Arkéer

Jag drömde om näringskedjor och vaknade med frågan om vad som är det allra minsta.

Drömmen var en bearbetning av insikten att vi upphovspersoner — med vissa undantag — tjänar så lite på vårt arbete att det inte går att försörja sig på.

Allra minst är arkéerna: termen är en förkortning av ”ärkebakterier”, men dom räknas inte som bakterier längre, utan som en tredje grupp … vare sig eukaryoter (djur växter svampar) eller bakterier. Dom förökar sig genom replikering (”asexually”); men det är en definitionsfråga om dom lever eller ej. Svenska Wikipedia formulerar frågan fumligt fint:

Det finns arkéer som ”lever” i avfall från kärnreaktorer. Forskare antar att de har lyckats utveckla ett skydd mot joniserande strålning, som i vanliga fall skulle förstöra DNA:t och döda cellen. Exakt vad de skulle kunna leva av är osäkert men det finns inga andra arter där som konkurrerar med dem om näringen. Man vet inte ens om de är aktiva eftersom alla metoder för att identifiera arkéer innebär att man dödar cellen och då är det svårt att veta hur aktiv den var innan identifieringen. Det troliga är att de befinner sig i en form av dvala och därför inte behöver någon näring.

Arkéerna utvinner energi ur ickeorganiskt material eller ur solljuset. En sort omvandlar väte till metan i tarmen. Det finns en klassifikation utifrån vad dom lever av: ljus, kol, kväve, svavel …

Deras roll för andra livsformer visar sig allt större ju mer forskningen framskrider.

Dom första arkéer som upptäcktes var dom som lever där inget annat kan leva: extremofilerna. Men överallt påträffas nu normalofiler som samexisterar med eukaryoter och bakterier.

Nån borde skriva en dikt om det här.

Nu var det 2012

Hamnade i dispyt med en fransyska om Systembolaget. Försvarade deras fina urval, men fick backa på den här invändningen: ”Men alla deras viner är så unga! En riktig vinhandlare säljer vinet när det är moget.”

Tog med mig frågan till Vinbutiken. Bad om en bra, mogen Bordeaux. ”Det kan jag inte lova. Det är såna överpriser. Kommer det in nåt bra så går dom åt.”

Och det slår mig när jag tittar i hyllorna att dom flesta grejerna är ju inte färdiga. Förmodligen går det inte att köpa in stora kvantiteter till bra pris annat än alltför tidigt.

Den enda lösningen är alltså att chanslagra. Eller möjligen åka utomlands och handla där det finns provsmakning.

Tänk om Bolaget innanför sitt monopol kunde öppna finsmakarbutiker. Gärna kombinerade med en bokhandel där det går att köpa litteratur från för fem år sen eller äldre.

 

Semikolonintonationen

SemikolonJag hör semikolonen; gör ingen annan det? Satsmelodin går upp, det kommer en liten paus, sen börjar nästa sats på samma ton; därmed har rösten signalerat det hemliga samband som semikolonet underförstår – implikaturen för att använda en term från språkfilosofen Grice. Det finns ett samband att hålla utkik efter, ett tolkande förhållningssätt rekommenderas; även om ingenting explicit har påståtts.

Och eftersom jag hör semikolonen, överanvänder jag dom. En vokal angivelse och inte el logisk. Över huvud taget är jag misstänksam mot att göra språket alltför logiskt; då tappar det en del av sin följsamhet.

Andra som läser hör inte samma sak och går inte upp i språkmelodin; men å andra sidan kanske dom gör det på andra ställen, där jag har satt komma eller punkt: använder semikolonintonationen. Betoningarna och satsmelodin är fria och interpunktionen bara ett hjälpmedel. Kanske vill jag bara säga: låt rösten vara mer fri, kämpa mot den lineära textens monotoni;

Från välfärdshyllning till marknadsdefaitism

StrandOckså för en nyfiken lekman som jag är Daniel Strands avhandling No Alternatives väldigt intressant läsning. Han jämför två besläktade idéhistoriska trender, men jämförelsen gör deras inbördes skillnad mycket tydlig, samt visar hur enormt världen har förändrats på sexti år.

