Vi är alla pingviner

Under tiden jag vistas inne i lövskogen och undersöker dom olika konstpaviljongerna har Marc Broos hunnit flytta två skrotskulpturer närmare varann och slår på dom med en järnten. Jag ropar från långt håll: ”Så det är ett musikinstrument också!” Han svarar nånting om att man måste pröva.

marcmskulptur

Jag befinner mig på Alma Löv Museum öster om sjön Fryken i Värmland.

Jag är alldeles proppad av visuella auditiva kognitiva och känslomässiga intryck efter några timmar bland dom till synes oändligt många kamrarna och prången i den stora ladugårdsbyggnaden. Vad jag har missat vill jag inte veta. Vad som stannar kvar är en hel del:

dalakyrka

Kyrka av Peter Johansson.

Marc (som grundade museet tillsammans med hustrun Karin, också framstående konstnär) har till exempel gjort ett monument över förlorad vänskap i form av betonghuvuden som trängs i ett rum liksom misstroget tillbedjande en skulptur av huvudets ursprungliga ägare i helfigur.

Dom kommunicerar med Karin Hälls tänkvärt förlängda huvuden i en annan sal. Och med Warren Kings knivskarpa människoporträtt i naturlig storlek, skurna i wellpapp. Som i sin tur …

Mila Teshaievas fotografier använder skärpedjupet för att pejla absurditeten när olika historiska lager möts i förfallna före detta Sovjetrepubliker.

Under vandringen sammanfattar jag alla intrycken genom att upprepa en gammal boktitel av Marshall McLuhan: The Extensions of Man. Vi sträcker oss alla efter nånting. Och är ett med vår omgivning, som det därför faller på oss att undersöka, gärna med extrema medel.

Ungefär lika undrande som pingvinen inne i Roland Perssons stjärnpaviljong:

pingvin

Alma Löv Museum, som numera förestås av Stella Broos, ligger i Östra Ämtervik och har öppet varje dag 11–17 i juli. Temat för årets utställning (som alltså kombineras med dom fasta verken) är ”where are we now”, sammanfattad i en fin liten katalog med texter av Jessica Kempe. Det går också att besöka via webben och på Google maps: www.almalov.com

En annan dans

Det är tredje gången jag ser en föreställning på Västanå teater och för tredje gången fascineras jag av cirkelrörelsen som bärande estetisk lösning och som metafor för människolivet. Normalt går allt runt runt. Men berättelsen uppstår i avbrotten. Runt runt går dansen. Men nån bryter sig ut och blir en talande gestalt. Runt runt går musiken (oändliga folkmusikslingor). Men så tystnar den och ger plats för ett replikskifte, eller en enstaka replik.

Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld återberättas sparsmakat med avseende på textmängden men överflödande vad affekterna beträffar.

charlotte_170616_3046

Hanna Kulle i rollen som organistfrun Thea Sundler.
Foto: Håkan Larsson.

I år är musiken extra magisk, minimalistisk. Den lever sitt eget liv och är i sina växlingar jämbördig med det tredje bärande elementet i Stinnerbomestetiken: det mimiska berättandet. När en gestalt urskiljs ur kollektivet, får namn och röst och en tystnad att tala i, då agerar hen ibland mot dom andra som grupperar sig till massor med ambivalenta känslor, och nu inte längre i cirkel utan riktade mot den enskilde eller mot en replikväxling, förstärkande, hotande. Det är ett slags kropparnas musik, i samklang med fioler flöjter gitarrer orgel och trummor. Särskilt stannar i minnet den återkommande figuren där den enskildes kraft kan stråla ut och kasta omkull alla dom kringstående eller kringdansande.

Det är artonhundratal, romanens årtionde, och individen framträder som individ och måste göra uppror mot samhällets konventioner. På så vis uppstår ett nytt samhälle. Ett annat slags ringdans. En revolution driven av att de enskildas begär inte kan förverkligas från vars och ens givna plats i en färdigdefinierad värld utan måste uppfinnas.

Sen åkte vi vidare till bruksorter där bruket lagts ner och träffade på nånting liknande.

Charlotte Löwensköld efter Selma Lagerlöf spelas på Västanå teater utanför Sunne  till och med 2 september.  Dramatisering & regi: Leif Stinnerbom. Kompositör & musikansvarig: Magnus Stinnerbom. Kapellmästare: Sophia Stinnerbom.

Det levande slottet

rävLesjöfors Museum är nog det mest levande museum jag besökt. Det är i symbios med sin omgivning: den välmående bruksorten mitt i världen som råkade i förfall när bruket och andra verkstadsindustrier gick i konkurs.

Till museet kommer originalföremålen från arbete och fritid och ställs upp till miljöer som inte bara är rekonstruktioner utan även berättelser – ofta av rätt oväntat slag, som när kugghjulsprototyperna rasar som en färgglad lavin över det långa sammanträdesbordet med originalprotokoll eller direktionsrummet invaderas av gjutjärnshjul.

Omsorgen i urvalet är häpnadsväckande, liksom ”hängningen” vars rytm växlar mellan övercrowding (t ex dragspelspaviljongen eller bandyrummet) och förfinad stilisering. Det sägs att den som kommer hit regelbundet alltid hittar nånting nytt.

bandyOch den där ständiga omorganiseringen är väl själva definitionen på liv – i en bygd som dödförklarats men nu lever ett annat liv på grund av alla som ändock stannat och alla nya som flyttat dit. Vissa säger sig ha funnit paradiset.

