansiktet gör ofrivilliga miner av glädje, tvivel, fasa etc. åt skiftningar och paradoxer som medvetandet knappt registrerar.

Ansiktet som mikroberättelsernas mottagare.

P.S. Om Edfelts översättning. Den är strålande; men i första raden tappar han ordet ”blå” som bestämning till ”september”. Därmed får molnet mycket svårare att framträda som gestalt i fortsättningen, även fast ordet ”blå” återkommer i rad 5. Figure/ground, det är förstås också relevant. Men i det här sammanhanget kanske det går att resonera om att figure också är en berättelse, en skiftning i tiden, snarare än en fast struktur.

*Det är i hög grad syntaxen som åstadkommer dom.

 

 

 

 

Exklusivt och inklusivt

Kritiken mullrar alltmer mot att staten tar ut ”marknadshyror” av sina egna institutioner och på så vis roffar tillbaka stora delar av dom beviljade anslagen till universitet, museer, skolor. Men kritiken får aldrig nåt svar. Det här är ett system som har blivit så inarbetat att det inte är möjligt att diskutera.

Just stumheten är filosofiskt intressant. Den pekar på nånting väldigt fundamentalt, bortom demokratin och maktdelningen. Den enda instans som formellt sett skulle kunna ha nånting att invända är väl Riksrevisionen, men så vitt jag vet (har inte kollat) knystar dom inte alls. Och aldrig att den här frågan skulle kunna få status inom partipolitiken!

Stumheten säger att finanstänkandet har makten över politiken på ett sätt som är nästan osynligt. Den säger också mer konkret att offentliga verksamheter som kräver mycket space är nerprioriterade utan att nån fattat beslut om det. Det hela skulle kunna beskrivas som en selektiv värdenerskrivning. Tusen kronor till kultur är bara typ femhundra i handen.

Rummen för att göra nånting tillsammans devalveras på bekostnad av rummen där saker och ting säljs. Dom krymper. Dom upphör. Fastighetsägare hittar bättre hyresgäster. Lyxaffärer som exponerar exklusiviteten.

När ska inklusiviteten åter börja få åtnjuta dom småpengar vi behöver? Inte förrän det står klart att statsbudgeten fifflar med olika slags valutor.

Oegentliga motsatser

Det nya året inleddes av mig med en felattribution. Jag tillskrev CWA Strandberg ”Nyårsklockorna” … men översättningen är ju gjord av Edward Fredin. Tur att det finns Wikipedia, och tack för att jag inte blev rättad direkt!

Exakt varför är den då så dålig, frågade sen värdfolket. Spontant sa jag att den har ingen struktur, den är en idealistisk sallad. Nu när jag tänkt, vill jag tillägga att den är ett dingdång av ogenomtänkta motsatser som tas för givna.

Gott – ont, sanning – lögn, varmt – kallt och sånt. Dom klingar tomt i vinternatten. Och skapar på så vis ett ogrundat intryck av nystart, av omstart.

Den som skriver dikt måste förhålla sig till dom semantiska motsatserna så som en komponist förhåller sig till harmonierna, etc. Dom är byggstenar. Den som skriver dikt får heller inte förhålla sig lättvindigt till framtiden. Den har nämligen ännu inte ägt rum.

Varför skriver en? Varför väljer en att läsa upp en bestämd dikt?

Därför att det är tradition? Eller för att göra upp med det som är tradition? Jag vill vränga hur du tänker, men det vrängandet överlåter jag åt dig själv.

Vränga motsatserna.

Vrångas.

Teves möjligheter till direktsändning har gjort den dåliga dikten ”Nyårsklockan” till tradition; och kanske behövs det just en dikt som är övermaga. För att nå fram till den begränsade uppmärksamheten.

Andra dikter väntar på sina ögonblick. På att fyllas av samtid och stiga uppåt och ge sig av i en annan riktning än traditionens. Nån annan gång.

Men Fredins dikt måste slaktas. Då rymmer den helt intressanta krafter.

Det dagas
Släktet fram i styrka går

Ring den frusna tiden åter varm,
klocka

sångarhjärta

Nyårsessä

Texter som skriver sig själva, texter skrivna av en jävla författare; textilier som hänger på väggen, textilier som blir trampade på, luggna på, etc.

Varför ville ni träffa mej?

Läs mina mörker istället.

Dom är förblommerade,

Nån måste förtala Josef K så att han blir glad.

Gränsen är aldrig absolut; den är ett etiskt riktmärke. (liksom semikolonet)

A maker of sentences.