Det handlar dels om tankekomplexet ”ideologiernas död” på 1950-talet, dels om trenden med böcker om ”historiens slut” under åtti- och nittitalet.

En aspekt av kalla kriget var att västerländska tänkare var och en för sig (men ofta i nära samarbete) hyllade den liberala kapitalistiska välfärdsstaten som historiens slutmål. Hädanefter skulle social ingenjörskonst, inte politisk kamp, fixa till dom återstående orättvisorna – men i stort sett hävdades att klasskampen var överstånden.

Strand visar att dessa tankar bars upp av en specifik historiefilosofi: ett slags förgudande av den självgående moderniseringen. Incitamentet var i och för sig att dödförklara marxismen (och CIA sponsrade konferenser som spelade stor roll för tankeutvecklingen); men grundbudskapet blev att blandekonomin, klasskompromissen, var en så välfungerande lösning att den mynnat ut i ett slags naturtillstånd.

Spännande är också hans blick för synen på tredje världen: tron på moderniseringen fick många att hävda att det bara var en tidsfråga innan alla länder skulle bli som USA. Man kan undra, och jag anar att Strand har tankar åt det hållet, om inte framstegstron i i-länderna också fungerade som prospektiv täckmantel för den kommande exploateringen av dom forna kolonierna.

Dom femtitalstänkare som får varsitt kapitel är den franske journalisten och samhällsfilosofen Raymond Aron och amerikanerna Edward Shils, Daniel Bell och Seymor Martin Lipset. Svenske Herbert Tingsten har också en viktig roll med tankarna kring ”den lyckliga demokratin”, och han tillhörde helt klart deras nätverk. Alla dom här pratade väldigt mycket om ”ideologi” och menade då nazism och kommunism. Sitt eget värv uppfattade dom inte som ideologiskt (med undantag för Lipset); men vad dom förkunnade var den rådande ordningens förträfflighet.

Kanske är det för övrigt en brist hos Strand att han inte har berett plats för vänsterns diskurser kring ideologi, om så bara för jämförelsens skull. Det finns en översiktlig referens till Marx och Engels, men Lukács’, Gramscis och Althussers vidareutvecklingar av samspelet mellan bas och överbyggnad hör ju faktiskt till samma epok och fanns i luften.

Flera gånger under läsningen kom jag att tänka på Roland Barthes Mytologier, många av dem skrivna under 1950-talet, vars grundläggande analysobjekt just faktiskt är borgerlighetens strategier för att framställa det rådande samhället som naturgivet, särskilt med utgångspunkt i kulturella fenomen.

Genomgången av nyliberalismens tre hyllade samhällstänkare Fukuyama, Huntington och Giddens är också mycket förtjänstfull. Utan att nånsin hemfalla till ironi framvisar Strand grundheten i deras sinsemellan väldigt olika tankar: Fukuyamas Hegelinspirerade historiefilosofi som hävdar att politiken nu kan avskaffas; Huntingtons dystra förutsägelser om att klasskampen kommer att ersättas av en kamp mellan förunderligt homogena civilisationer; Giddens teoretiska arbete för att rättfärdiga Labours omsvängning till marknadsliberalism (”den tredje vägen”).

Det finns helt enkelt inte särskilt mycket av substans i deras tänkande, åtminstone så som det presenteras av Strand. (Och jag har aldrig brytt mig om att studera deras verk.) Gåtan är snarare hur dom kunnat få sånt genomslag. Fukuyama är helt klart en skogsfilosof som råkade komma i rätt tid (kommunismens undergång) med sin tes om ”historiens slut”. Huntington är läskigare, eftersom hans beskrivning av kulturell tillhörighet som politisk drivkraft är en pseudoförklaring som bara får allt större utbredning. Mest krut lägger Strand på att diskutera Giddens – och observationen att ”globaliseringen” för honom fått metafysisk status är tillämplig på många politiska analyser och strategier lite varstans. Strand tillåter sig till och med en viss polemik, till exempel i följande citat (sid. 265, min övers.), som jag tror är relevant för hela bokens undertext:

Den tredje vägen formulerades utifrån en till synes äkta bekymran över samtida samhällsproblem, men Giddens benägenhet att blunda för det politiskas antagonistiska dimension gör att hans program inte förmår utmana de maktstrukturer som gjorde att dessa problem uppstod.