Viktigast för helhetsintrycket är kanske audion. Ur gamla radioapparater strömmar radioinslag intervjuer, predikningar, fyllesnack. En svartvit TV visar Hylands hörna. Verkstadsrummet har ett slammer med biokvalitet. En gammal instruktionsfilm om skogsbruk har byggts in i en brädstapel och en gammal presentationstext från regissören blir som en kommentar till hela museet:

Jag minns inte ordagrant, men det handlar om det trägna förberedelsearbete som krävs för att filma ett arbetsmoment vid t ex trädfällning så tydligt som möjligt, så att det kan fungera pedagogiskt. Många långa timmar för att ställa upp kameran på rätt plats.

Skrivande och förmedling

Väsentligt att skilja mellan skrivandet som tankeprocess – pågår här! – och arbetet med kunskapsförmedling, uppdraget att nå fram, kanske förändra.

Visst finns en implicit mottagare i det här också; det är för hen jag lägger fram tankarna i den här formen och den här ordningen.

För dig.

Men strängt taget fanns där inga tankar dessförinnan. Bara ett sorl. Sen ställer nån sig upp och har fått ordet. Allting får riktning, mening. Även om hen har fel i mycket, kanske pratar fult delvis.

Tankegångarna är som musik. Och skrivandet är inte särskilt mycket annorlunda. Resultatet ligger i processen, som försiggår i tiden, och ibland kommer det in en mygga eller en ny kopp kaffe, men utsträckningen i tiden kvarstår.

Men sen ska det här då förmedlas, eller nånting annat, kanske nånting som nån annan har kommit fram till, hens eller deras resultat. (Beställningen.)

Det är här bilden behövs. Som fixerare. I språkflödet eller som motståndare till språkflödet. Eller båda delarna.

Fixeringen. I ett schema, en liknelse eller ett infogat autentiskt fotografi där tiden har stannat.

Schemat, punktlistan, tabellen använder språk men är en bild, starkare än vi kanske anar.

Dom tankar som framkommer under skrivandet, ja låt oss kalla dom tankar, vad händer när dom ska förmedlas?

Blir det inte bilden som exporteras, ofta i ganska grov upplösning? Det jag använde för att förklara för en tänkt eller konkret läsare får eget liv utanför sammanhanget. Frege använder morgonstjärneparadoxen för att förklara idén om satsers sanningsvärde, som ett rent åskådningsmaterial. Och så överleveras exemplet som filosofiskt problem i sin egen rätt och ställer hela den logiska undersökningen i skuggan. Jag menar alla är ju överens om att en himlakropp är identisk med sig själv: det kan knappast ens kallas en sanning! Förmodligen måste ett skrivet tankearbete, dess tankegångar och dess bilder, varje gång skrivas fram på nytt i en ny situation, en annan epok – dess bilder demonstreras.

Så som görs.

Andersen vs. Clas Ohlsson

En jämförelse mellan olika shoppingrullväskor på Roslagsbanan övergick i ett samtal om Lars Ahlin.
– Jag har nog läst allt utom dramerna, sa min medresenär.
– Dom är rätt tråkiga.
– Och så tycker jag inte om när han predikar.
– Ja, det kan bli en del resonemang som mer är som inre processer.
– Men jag har satt min fotnot i litteraturhistorien! På ett seminarium på ABF ställde jag en fråga …
– Var det DU som ställde frågan om Gud?
– Ja, jag frågade …
– … och Lars svarade så här: ”Det är klart att Han inte finns! Han är bortom såna kategorier som existens och icke-existens.”
– Nej, så var det inte alls! Han sa: ”Gud finns i kloaken och i den hängdes rep.” Och det där står i en litteraturhistoria. Det står att det var en äldre man som ställde frågan. En äldre man. Jag är 63 nu, hur längesen var det där?
– I början på nittitalet. Jag skrev ett referat i en tidning.
– Då var jag nånting på tretti.
– Men jag minns en äldre man också. Han frågade väldigt försiktigt ”Är det så att han tror att Gud … finns?” Och då kom det där svaret.
– Nä, det har jag inget minne av. Det fanns bara plats för en fråga efteråt.

User unknown

Får jag låna din inloggning eller ditt passerkort
kan jag vara du
är jag du
och kontroller är sällsynta

(Identiteten checkas av mot personen
bara vid bestämda tillfällen
– automatiska gym, riksdagsval
nationsgränser och åldersgränser
eller förstås om du ”ser misstänkt ut”)

Kan jag din kod
då delar jag dina behörigheter
då får jag tillträde till dina rum
fysiska eller digitala
och alltsammans loggas
för överskådlig framtid
Virrvarret i vårt gemensamma beteende
vår motsägelsefulla musiksmak
Retrospektivt är vi en och densamma

Tillträdet är å andra sidan en kredit
som kan dras in
blixtsnabbt
av systemet
om du och jag beter oss fel eller inte har pengar på kontot
Jag kan alltså straffas för vad du åstadkommit
medan du varit jag

Och det här är
på det stora hela taget
en ohållbar situation
Möjligheterna till
bedrägeri stöld
diskriminering registrering övervakning repression
är oräkneliga – ingen kan överblicka
vad som pågår eller förbereds,
inte förövarna heller:
Tillfället gör tjufven

Det kommer att uppstå svarta hål
djupt inne i systemen

En stormvind kommer att föra
enorma penningsummor
rakt ut i intigheten
en vacker dag

Friheter vi inte visste att vi hade
kan avskaffas
med en harmlös omprogrammering –
anställningen, medborgarskapet kan upplösas i en svärm
obeständiga accesser och ickeaccesser
så att alla blir mer eller mindre utvisade
mer eller mindre papperslösa
mer och mer osäkra på sin plats
i ickehierarkin

Och då måste vi kanske
börja hjälpa varann ännu mer
Du vara jag, jag du
mer systematiskt
mer listigt
mer anonymt

Livet en dröm

En lustig aspekt av att bli äldre (57 just nu) och som framstår som exponentiell ju mer jag blickar tillbaka är att dagarna och stunderna blir innehållsrikare men att serien av dagar och år löper allt snabbare.