Vem är det egentligen som står för knäfallet, va?!

Vem står i stormen?

Språkforskaren använder alltid sin erfarenhet av att också vara en språkvarelse. Det är för att påvisa detta som vi har uppfunnit behaviourismen.

När såg jag för första gången Lunds domkyrka? Var det inte i samband med deduktionen av dom transcendentala kategorierna?

Rättstavning avaktiverad. Det överdrivna ljudet från snöplogar. Som om dom försökte bryta upp natten.

Kom och drick thé med oss. Kom och drick vår text.

Nej den är min nu. Jag gör vad jag vill med mig.

Att översätta dom största

vinduetomslagDen norska tidskriften Vinduet har givit ut ett nummer med rubriken ”oversettelse”, där förlagsredaktören Jannike Øverlands namn återkommer i den ena artikeln efter den andra; och hon blir också föremål för en lång intervju som visar upp en som det verkar outtömlig nyfikenhet.

 

Förutom några utmärkta mer traditionella författarskapspresentationer låter numret översättare av de stora författarskapen komma till tals. Introduktionen av Elena Ferrante i Norge får en särskild översiktsartikel, därpå följer en djupintervju med hennes översättare Kristin Sørsdal, som själv bott i Neapel. Det är riktigt djuplodande och går rakt på små viktiga detaljer och stilgrepp, till exempel hur det är nödvändigt att översätta klichéer som Sørsdal aldrig skulle använda i sina egna romaner:

Jeg skjønner att dette er litterære teknikker for å gi mer kropp til karaktererne, for å la leseren få en følelse av å kjenne dem. Det blir bara enda en dypevirkning.

Jon Rognliens intervju ger också en häpnadsväckande insikt i hur ambitiöst dom norska förlagens språkgranskare jobbar med översättarens text (”pirke” betyder ”peta”):

vinduetvasker

Övriga storfräsare som presenteras av sina översättare är Sebald, Thomas Mann, Faulkner, Rimbaud, Céline och Bolaño. Citeras kan Mannöversättaren Per Qvales arbete med Trolldomsfjellet, vars första översättare skar ner med 25% genom strykningar av långa textsjok, bantning av persongalleriet, och förenkling av syntaxen.

vinduettyska

Qvales överväganden är rena läroboken i vilken komplex konstruktion/komposition en roman kan vara.

Avslutningsvis gör litteraturprofessorn Poul Behrendt en genomgång av vilken roll Ingmar Bergmans översättning av Ibsens Gengangere spelar i K O Knausgårds Min kamp – och avslutar med en katalog över hur rena felöversättningar kan bli föremål för litterär tolkning – i synnerhet den engelska översättarens miss av att samma stycke återkommer ordagrant i början och slutet av romansviten.

Kräftgång

Att kunna påstå att språket inte styr tanken förutsätter att en är filosofiskt otränad, vilket ju också är fallet med många språkforskare. Påståendet kan kokas ner till den realistiska tesen att ”det som formuleras på ett språk kan också formuleras på ett annat, eller i en vetenskaplig beskrivning”.

Språket styr tanken. Eller rättare sagt finns ett pågående samspel, om vilket det minsta man kan säga är att kunskap om ett språks uppbyggnad och begränsningar befrämjar tänkandet – eller åtminstone en viss typ av tänkande.

Själva påståendet exemplifierar sig självt. Översätt det till ett annat språk, gärna ett utan bestämda artiklar, och fundera över vilka vitt skilda aspekter som det täcker. I synnerhet i språk utan ord för språk, eller språk där ”språk” och ”tunga” är samma ord.

Sapir och Whorf sägs ha ställt upp en hypotes om detta. Vad dom gjorde var att redovisa det kunskapsteoretiska problemet att dom språk som beskriver andra språk själva har begränsningar dom inte riktigt kan göra reda för. Sen sammanställde Whorf också bl a en buskul katalog från sin tid som försäkringshandläggare över olyckor som uppstått på grund av språkliga missförstånd.

Inom politiken är det alltmer självklart att det pågår ett krig om vad saker ska kallas, vilka verklighetstolkningar som ska få spridning. Det är en central del av ”sjätte generationens krigföring”, som ryssarna kallar det: detta att det viktiga är inte vad som händer utan vad som berättas.

Hamnar vi därmed i relativism? Nä – bara ifall vi går på dom enklaste grejerna. Språket, medvetet hanterat, är en omväg till att se vad en inte hade förstått. Språket är abduktivt. Språket är bayesianskt – ifall du vill.