Här framkommer också den ram av postpolitiskt tänkande från vänster som jag tror har varit viktigt för Strand, även om det inte fått plats i avhandlingen, med undantag för några hänvisningar till Chantal Mouffe och Slavoj Zizek. Det perspektivet ser partipolitiken som en begränsad del av ”det politiska” och utesluter således inte fortsatt samhällsförändring och emancipation.

Strands analys stannar vid vattentäta beskrivningar av hur samhällstänkarna legitimerar den rådande ordningen — jag vill passa på att säga att genomgången av nyliberalismen och globaliseringen på sid. 194–203 är mycket upplysande – men jag känner på mig att han kommer att ha mycket mer och viktigt att säga oss i fortsättningen. Det här är en avhandling med stor samtidshistorisk relevans både vad beträffar grundläggande fakta och sammanhang och på en metanivå som handlar om hur slagord utan substans tar upp alldeles för mycket av vårt tankeutrymme och skymmer dom riktiga frågorna och motsättningarna. Dessutom fick den mig att hämta fram Raymond Arons böcker igen.

No alternatives. The end of ideology in the 1950s and the post-political world of the 1990s. Doctoral thesis in History of Ideas at Stockholm University, Sweden, 2016

Varuformen

Författarna etc. begravs levande i sina porträttbilder.

Det är en grym sed men så fungerar det kollektiva minnet. Särskilt i en tid där förpackningen är viktigare än grejen, där ordet ”karaktär” blivit ett slags löfte om lättkonsumerade stereotypier.

Sen dekoreras porträttbilderna med ett florilegium av apokryfiska legender, roliga anekdoter och halvkvädna visor — så att dom inte ska ha en chans att rymma.

För att rädda dom måste vi ta oss in i deras böcker, lyssna till deras inspelade röster.

Möta den osäkerhet och motsägelsefullhet som är den vacklande grundvalen för deras konst, ända in i språkets minsta beståndsdelar.

Det där är själva definitionen på att läsa.

Svart kvadratKanske borde ett bildförbud diskuteras.

Heidenstam och Fröding som moln, som vädersystem. Tillgängliga endast under bar himmel.

Ni är ju medförfattare!

På en konferens hamnade jag bredvid en person som också översätter och skriver konstiga essäer. Vi beslöt att byta böcker, och nu är jag både upplivad och känner mig överträffad.

PikerwienomslagElisabeth Beanca Halvorsen översätter Elfriede Jelinek, skrev mastersuppsats om henne, men framför allt boken Piker, Wien og Klagesang, utgiven i Gyldendals serie med litterära monografier, Pegasus, år 2010.

Den har ett berättande och ett djup som på många sätt påminner om radio, till exempel Lars Hermanssons filosofiska radioessäer.

Och den är helt vild.

Ramen är ett sökande på alla Wiens caféer efter Elfriede, som aldrig dyker upp; men platserna ger anledning att berätta om den litterära tradition hon verkar i: österrikiska författare mer eller mindre kända utanför Österrike. Författaren besöker också Jelineks trakter på den österrikiska landsbygden och huset där hon mestadels bor.

Kärnan, utspridd genom hela boken, är en teaterpjäs byggd på citat från Jelinek, Ibsen med flera (noga angivna med fotnoter). Storyn är att Nora från Jelineks fortsättning på Ett dockhemVad hände efter att Nora hade lämnat sin man eller Samhällets stöttepelare – anordnar en ambulerande självhjälpsstudiecirkel där deltagarna är andra gestalter från Jelineks romaner, och med framstående gästföreläsare: Simone de Beauvoir, Sigrid Undset, Selma Lagerlöf och Doris Lessing, stiliserat tecknade i absurda situationer och fullastade med skarpa originalcitat. Ingeborg Bachmann och Sylvia Plath dyker också upp på slutet. Pjäsen växer till ett ifrågasättande av huruvida kvinnlig frigörelse är möjlig utanför skrivandet, och tendensen är lika pessimistisk som Jelinek själv ofta är.