Fördjupning och acceleration.

Erfarenhet, samlad kunskap och orädsla gör varje upplevelse eller samtal rikare. Jag tror mig kunna hävda att varje timme blir längre, fester och konserter mer givande på grund av att jag själv blivit mycket mera öppen.

Men hastighetsökningen i hågkomsterna måste bero på ett annat sätt att minnas.

Kan det vara så att medan en lär sig fungerar upplevelserna som byggstenar. Alla ”första gången” fungerar som hållpunkter i konstruktionen av personligheten. Sen när en är konstituerad tar igenkännandet över. Det här har jag varit med om förut. Det här är inget farligt. Och därmed lagras minnena på annat sätt, kanske med mindre stress.

Öppenheten som allmänt mål för den personliga bildningen? Givet att en har lyxen att kunna vara öppen och inte förbittrad.

(Det här avser både yrkeslivet och privatlivet och allehanda slags färdigheter.)

Nivåer

Logik, grammatik, teologi, filosofi, musikteori, matematik … alla såna artes liberales kan ha praktisk nytta, det går att göra karriär inom dom, men framför allt gör dom en snabbare, smartare, mera vilddjur – om en inte fastnar i dom och börjar tänka som en del av maskineriet, nån som fastnat för livet i inlärningsstadiet. (Det går alltså att bli dummare också.)

Eller så här: tillämpningen består inte i problemlösning utan jobbar på en instinktiv, ja perceptuell nivå: bildningen har väl däruppe ”kastat bort stegen”, men befinner sig samtidigt kvar därnere i världen. Och så finns det en sublim dimension också, men kanske mest som en dagdröm, eller det att kunna se andras otvetydiga mästerskap, leva sig in i det från sitt håll.

Språket, skriften, logiken blir delar av nervsystemet, interagerande: tankar som viftar och promenerar vilt, färger i världen som är som argument eller fotnoter: upplevelsen av hur själva syntaxen kan ha en kartritande effekt, det där berömda sista kommatecknet som med ens skingrar dimmorna.

Krigsspel på Armémuseum

john-warhammerUtställningen ”Krigsspel” på Armémuseum får verkligen igång mig. Först en avdelning med brädspel från hela världen, som bland annat visar schackets krigiska rötter innan dom nuvarande reglerna abstraherades fram. Jag minns min egen klåfingriga karriär: aldrig nånsin bra men fascinerad i grunden av den logiska kraftmätningen som antingen leder till jämvikt eller undergång, men där misstaget som förstör allt ständigt ligger på lur. Dessutom lärde jag mig att sitta djupt koncentrerad sex timmar i sträck, vilket inte är en dålig kunskap i vår spattiga tid.

krigsschack

Västerlandet mot morerna!

I alla bra spel finns en vändpunkt, en peripeti, där slumpen slår över i obönhörlighet (som sen alltså kan schabblas bort). Det där framkommer också i utställningens andra två fascinerande delar: om simulerade krigsspel som del av militärutbildning (ja till och med krigföring) och om sällskapsspel med krigsmotiv. Fältslag på kartor har pågått från artonhundratalet fram till fjolårets övning ”Slaget om Arlanda”, med spelpjäser som representerar trupper och materiel. Sen en hel vägg med kartonger till spel som bygger på alla historiens fältslag, där alla detaljer finns med men där utgången kan bli helt annorlunda än i verkligheten.

gulfkriget

För spelen måste tillföras en faktor av osäkerhet, till exempel genom att slå med tärningar. Annars går allt sin gilla gång, och förloppet tas över av förutsättningarnas inre logik. Spelpjäser och regler tar kommandot. Ett exempel på det är att Tyskland efter flitigt krigsspelande var övertygade om att Frankrike kunde erövras på fyra veckor, vilket sen inte visade sig stämma när Första världskriget bröt ut. Tiden blir liksom självgående när slumpen inte lägger sig i. Abstraktionen dödar.

Med en jättesnygg övergång anför utställningen Clausewitz militärhistoriska begrepp ”krigsdimma” (att ingen enskild kan överblicka hela slagfältet) som konstruktionsprincip för sällskapsspelen: och i synnerhet moderna som Risk och Warhammer.

Moraliskt då, om en är antimilitarist och ser överallt hur det institutionaliserade våldet deformerar sina utövare och dödar oskyldiga? Jag blir stärkt i mina övertygelser av den här både intelligenta och snygga utställningen. Tror till och med att min analysförmåga av samtidshändelser som folkmordet i Syrien vässas.

Spel är ett högst speciellt sätt att förstå världen, vilket bevisas av sannolikhetsteoretiker genom alla tider, inklusive Keynes, och av det filosofiska intresse som ägnats spelet och leken av en brokig uppsättning tänkare som Bachtin, Caillois, Benveniste, Wittgenstein, Gadamer, Lotman och Derrida. Jag skulle förmodligen kunna sätta ihop en antologi i ämnet!