Och då har jag ännu inte kommit in på att diskutera syntaxen …

”Rebell” i rapporteringen från Syrien är ett bra exempel. Det styr tänkandet mot förenkling. Alla som kämpar mot regimstyrkorna kokas ner till en enda upprorsman. Utan historia och utan kontext. Resultatet blir en abstraktion som kan fyllas med vad som helst och som blir en bra grogrund för allehanda misstankar. Urtypen för rebellen blir den som glömt vad krigandet går ut på och bara lever för att kriga. Och såna finns det förstås gott om i varje krig. Men dom är inte representativa.

Abstraktionen blir liksom självbekräftande om den inte ifrågasätts.

I stället för taxonomier

”Litteratur” är inte en klassifikation utan ett förhållningssätt. Att utnämna/upphöja nånting till litteratur är en instruktion om hur den språkartefakten ska användas. Likadant med subgenrer som ekopoesi, aforistik, etc. Genre är en bruksanvisning, en rekommendation som naturligtvis inte alls behöver åtlydas, eftersom genretillhörighet inte är en egenskap hos verket.

Litteratur är storgenren, vari ingår många förhållningssätt, flera bortglömda, i träda eller ännu ej uppfunna. Men gemensamt för dom alla är öppenheten, förväntan om förvandlingar.

bokill001Likaså är förvisningen från litteraturen inte så mycket en degradering som en handhavandeinstruktion. Den här texten ska åtlydas, beundras, informera. Och du får inte göra vad du vill med den. Den är inte din.

Litteraturen är din. Den är öppen för dig. Den vill att du ska öppna dig för den, och därmed för språket, för världen.

(Flera tankar, dock inte alla, inspirerade av Juan Wilhelmis wittgensteinianska estetikbok Smak eller värde.)

… en kör av röster

aiolosgisli

Gísla saga Súrssonar är en stående text på landets litteraturvetenskapliga grundkurser, och det med all rätt. Få böcker är lika fängslande och outgrundliga.

För att inte tvinga studenterna att köpa fem band islänningasagor har förlaget Faethon med vederbörligt tillstånd givit ut Mats Malms översättning i en trevlig pocket med ovanligt omslag: en närbild av en av Klara Kristalovas emaljerade skulpturer.

Boken har också ett långt, intressant efterord av Frederik Wallenstein, som forskar på islänningasagorna vid Stockholms universitet. Förutom en allmän diskussion av verket och handlingen, lyfter han fram några religionsvetenskapliga frågor som Gísla saga väcker hos en nutida läsare, bland annat seden att ”binda helskor” och föreställningar om fylgjor: själens förmåga att ta gestalt utanför kroppen.

Wallenstein har en ödmjuk inställning till kombinationen av muntlig och skriftlig tradition i sagorna, och sammanfattar sin inställning i en fin akustisk metafor:

”I den enskilda sagan hör vi i själva verket en kör av röster, somliga starka och dominerande[,] andra svagare och utan riktning, ytterligare andra som knappt hörbara ekon.”

Zoom

I det mättade sidoljuset från den lågt stående solen blir många äldre byggnader vackra och imponerande. Det är som om dom framkallades. Dom blir begripliga. Mer samtida mästerverk får inga såna bonuseffekter.

Jag tänker på ett samtal som matematikern Mandelbrot förde där han nämnde Parisoperan, att den är byggd för att förändras beroende på hur långt bort betraktaren befinner sig, och så att en vandring framåt leder till formförändringar.

Och motsvarande med historien. Ju längre bort en kommer framträder andra mönster, framträder konstruktionen. Eller en ny aspekt på konstruktionen. Eller i ett annat, mer deprimerat ljus. Hur ska vår tids palats te sig om bara hundra år? Kommer dom ens att stå sig? Är dom tillräckligt komplexa för att kunna härbärgera historien?

På avigan

Jag är van att tänka på dikter som helheter (och föreslår ofta att bitar ska tas bort). Men på sistone har jag kommit att tänka på det koncentrerade flödet också. Glimret av språk och associationer i ögonblicket, till exempel vid en uppläsning. Uppmärksamheten blir så vittfamnande.

Överblickandet är ett perspektiv. Och en ganska asketisk övning. Överhörandet är mer omedelbart, oreflekterat, även om det inbegriper sinnena och erfarenheten. Nånting kallar på mig i dikten, musiken …

Att gå in i det aviga. Att bortse från mönstret och ta in materialiteten. Det är inte tolkning. Kanske kan det kallas oöverskådlighetskontemplation.