Men mellan ramberättelsen och teaterpjäsen finns ett saftigt fruktkött av informationstät essäistik, som förmedlar olika aspekter av Jelineks liv och författarskap, inte minst hur pjäserna är skrivna som reaktion på samtidshistoria händelser utan att göra anspråk på att avbilda vad som egentligen hände, och med enormt fria händer till regissören att göra vad hen finner nödvändigt: ta bort, ändra och tillfoga.

Särskilt intressant är berättelsen inifrån en uppsättning i Oslo av Ulrike Maria Stuart, där Halvorsen medverkade både som översättare och regiassistent, och där Melanie Mederlind var helt självsvåldig för att förmedla en bakgrund som är självklar för en tysk publik som minns Rote Armee-Fraktion. Ett slags översättningsarbete med texten som råmaterial (och många av pjäserna publiceras heller aldrig, så att publiken inte ska komma påläst).

Den frihet Jelinek ger dem som sätter upp pjäserna återspeglas också i hennes syn på översättning. För även om Elisabeth Beanca och Elfriede aldrig träffats pågår det en e-mailkorrespondens som citeras i boken, med till exempel detta vackra citat apropå ordlekarna i Ulrike Maria Stuart:

Jeg tillater enhver frihet, som jeg jo også gir regissørene av mine stykker. Jeg vet at det ofte er umulig å oversette ordspill. Derfor uppmuntrer jeg oversettene til å lage ordspill der hvert enkelt språk tillater det, og der det ikke er mulig, bør ordspillene rett og slett utalates. Oversetterne skal bli inspirert til å omgås språket like kreativt som jeg. De er jo medforfattere!

Och grundordet i hela boken är ”kreativt”. Halvorsen har tagit djupa intryck av Jelineks litterära förhållningssätt och kan därför både ge en helhetsbild och våga ge sig ut på okända spår, tack vare att språket är så berättande och levande.

En undersökning som jag uppskattar särskilt, och som dyker upp genom hela boken, är insikterna i hur Jelinek använder sin mediala författarpersona som konstnärligt redskap, både på scen och i tidningsintervjuer — och i Nobelföreläsningen. Ständig förvandling, ständig anpassning till situationen. Men därbakom … en kamp för livet.

Vi är alla pingviner

Under tiden jag vistas inne i lövskogen och undersöker dom olika konstpaviljongerna har Marc Broos hunnit flytta två skrotskulpturer närmare varann och slår på dom med en järnten. Jag ropar från långt håll: ”Så det är ett musikinstrument också!” Han svarar nånting om att man måste pröva.

marcmskulptur

Jag befinner mig på Alma Löv Museum öster om sjön Fryken i Värmland.

Jag är alldeles proppad av visuella auditiva kognitiva och känslomässiga intryck efter några timmar bland dom till synes oändligt många kamrarna och prången i den stora ladugårdsbyggnaden. Vad jag har missat vill jag inte veta. Vad som stannar kvar är en hel del:

dalakyrka

Kyrka av Peter Johansson.

Marc (som grundade museet tillsammans med hustrun Karin, också framstående konstnär) har till exempel gjort ett monument över förlorad vänskap i form av betonghuvuden som trängs i ett rum liksom misstroget tillbedjande en skulptur av huvudets ursprungliga ägare i helfigur.

Dom kommunicerar med Karin Hälls tänkvärt förlängda huvuden i en annan sal. Och med Warren Kings knivskarpa människoporträtt i naturlig storlek, skurna i wellpapp. Som i sin tur …

Mila Teshaievas fotografier använder skärpedjupet för att pejla absurditeten när olika historiska lager möts i förfallna före detta Sovjetrepubliker.