Spelet/leken (i många språk är det ju samma ord) ger en simulerad modell med en ovärderlig tidsdimension av verklighetens förlopp och utbyten. Mestadels är vi ju inte medvetna om att vi spelar, men perspektivet ”spel” kan lyfta blicken och göra verkligheten begripligare. Den tröghet som finns i livet och samhället blir involverad.

historiskt-spel

Kriget är en grundläggande metafor i hela samhällsförståelsen. Men genom att förstå kriget som spel kommer vi närmare dess praktik och förstår metaforen bättre. Inte minst tillämpningar inom ekonomisk teori. Till exempel dom psykologiska studier som vederlägger grundantagandet om konsumentens rationalitet.

Men vad jag hade önskat mig i utställningen, just med det här slumpperspektivet i fokus, vore Sam Loyds berömda schackproblem om Karl XII i Turkiet. Han blir presenterad för ett problem: matt i två drag, kommer på lösningen – men så slår en förlupen kula ner och soparbort en av pjäserna. Då är det matt i tre drag, utropar kungen – då kommer ännu en kula som tar bort ännu en pjäs … och istället är det då matt i fyra drag!

Det här är ingen kritik; det är snarare en positiv respons på vad jag lärde mig – och inom kort ska jag dit igen!

Tentativ frilansfinansieringshistorik

Dagstidningar var länge en jäkla bra affär. Prenumerationsintäkterna bekostade utbärningen, lösnummerförsäljningen var en vinstaffär. Produktionen, med hur många anställda som helst, bekostades av annonsintäkterna, och det rasade in vinster. Folk var ju hungriga på nyheter och som stora upplagorna lockade annonsörerna. Artiklarna kunde vara jättelånga och betalades hyggligt.

Sen efter andra världskriget, delvis med konkurrens av radio och därefter teve, uppstod en situation där många tidningar slogs ut. Det blev företagsekonomiskt viktigt att ha ett gott anseende, och det var så dom stora kultursidorna kom till: som ett öppet debattforum vars framgångar skänkte hela blaskan kulturellt kapital. Och fortfarande gick det att försörja sig som frilansare: många arbetade på fasta kontrakt.

Det här fortsatte in på 1990-talet, men upplöstes på grund av flera samverkande förändringar. Det viktigaste var kanske att minskade intäkter och nytt managementtänk tvingade fram rationaliseringar och sammanslagningar till storkoncerner, samtidigt som digitaliseringen revolutionerade hela produktionsprocessen och avskaffade en stor mängd yrken på alla nivåer, både grafiska arbetare och administrativ personal. Tryckerierna moderniserades och centraliserades. Dagstidningarna var nu inte lika självklara vinstmaskiner längre och annonseringen flyttade till andra kanaler som direktreklam, tevereklam och till slut internet och sociala medier.

I början var journalisterna dom som klarade sig bäst även om dom fick överta fler sysslor samtidigt som produktivitetskraven ökade. Men till slut kom avskedandena också inne på redaktionerna, och tidningarna övergav sina pampiga, egenfinansierade kåkar eller flyttade in på en av våningarna och hyrde ut resten. Samtidigt frystes frilansarvodena och har i princip inte ökat sen dess – i absoluta krontal räknat. Arvodet för en litteraturrecension var 1995 på dom flesta storstadstidningar 2000 spänn, och ligger idag snarare lägre. Därtill kommer att själva frilansbudgeten krympte år från år, så att dom kvarvarande anställda tvingades producera mer och mer text, vilket innebär en kvalitetssänkning och/eller en inriktning på mer lättsmälta ämnen.

Det finns alltså en brist på bra egenproducerat material och inga pengar att köpa in det för. För vissa tidningar på papper och på webb är det fortfarande viktigt med sånt kvalificerat material, och en lösning är omprioriteringar bland dom anställda (det blir ett slags bonus att få ägna sig åt att skriva på arbetstid); men det vanliga är att ursäktsmumlande köpa in till underpris, kanske i förhoppningen att skribenten fått pengar nån annanstans ifrån (stipendier, externfinansiering). Tidningarna har också en inre konkurrens, eftersom dom kvalificerade artiklarna, med undantag för några oförutsebara succéer, har ett mycket tamare klickmönster och därför inte säljer lika mycket internetannonsering.

Det hör till saken att allt fler tidningar, och i synnerhet dom som ägs av annonssajter, internt definierar sig som webbtidningar och ser papperstidningen som ett skyltfönster som aldrig riktigt bär sig. Samtidigt som dom alltså behöver dom kvalificerade texterna för att behålla sitt kulturella kapital.

Problemet idag är dels hur det långsamma skrivandet ska finansieras, dels hur det ska spridas. Pengarna måste in utifrån, kanske med offentlig finansiering eftersom god journalistik och essäistik är en gemensam nytta som kommer hela samhället till del. Men det är också distributionen som måste reformeras. Att få slippa tävla med dom snabba klicknyheterna. Att skapa en ram av långsamhet och eftertanke som också inbegriper läsaren.

Jag tror att dom kvalificerade texterna måste få understödja varandra inbördes, så att det går att hitta texter som har med varann att göra. Nån form av avgränsad katalog som kan komma med smarta förslag, byggda på taggning, innehållsord och allas sökhistorik. Marknadens konkurrens ersättas av bildningens samarbete.

I förlängningen kanske samma urval skulle kunna kopplas till ännu oanade finansieringsformer som gör det möjligt att få skrivtid, i utbyte mot fri publicering efteråt – kanske inklusive en mellanform där dom reguljära tidningarna betalar en spottstyver (=samma som idag) för rätten till förhandspublicering. Alla frilansare vet att det är hopplöst att skriva ”på spek” numera – risken är stor att alla bara tackar nej till en redan färdig artikel.