Dialektik

Körschemat på poesifestivalen kraschade exponentiellt, och för att stanna kvar i stämningen låste jag in mig med dom tre översatta dikter jag skulle framföra. Men då flög fan i mig. Jag bestämde mig för att läsa upp en av dom på min barndomsdialekt (sydnorrländskt stadsmål) och jobbade om den:

skanning001

Det kändes jättebra, precis som hela uppläsningen. En dikt är polyfon också i den bemärkelsen att den innehåller många möjliga röster, precis som ett partitur kan spelas på tiotusen olika sätt. Jag var inte en kopia bredvid författaren utan en konstnär i egen rätt.

Regler och desambigueringsstrategier

Det är är formellt fel, men alla förstår. Det hade varit ännu mer korrekt med ”dess” men samtidigt lite underligt:

sin subjekt.jpg

Många hävdar bestämt att det finns en regel för hur ”sin” etc ska användas; men jag är inte lika säker. Subjektet i svenskan är inte alltid självklart, särskilt i komplexa satser. Det handlar mest om att vara varsam och undvika missförstånd.

Beskrivningen går att vända på. Att svenskan, liksom t ex tyskan, har en extra strategi för att framhäva att det är objektet som åsyftas, nämligen att använda ett vanligt possessivt pronomen istället för ”sin” etc. Och det är en specialgrej, ungefär som ”denna” i skriftspråket.

Men många av språken omkring oss har inte den möjligheten. Det krävs ofta ganska omständliga angivelser för att syftningen ska bli den avsedda. Islänningar är till exempel hopplösa och använder reflexiva pronomen precis hur som helst. Ändå förstår alla nästan alltid.

Varför tjatar jag om det här? Därför att jag tycker det finns en perspektivskillnad. Att hänvisa till en regel (som en hört talas om i skolan) ger falsk auktoritet, särskilt som den är svår att tillämpa utifrån enbart grammatiska kriterier. Men att påpeka att det finns ett tricks för att göra klart vad en menar, och se till att mottagaren fattar, det är mycket mera konstruktivt.

Det är skillnaden mellan att göra fel och att vara otydlig. Med tillägget att det är fullt möjligt att göra rätt men ändå vara otydlig.

 

Stockholm, en vinterresa

Visst kan en reta upp sig på bristande snöröjning på trottoarer och gångvägar, och bli förtvivlad om en har svårt att gå och/eller skjuter barnvagnar eller rullatorer framför sig; men det är ändå spännande att varje steg måste prövas, med avseende på bärkraft, halkighet, och mer allmänt själva puckligheten hos dom många ställen där det inte skottas utan bara plattas till, med en fullständigt oförutsägbar mikrotopografi som följd.

Det inträder ett helt annat modus. En måste börja tänka med fötterna, och får därmed inte tid att tänka på så mycket annat än just det. Blicken planerar; varje steg utvärderar sig självt. Balansen är aldrig självklar utan måste erövras. Och fallandet anteciperas, förmodligen allra bäst genom att låta sig ramla några gånger till att börja med, i övningssyfte.

Tack, Ingibjörg

En av dom stora nordiska diktarna har lämnat oss. Men storheten hos Ingibjörg Haraldsdóttir kommer så lätt bort på grund av hennes dikters anspråkslöshet. Först när jag fick tillfälle att översätta, först för Lyrikvännen, sen för Nordiska rådets pris, uppfattade jag till fullo samklangen mellan form och existens, ljudens exakthet. Sen dess finns den alltid med mig.

Ingibjörg pluggade i Moskva, och översatte sedermera många ryska klassiker. Senare hamnade hon på Kuba, som återkommer i många av hennes dikter. Men det är den inre uppgörelsen som är så stark, i diktsamlingar som Kvinnans huvud och Vart än det bär. Ingibjörg använde diktens form för att ställa dom där frågorna som inte har nåt annat svar än ”Jag vet inte, jag har bara levat.”

Det passar väl att publicera den minnesdikt hon skrev till en diktarväninna. Och tända ett ljus:

ib-for-dig

 

Gammal insändare

Jag skrev den här i försomras men orkade inte skicka in den till lokaltidningen. Nu har den förnyad aktualitet.

Tidangivelserna vid busshållplatserna är så pass missvisande att de borde släckas ner eller täckas över.