Under vandringen sammanfattar jag alla intrycken genom att upprepa en gammal boktitel av Marshall McLuhan: The Extensions of Man. Vi sträcker oss alla efter nånting. Och är ett med vår omgivning, som det därför faller på oss att undersöka, gärna med extrema medel.

Ungefär lika undrande som pingvinen inne i Roland Perssons stjärnpaviljong:

pingvin

Alma Löv Museum, som numera förestås av Stella Broos, ligger i Östra Ämtervik och har öppet varje dag 11–17 i juli. Temat för årets utställning (som alltså kombineras med dom fasta verken) är ”where are we now”, sammanfattad i en fin liten katalog med texter av Jessica Kempe. Det går också att besöka via webben och på Google maps: www.almalov.com

En annan dans

Det är tredje gången jag ser en föreställning på Västanå teater och för tredje gången fascineras jag av cirkelrörelsen som bärande estetisk lösning och som metafor för människolivet. Normalt går allt runt runt. Men berättelsen uppstår i avbrotten. Runt runt går dansen. Men nån bryter sig ut och blir en talande gestalt. Runt runt går musiken (oändliga folkmusikslingor). Men så tystnar den och ger plats för ett replikskifte, eller en enstaka replik.

Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld återberättas sparsmakat med avseende på textmängden men överflödande vad affekterna beträffar.

charlotte_170616_3046

Hanna Kulle i rollen som organistfrun Thea Sundler.
Foto: Håkan Larsson.

I år är musiken extra magisk, minimalistisk. Den lever sitt eget liv och är i sina växlingar jämbördig med det tredje bärande elementet i Stinnerbomestetiken: det mimiska berättandet. När en gestalt urskiljs ur kollektivet, får namn och röst och en tystnad att tala i, då agerar hen ibland mot dom andra som grupperar sig till massor med ambivalenta känslor, och nu inte längre i cirkel utan riktade mot den enskilde eller mot en replikväxling, förstärkande, hotande. Det är ett slags kropparnas musik, i samklang med fioler flöjter gitarrer orgel och trummor. Särskilt stannar i minnet den återkommande figuren där den enskildes kraft kan stråla ut och kasta omkull alla dom kringstående eller kringdansande.

Det är artonhundratal, romanens årtionde, och individen framträder som individ och måste göra uppror mot samhällets konventioner. På så vis uppstår ett nytt samhälle. Ett annat slags ringdans. En revolution driven av att de enskildas begär inte kan förverkligas från vars och ens givna plats i en färdigdefinierad värld utan måste uppfinnas.

Sen åkte vi vidare till bruksorter där bruket lagts ner och träffade på nånting liknande.

Charlotte Löwensköld efter Selma Lagerlöf spelas på Västanå teater utanför Sunne  till och med 2 september.  Dramatisering & regi: Leif Stinnerbom. Kompositör & musikansvarig: Magnus Stinnerbom. Kapellmästare: Sophia Stinnerbom.

Det levande slottet

rävLesjöfors Museum är nog det mest levande museum jag besökt. Det är i symbios med sin omgivning: den välmående bruksorten mitt i världen som råkade i förfall när bruket och andra verkstadsindustrier gick i konkurs.

Till museet kommer originalföremålen från arbete och fritid och ställs upp till miljöer som inte bara är rekonstruktioner utan även berättelser – ofta av rätt oväntat slag, som när kugghjulsprototyperna rasar som en färgglad lavin över det långa sammanträdesbordet med originalprotokoll eller direktionsrummet invaderas av gjutjärnshjul.

Omsorgen i urvalet är häpnadsväckande, liksom ”hängningen” vars rytm växlar mellan övercrowding (t ex dragspelspaviljongen eller bandyrummet) och förfinad stilisering. Det sägs att den som kommer hit regelbundet alltid hittar nånting nytt.

bandyOch den där ständiga omorganiseringen är väl själva definitionen på liv – i en bygd som dödförklarats men nu lever ett annat liv på grund av alla som ändock stannat och alla nya som flyttat dit. Vissa säger sig ha funnit paradiset.