Kommentar till artikel i tidningen

Dom låga räntorna gör det mycket lönsammare att köpa andra företag och plundra dom än att investera.

Därför finns det mångmångdubbelt fler pengar i omlopp än det finns grejer att köpa för dom.

I brist på säkerheter skapar datorerna serier av skuldförbindelser som omsätts med en hastighet ingen kan överblicka.

Dom fiktiva pengarnas övertag är så starkt att våra besparingar ständigt blir mindre och mindre värda.

Vi själva blir också mindre och mindre värda.

När den stora kraschen kommer snart är i stort sett all egendom i händerna på ett fåtal aktörer.

Och det visar sig då att vi inte ens äger det vi trodde att vi ägde. Åtminstone kommer det inte att gå att sälja annat än till förnedrande underpriser.

Det är den stora ombörjardagen. Inget ståtligt maktövertagande.

Dom gamla grejerna blir som nya. Blyertspennorna och berättelserna. Torgen. Biblioteken.

Sen så kommer teknologin inte att försvinna helt. Men den blir helt opålitlig. Du får kontakt med vissa, men inte med världen. Du kommer att få resa, men inte till hela världen.

Världen blir liksom nånting som är förbehållet ett litet fåtal.

Och det är lika bra att börja leva som om detta redan har hänt. Kanske har det till och med gjort det.

Kanske lever vi redan bara i kroppsminnena. Dom viskar till oss sånt vi har upplevt tillsammans med andra, sånt vi har läst.

Men väldigt tyst. Mitt i allt larmet.

/Flöjtmusik in här/

Reaktion på artikeln Les remèdes toxiques
à la crise financière av ekonomen Cédric Durand
i februarinumret (2017) av
Le Monde Diplomatique. 
Han står dock inte bakom den avslutande
framtidsvisionen, utan den har  hämtats från min egen
pågående domedagsforskning.

Den stora undersökningen

En aspekt av 1968-revolten var institutionskritiken inifrån. Hur kan marxismen förändra vårt yrke, vårt universitetsämne? Allra mest akademiskt lyckat i Göteborg, där själva den historiska bakgrunden till svensk humaniora inventerades,bland annat i en antologi.
Alltså en syn på institutionerna som föränderliga och därför moraliskt analyserbara. Inte det dumma hatet som staten som kommer från höger, och sen blev dogm under nyliberalismen.

Jag tänker i förlängningen av dessa undersökningar på Bo Rothsteins forskning, på Mary Douglas essä How institutions think, på Bourdieus Sur L’état och på en massa andra böcker jag inte har läst.

Och jag tänker på det här i hettan av en plötsligt uppkommen vrede över hur beställarsamhället depraverar alla samhällsfunktioner. Stat & Kommun anordnar inte längre, Stat & Kommun upphandlar. Och det blir billigare, i kronor räknat. Men dom moraliska värdena är avskaffade. Och rättvisan.

Vilken kraft skulle det inte finnas i en kollektiv, folkbildningsbaserad genomgång av beställarsamhällets konsekvenser, i fas med det goda ”tillitsarbete” som regeringen förtjänstfullt ägnar sig åt top-down!

Alla kan ju berätta om hur mycket sämre det har blivit. Och alla förstår det utom beställarna.

Resultatet torde bli att institutionerna inte är institutioner längre, utan nåt slags mäklare.

Istället för en konstrecension

Jag gick till pressvisningen av Marina Abramović på Moderna museet för att beundra men kom ut därifrån, och från presskonferensen, med en sorts obestämd kallelse som inte talar om vad jag ska göra (det är liksom min grej) men manar till efterföljd.

Alltsammans väldigt smart och väldigt fint hantverksmässigt genomfört. Videor installationer och performances dokumenterade eller reproducerade live: alltsammans väldigt till-talande grafiskt, en stannar upp, och sen bara fördjupas av kringfakta och av att bli känslomässigt indragen, vilja ta över borsten som rengör skelettet från jord.

Men föredömet: jag skulle säga helt enkelt att stå upp för sin grej (eller i vissa av fallen sitta ner eller ligga men ändå stå upp i medborgerlig bemärkelse). Presskonferensen hade många berättelser om vistelser i Tibet och hos schamaner och visa mänskor, och resultatet performancets reduktion till att bara vara där, uttrycken sekundära.

Samma utveckling som jag följt i så mycken modernistisk konst men nu liksom fick berättad för mig. Reduktionen till att bara stå där. Utan att redovisningen av världens ambivalenser motsägelser och omöjligheter blir mindre smärtsam för det. Skådespelaren som arbetar bort alla gester till en icke-reaktion. Dansare som står stilla på det stormande havet. Tystnaden mitt i dikten.

I en av utdragslådorna i det underbara arkiv som ingår: anteckningen: MORE AND MORE OF LESS AND LESS.

Ledde mig över till tanken att allting är ett performance men i varierade grad är det en står där, står för det (och i motsats till att ta ställning) och avgörande (rent andligen) omsorgen om det grafiska uttrycket, enkelt eller skitigt men tydligt så att det skapas en virvel och nån annan stannar upp där också. Går i lära liksom, kanske bara en sekund.

Om allting som gör anspråk på en publik är ett performance kanske vi kan bli i stånd att göra bättre till exempel demonstrationer. Vara bättre förberedda. Ta över platsen. Med enkelhet. Världen bidrar med komplikationerna.