Grundproblemet, som alltid har funnits, är att bussen försvinner från skylten efter planerad ankomsttid. Man börjar gå istället, och blir strax omkörd av den buss man skulle ha suttit på …

Det nyare problemet är att GPS-informationen från bussarna inte når fram till skyltarna, med gråtretande resultat. Gissningsvis har trafikkaoset gjort att SL övergått från algoritmer till nåt slags manuell bevakning som inte hinner med i tempot.

På sistone har också tillkommit att helt fungerande hållplatser på skylten får meddelandet ”Indragen”. Men det vet bussen eller busschauffören ingenting om.

Lösningen är en total omdesign av informationen.

Bussens slutdestination står redan på skylten/busskuren och kan tas bort. Ange istället linjenummer, tidtabell
57 13:08
och eventuella avvikelser:
57 13:08 13:12
eller
57 13:08 Slussen
eller
57 13:08 Inställd

Det är förmodligen den sista informationen som är den avgörande för att fiaskot bara fortsätter. SL vill inte stå för att vissa planerade turer stryks utan förvarning. Men det märker vi som får vänta och vänta.

Boende i Norra Hammarbyhamnen

Evidensmaskineriet

Singularitet var kanske det ord som dök upp flitigast under den vällyckade Julia Kristeva-konferensen på Södertörn förra helgen.

Människor och texter måste bli mötta i sin historiska individualitet och i sin pågående förändring, oavsett om det handlar om litteraturvetenskap eller tonårspsykoanalys.

Allra mest brände det till under Eivind Engebretsens plenarföredrag. Han är idéhistoriker, anställd vid den medicinska fakulteten i Oslo. Och han pratade om evidenstänket inom vården, med vidare bäring på hela samhället. Hans kritik var genomtänkt och innerlig mot hur kategoriserandet har tagit över och blivit ett maskineri som utesluter patienterna och deras lidande.

obj-kriterierEvidensbaserad medicin jobbar utifrån statistiska genomsnitt och definierar sjukdomarna utifrån vilka behandlingar som visat sig effektiva. Engebretsen bevisade vilken abstraktion detta har förorsakat, och påpekade att alla som faller utanför kategorierna hamnar i samma slaskgrupp, ”the disabled”.

Han visade hur subjektiva skattningsskalor och objektiva checklistor bara kan täcka yttre fenomen och då genom att reducera dem till siffror, aldrig kvaliteter. Han var också tuff när han visade hur kvalitativ forskning i grund och botten är kvantitativ den med: att den redovisar genomsnitt, inte det individuella, trots vackra ord i inledningskapitlen.

Mot detta ställde han Kristevas tankar om singularitet och sårbarhet. Och hämtade oväntad hjälp från en av de kanoniska texterna inom evidensbaserad medicin, Archie Cochrans bok om Effectiveness and Efficiency från 1972. Det visar sig att den ställer ”cure” (bota) mot ”care” (ta hand om) och noga framhåller att båda perspektiven behövs, det objektiva och det individuella.

Sen avslutade Engebretsen med att återigen framhålla att det stora etiska problemet med evidensbaserad medicin är att den förvisar alla som inte passar in till en enda stor icke-kategori: vad Kristeva har kallat ”den djupaste formen av uteslutning”.

Föredraget mötte många instämmanden, men också den rimliga invändningen att många trots allt fortsätter en praktik som riktar sig till det singulära i varje enskild människa (även om ramarna för det blir allt snävare).

engebretsen-och-kristevaKristeva själv berättade om när hon uppvaktade en fransk minister för att beskriva de värst utsattas situation (hon har bland annat engagerat sig för ”de s k handikappade”). Denne råkade säga: ”Det går inte att göra nånting.” Varpå hon replikerade ”Vad ska vi då göra?” Hon berättade även om sina många åtaganden inom vården, bland annat ett projekt för att låta de personliga assistenternas erfarenheter av varje patient nå fram till behandlarna. I bästa fall även till beslutsfattarna. För det här är en enorm demokratifråga.

Bortom viskleken

Många tror att vi översättare håller på med ord; men orden är bara grannlåt, förutom några få, oklart på förhand vilka.

Det vi översätter är syntax, rytmer, bilder, känslor. Grejerna måste komma i rätt ordning, och den ordningen kan inte bara kalkeras, den måste uppfinnas.

Tittar en för länge på ett ord går det sönder och måste ersättas av ett annat. Men sen finns det dom där magiska orden i varje text som måste med eller få lika starka motsvarigheter.

Jag bytte nyss ut ett ”vänta på” till ”avvakta”, och det var som att se en Golem få liv. Hela texten vaknade.