Viktigast för helhetsintrycket är kanske audion. Ur gamla radioapparater strömmar radioinslag intervjuer, predikningar, fyllesnack. En svartvit TV visar Hylands hörna. Verkstadsrummet har ett slammer med biokvalitet. En gammal instruktionsfilm om skogsbruk har byggts in i en brädstapel och en gammal presentationstext från regissören blir som en kommentar till hela museet:

Jag minns inte ordagrant, men det handlar om det trägna förberedelsearbete som krävs för att filma ett arbetsmoment vid t ex trädfällning så tydligt som möjligt, så att det kan fungera pedagogiskt. Många långa timmar för att ställa upp kameran på rätt plats.

Skrivande och förmedling

Väsentligt att skilja mellan skrivandet som tankeprocess – pågår här! – och arbetet med kunskapsförmedling, uppdraget att nå fram, kanske förändra.

Visst finns en implicit mottagare i det här också; det är för hen jag lägger fram tankarna i den här formen och den här ordningen.

För dig.

Men strängt taget fanns där inga tankar dessförinnan. Bara ett sorl. Sen ställer nån sig upp och har fått ordet. Allting får riktning, mening. Även om hen har fel i mycket, kanske pratar fult delvis.

Tankegångarna är som musik. Och skrivandet är inte särskilt mycket annorlunda. Resultatet ligger i processen, som försiggår i tiden, och ibland kommer det in en mygga eller en ny kopp kaffe, men utsträckningen i tiden kvarstår.

Men sen ska det här då förmedlas, eller nånting annat, kanske nånting som nån annan har kommit fram till, hens eller deras resultat. (Beställningen.)

Det är här bilden behövs. Som fixerare. I språkflödet eller som motståndare till språkflödet. Eller båda delarna.

Fixeringen. I ett schema, en liknelse eller ett infogat autentiskt fotografi där tiden har stannat.

Schemat, punktlistan, tabellen använder språk men är en bild, starkare än vi kanske anar.

Dom tankar som framkommer under skrivandet, ja låt oss kalla dom tankar, vad händer när dom ska förmedlas?

Blir det inte bilden som exporteras, ofta i ganska grov upplösning? Det jag använde för att förklara för en tänkt eller konkret läsare får eget liv utanför sammanhanget. Frege använder morgonstjärneparadoxen för att förklara idén om satsers sanningsvärde, som ett rent åskådningsmaterial. Och så överleveras exemplet som filosofiskt problem i sin egen rätt och ställer hela den logiska undersökningen i skuggan. Jag menar alla är ju överens om att en himlakropp är identisk med sig själv: det kan knappast ens kallas en sanning! Förmodligen måste ett skrivet tankearbete, dess tankegångar och dess bilder, varje gång skrivas fram på nytt i en ny situation, en annan epok – dess bilder demonstreras.

Så som görs.

Andersen vs. Clas Ohlsson

En jämförelse mellan olika shoppingrullväskor på Roslagsbanan övergick i ett samtal om Lars Ahlin.
– Jag har nog läst allt utom dramerna, sa min medresenär.
– Dom är rätt tråkiga.
– Och så tycker jag inte om när han predikar.
– Ja, det kan bli en del resonemang som mer är som inre processer.
– Men jag har satt min fotnot i litteraturhistorien! På ett seminarium på ABF ställde jag en fråga …
– Var det DU som ställde frågan om Gud?
– Ja, jag frågade …
– … och Lars svarade så här: ”Det är klart att Han inte finns! Han är bortom såna kategorier som existens och icke-existens.”
– Nej, så var det inte alls! Han sa: ”Gud finns i kloaken och i den hängdes rep.” Och det där står i en litteraturhistoria. Det står att det var en äldre man som ställde frågan. En äldre man. Jag är 63 nu, hur längesen var det där?
– I början på nittitalet. Jag skrev ett referat i en tidning.
– Då var jag nånting på tretti.
– Men jag minns en äldre man också. Han frågade väldigt försiktigt ”Är det så att han tror att Gud … finns?” Och då kom det där svaret.
– Nä, det har jag inget minne av. Det fanns bara plats för en fråga efteråt.