Föreningsliv

Allt (??) packat och klart för årsmöte. Återstår att handla avtackningsblommor. Imorrn konstituerande styrelsemöte där dom nya ska få överblick på hur allt funkar – arbetet i det tysta.

I år firar jag 40 år som föreningsmänniska (det började i schackklubben) och kan numera skriva protokoll medan vi pratar och ansökningar på bussen hem. Men är ändå inte fullärd.

Jag hör talas om föreningar som måste lägga ner därför att det inte finns några yngre som vill sitta i en styrelse. Dom dör ut helt enkelt.

Jag är inte så nördig att jag kallar föreningsteknik och formalia vackert. Men det har skärpt min syn på demokrati. Genomskinlighet i den meningen att medlemmarna får en bild av vad som har hänt men inte hur det genomfördes.

Ungefär som en ritning.

Däremot undviker jag maktkamper så långt det går. Dom är ickekonstruktiva. Energi som hade kunnat användas till att göra grejer går åt till att diskutera vad som borde göras eller inte borde ha gjorts eller logotyper.

Samtidigt vet jag att maktkamper är nödvändiga, och att dom måste föras enligt föreningsteknikens procedurer. Det är här dom riktiga föreningsrävarna kan briljera.

Maktkamper är nödvändiga därför att dom tvingar fram ett avgörande och i bästa fall skapar en ny tydlighet. Och dom kan vara planerade eller spontana, eller nånting mittemellan.

Föreningen är en organism. Och det rekryteras alldeles för få trädgårdsmästare. Och tiden i det postmoderna samhället har blivit alldeles för knapp. Alla mänskor är så upptagna att långsiktig planering kommer i andra hand eller rättare sagt uppstår i efterhand när saker och ting har gått på tok på grund av dålig framförhållning.

Föreningsliv. Med känslan av sammanhang som nödvändig ingrediens.

En ytterligare anledning till att dra in yngre i det här är att föreningen fungerar som en motvikt mot politiken. Där är ingenting tydligt. I synnerhet inte beträffande vad riksdagsvalen handlar om. Ett rejält medborgerligt årsmöte vore grejer!

För det finns ju rötter, om vi nu ska tänka evolutionistiskt. Samhället som vi tänker oss det är modellerat på föreningen eller sällskapet (société) i motsats till kungamaktens priviliegiestyrning. Det är alltså till och med samma ord.

Yngling, flicka: tag en förtroendepost, gör nytta & lär dig massor! Inte minst besinning.

Litegrann om min estetik

En yngre släkting fick till födelsedan ärva en Meccanobil. Jag slängde kartongen och instruktionerna som visar vad det ska bli, men lät några delar, såsom motorn, vara halvmonterade. Och la med dom sidor som visar upp själva grundgreppen.

Redan halvdemonteringen var mycket stimulerande. Allt måste göras i rätt ordning med rätt valt verktyg, ibland med irriterande många upprepade små vridgester. Det finns en logik också i hur grejer sitter ihop. En tidsdimension bakåt.

Nu kan det bli vad som helst, utan förebild. Men vad det än blir, blir det nånting som bär sin historia (inklusive nycker och infall) i själva sin konstruktion. Kanske blir det liggande i sin plåtlåda länge. Varje Meccanobit är också värd att skärskåda, eftersom dess abstrakta möjligheter ligger inneboende i konstruktionen och materialet.

Vackrast är egentligen kanske dom genomgående dimensionerna på hålen, skruvarna och axlarna. Allt kan kombineras med allt. Men det blir svårare ju längre arbetet pågår.

Dödsbo

Den som blir så pass dement att lösenorden slutar fungera kan alltid be nån annan att skriva upp dom och logga in i ens ställe; kanske får hen fatta vissa beslut och i en nära framtid kanske till och med rösta. Ja inloggningarna fungerar till och med efter döden, och det finns all anledning att gömma undan avlidna familjemedlemmar med livstidsstipendier som utfaller årligen och kanske till och med fortsätta skriva deras böcker. I princip har alla numera evigt liv så länge inte motsatsen konstaterats, just därför att identiteten är knuten till en hemlig kod och inte till kroppen eller ha ha ha själen. Det här förstärks sen av att den pågående konsumentundersökningen internet ger ständiga tips på vilka preferenser en borde ha, så det finns egentligen inga gränser för den förkovran och personliga utveckling till och med den som är död kan ägna sig åt via ombud så länge det kommer in nya pengar på kontot.

Minnesforskaren Å. W. till minne

Det enskilda minnet består av en mikroberättelse, ännu utan personer eller miljöer, men sånt där kan fyllas på efterhand (minnesarbete, drömarbete).

En skiftning, ett annat ljus kan vara en sån mikroberättelse.

Jag minns hur vi stod utanför Brunos sextiårsfest och rökte och pratade om avgörande musikupplevelser och du nämnde vissa klanger hos Lambchop, hur dom hade gått in och förändrat dig.

Men själva minnet för mig ligger i ordet Lambchop. Jag är en sån som minns röstklanger – och vet ju väl att alla vi människor är olika.

Själva ordet, akustiskt, lämtjåpp, är en mikroberättelse. Det var första gången jag hörde omnämnas en av mina favoriter. (Han ska spela på Fasching 25 februari.) Ljudet rymmer en förändring som kan byggas ut i det oändliga, had we but words enough, and Time.

Sen kan minnet tillnärmas från ett annat håll också, intentionalt, med inriktning på ett i förhand definierat objekt. Sånt resulterar i en blandning av ord, fakta och förhoppningsvis mikroberättelser som glimmar till. I god prosa finns mikroberättelserna där nästan oavsiktligt.*

Detta andra slags minnesarbete är objektivt och/eller sörjande. Det byggs ett monument i text och kanske ett inne i själen.

minne-av-marie-a-litrenBrechts dikt ”Minne av Marie A.” är ett toppexempel på vad jag menar med mikroberättelse. Proust är förstås också relevant: det förflutna triggras motoriskt, av en ojämnhet i stenläggningen.

Till slut så har vi minnet som själslig och neurologisk fakultet. Lagringen. Det är min bestämda uppfattning att mikroberättelserna är förbisedda därvidlag, precis som dom flesta av oss är dränkta i namn och fakta och därför sällan kommer åt mikroberättelserna. Dom stiger möjligen upp i själen vid behov eller i samband med skrivande, målande.

Mikroberättelserna, såna jag uppfattar dom och såna du varit med om att visa mig att dom finns, befinner sig alltså vid sidan av medvetandet. Och deras kopplingar till själens djup är lika oavvisbart som outgrundligt. Varför dom dyker upp, varför dom stannar kvar. Och hur dom finns som hemliga ingredienser i dom konstverk som är riktigt minnesvärda. Skiftningarna.

Men med vilket organ är det vi uppfattar dom? Inte med hjärnan, inte med sinnena. Jag vill lägga fram hypotesen att mikroberättelsernas reception äger rum i ansiktet. Tänk på hur under en uppläsning ansiktet gör ofrivilliga miner av glädje, tvivel, fasa etc. åt skiftningar och paradoxer som medvetandet knappt registrerar.

Ansiktet som mikroberättelsernas mottagare.

P.S. Om Edfelts översättning. Den är strålande; men i första raden tappar han ordet ”blå” som bestämning till ”september”. Därmed får molnet mycket svårare att framträda som gestalt i fortsättningen, även fast ordet ”blå” återkommer i rad 5. Figure/ground, det är förstås också relevant. Men i det här sammanhanget kanske det går att resonera om att figure också är en berättelse, en skiftning i tiden, snarare än en fast struktur.

*Det är i hög grad syntaxen som åstadkommer dom.

 

 

 

 

Exklusivt och inklusivt

Kritiken mullrar alltmer mot att staten tar ut ”marknadshyror” av sina egna institutioner och på så vis roffar tillbaka stora delar av dom beviljade anslagen till universitet, museer, skolor. Men kritiken får aldrig nåt svar. Det här är ett system som har blivit så inarbetat att det inte är möjligt att diskutera.

Just stumheten är filosofiskt intressant. Den pekar på nånting väldigt fundamentalt, bortom demokratin och maktdelningen. Den enda instans som formellt sett skulle kunna ha nånting att invända är väl Riksrevisionen, men så vitt jag vet (har inte kollat) knystar dom inte alls. Och aldrig att den här frågan skulle kunna få status inom partipolitiken!

Stumheten säger att finanstänkandet har makten över politiken på ett sätt som är nästan osynligt. Den säger också mer konkret att offentliga verksamheter som kräver mycket space är nerprioriterade utan att nån fattat beslut om det. Det hela skulle kunna beskrivas som en selektiv värdenerskrivning. Tusen kronor till kultur är bara typ femhundra i handen.

Rummen för att göra nånting tillsammans devalveras på bekostnad av rummen där saker och ting säljs. Dom krymper. Dom upphör. Fastighetsägare hittar bättre hyresgäster. Lyxaffärer som exponerar exklusiviteten.

När ska inklusiviteten åter börja få åtnjuta dom småpengar vi behöver? Inte förrän det står klart att statsbudgeten fifflar med olika slags valutor.

Oegentliga motsatser

Det nya året inleddes av mig med en felattribution. Jag tillskrev CWA Strandberg ”Nyårsklockorna” … men översättningen är ju gjord av Edward Fredin. Tur att det finns Wikipedia, och tack för att jag inte blev rättad direkt!

Exakt varför är den då så dålig, frågade sen värdfolket. Spontant sa jag att den har ingen struktur, den är en idealistisk sallad. Nu när jag tänkt, vill jag tillägga att den är ett dingdång av ogenomtänkta motsatser som tas för givna.

Gott – ont, sanning – lögn, varmt – kallt och sånt. Dom klingar tomt i vinternatten. Och skapar på så vis ett ogrundat intryck av nystart, av omstart.

Den som skriver dikt måste förhålla sig till dom semantiska motsatserna så som en komponist förhåller sig till harmonierna, etc. Dom är byggstenar. Den som skriver dikt får heller inte förhålla sig lättvindigt till framtiden. Den har nämligen ännu inte ägt rum.

Varför skriver en? Varför väljer en att läsa upp en bestämd dikt?

Därför att det är tradition? Eller för att göra upp med det som är tradition? Jag vill vränga hur du tänker, men det vrängandet överlåter jag åt dig själv.

Vränga motsatserna.

Vrångas.

Teves möjligheter till direktsändning har gjort den dåliga dikten ”Nyårsklockan” till tradition; och kanske behövs det just en dikt som är övermaga. För att nå fram till den begränsade uppmärksamheten.

Andra dikter väntar på sina ögonblick. På att fyllas av samtid och stiga uppåt och ge sig av i en annan riktning än traditionens. Nån annan gång.

Men Fredins dikt måste slaktas. Då rymmer den helt intressanta krafter.

Det dagas
Släktet fram i styrka går

Ring den frusna tiden åter varm,
klocka

sångarhjärta

Nyårsessä

Texter som skriver sig själva, texter skrivna av en jävla författare; textilier som hänger på väggen, textilier som blir trampade på, luggna på, etc.

Varför ville ni träffa mej?

Läs mina mörker istället.

Dom är förblommerade,

Nån måste förtala Josef K så att han blir glad.

Gränsen är aldrig absolut; den är ett etiskt riktmärke. (liksom semikolonet)

A maker of sentences.

Vem är det egentligen som står för knäfallet, va?!

Vem står i stormen?

Språkforskaren använder alltid sin erfarenhet av att också vara en språkvarelse. Det är för att påvisa detta som vi har uppfunnit behaviourismen.

När såg jag för första gången Lunds domkyrka? Var det inte i samband med deduktionen av dom transcendentala kategorierna?

Rättstavning avaktiverad. Det överdrivna ljudet från snöplogar. Som om dom försökte bryta upp natten.

Kom och drick thé med oss. Kom och drick vår text.

Nej den är min nu. Jag gör vad jag vill med mig.

Att översätta dom största

vinduetomslagDen norska tidskriften Vinduet har givit ut ett nummer med rubriken ”oversettelse”, där förlagsredaktören Jannike Øverlands namn återkommer i den ena artikeln efter den andra; och hon blir också föremål för en lång intervju som visar upp en som det verkar outtömlig nyfikenhet.

 

Förutom några utmärkta mer traditionella författarskapspresentationer låter numret översättare av de stora författarskapen komma till tals. Introduktionen av Elena Ferrante i Norge får en särskild översiktsartikel, därpå följer en djupintervju med hennes översättare Kristin Sørsdal, som själv bott i Neapel. Det är riktigt djuplodande och går rakt på små viktiga detaljer och stilgrepp, till exempel hur det är nödvändigt att översätta klichéer som Sørsdal aldrig skulle använda i sina egna romaner:

Jeg skjønner att dette er litterære teknikker for å gi mer kropp til karaktererne, for å la leseren få en følelse av å kjenne dem. Det blir bara enda en dypevirkning.

Jon Rognliens intervju ger också en häpnadsväckande insikt i hur ambitiöst dom norska förlagens språkgranskare jobbar med översättarens text (”pirke” betyder ”peta”):

vinduetvasker

Övriga storfräsare som presenteras av sina översättare är Sebald, Thomas Mann, Faulkner, Rimbaud, Céline och Bolaño. Citeras kan Mannöversättaren Per Qvales arbete med Trolldomsfjellet, vars första översättare skar ner med 25% genom strykningar av långa textsjok, bantning av persongalleriet, och förenkling av syntaxen.

vinduettyska

Qvales överväganden är rena läroboken i vilken komplex konstruktion/komposition en roman kan vara.

Avslutningsvis gör litteraturprofessorn Poul Behrendt en genomgång av vilken roll Ingmar Bergmans översättning av Ibsens Gengangere spelar i K O Knausgårds Min kamp – och avslutar med en katalog över hur rena felöversättningar kan bli föremål för litterär tolkning – i synnerhet den engelska översättarens miss av att samma stycke återkommer ordagrant i början och slutet av romansviten.

Kräftgång

Att kunna påstå att språket inte styr tanken förutsätter att en är filosofiskt otränad, vilket ju också är fallet med många språkforskare. Påståendet kan kokas ner till den realistiska tesen att ”det som formuleras på ett språk kan också formuleras på ett annat, eller i en vetenskaplig beskrivning”.

Språket styr tanken. Eller rättare sagt finns ett pågående samspel, om vilket det minsta man kan säga är att kunskap om ett språks uppbyggnad och begränsningar befrämjar tänkandet – eller åtminstone en viss typ av tänkande.

Själva påståendet exemplifierar sig självt. Översätt det till ett annat språk, gärna ett utan bestämda artiklar, och fundera över vilka vitt skilda aspekter som det täcker. I synnerhet i språk utan ord för språk, eller språk där ”språk” och ”tunga” är samma ord.

Sapir och Whorf sägs ha ställt upp en hypotes om detta. Vad dom gjorde var att redovisa det kunskapsteoretiska problemet att dom språk som beskriver andra språk själva har begränsningar dom inte riktigt kan göra reda för. Sen sammanställde Whorf också bl a en buskul katalog från sin tid som försäkringshandläggare över olyckor som uppstått på grund av språkliga missförstånd.

Inom politiken är det alltmer självklart att det pågår ett krig om vad saker ska kallas, vilka verklighetstolkningar som ska få spridning. Det är en central del av ”sjätte generationens krigföring”, som ryssarna kallar det: detta att det viktiga är inte vad som händer utan vad som berättas.

Hamnar vi därmed i relativism? Nä – bara ifall vi går på dom enklaste grejerna. Språket, medvetet hanterat, är en omväg till att se vad en inte hade förstått. Språket är abduktivt. Språket är bayesianskt – ifall du vill.

Och då har jag ännu inte kommit in på att diskutera syntaxen …

”Rebell” i rapporteringen från Syrien är ett bra exempel. Det styr tänkandet mot förenkling. Alla som kämpar mot regimstyrkorna kokas ner till en enda upprorsman. Utan historia och utan kontext. Resultatet blir en abstraktion som kan fyllas med vad som helst och som blir en bra grogrund för allehanda misstankar. Urtypen för rebellen blir den som glömt vad krigandet går ut på och bara lever för att kriga. Och såna finns det förstås gott om i varje krig. Men dom är inte representativa.

Abstraktionen blir liksom självbekräftande om den inte ifrågasätts.