User unknown

Får jag låna din inloggning eller ditt passerkort
kan jag vara du
är jag du
och kontroller är sällsynta

(Identiteten checkas av mot personen
bara vid bestämda tillfällen
– automatiska gym, riksdagsval
nationsgränser och åldersgränser
eller förstås om du ”ser misstänkt ut”)

Kan jag din kod
då delar jag dina behörigheter
då får jag tillträde till dina rum
fysiska eller digitala
och alltsammans loggas
för överskådlig framtid
Virrvarret i vårt gemensamma beteende
vår motsägelsefulla musiksmak
Retrospektivt är vi en och densamma

Tillträdet är å andra sidan en kredit
som kan dras in
blixtsnabbt
av systemet
om du och jag beter oss fel eller inte har pengar på kontot
Jag kan alltså straffas för vad du åstadkommit
medan du varit jag

Och det här är
på det stora hela taget
en ohållbar situation
Möjligheterna till
bedrägeri stöld
diskriminering registrering övervakning repression
är oräkneliga – ingen kan överblicka
vad som pågår eller förbereds,
inte förövarna heller:
Tillfället gör tjufven

Det kommer att uppstå svarta hål
djupt inne i systemen

En stormvind kommer att föra
enorma penningsummor
rakt ut i intigheten
en vacker dag

Friheter vi inte visste att vi hade
kan avskaffas
med en harmlös omprogrammering –
anställningen, medborgarskapet kan upplösas i en svärm
obeständiga accesser och ickeaccesser
så att alla blir mer eller mindre utvisade
mer eller mindre papperslösa
mer och mer osäkra på sin plats
i ickehierarkin

Och då måste vi kanske
börja hjälpa varann ännu mer
Du vara jag, jag du
mer systematiskt
mer listigt
mer anonymt

Livet en dröm

En lustig aspekt av att bli äldre (57 just nu) och som framstår som exponentiell ju mer jag blickar tillbaka är att dagarna och stunderna blir innehållsrikare men att serien av dagar och år löper allt snabbare.

Fördjupning och acceleration.

Erfarenhet, samlad kunskap och orädsla gör varje upplevelse eller samtal rikare. Jag tror mig kunna hävda att varje timme blir längre, fester och konserter mer givande på grund av att jag själv blivit mycket mera öppen.

Men hastighetsökningen i hågkomsterna måste bero på ett annat sätt att minnas.

Kan det vara så att medan en lär sig fungerar upplevelserna som byggstenar. Alla ”första gången” fungerar som hållpunkter i konstruktionen av personligheten. Sen när en är konstituerad tar igenkännandet över. Det här har jag varit med om förut. Det här är inget farligt. Och därmed lagras minnena på annat sätt, kanske med mindre stress.

Öppenheten som allmänt mål för den personliga bildningen? Givet att en har lyxen att kunna vara öppen och inte förbittrad.

(Det här avser både yrkeslivet och privatlivet och allehanda slags färdigheter.)

Nivåer

Logik, grammatik, teologi, filosofi, musikteori, matematik … alla såna artes liberales kan ha praktisk nytta, det går att göra karriär inom dom, men framför allt gör dom en snabbare, smartare, mera vilddjur – om en inte fastnar i dom och börjar tänka som en del av maskineriet, nån som fastnat för livet i inlärningsstadiet. (Det går alltså att bli dummare också.)

Eller så här: tillämpningen består inte i problemlösning utan jobbar på en instinktiv, ja perceptuell nivå: bildningen har väl däruppe ”kastat bort stegen”, men befinner sig samtidigt kvar därnere i världen. Och så finns det en sublim dimension också, men kanske mest som en dagdröm, eller det att kunna se andras otvetydiga mästerskap, leva sig in i det från sitt håll.

Språket, skriften, logiken blir delar av nervsystemet, interagerande: tankar som viftar och promenerar vilt, färger i världen som är som argument eller fotnoter: upplevelsen av hur själva syntaxen kan ha en kartritande effekt, det där berömda sista kommatecknet som med ens skingrar dimmorna.

Krigsspel på Armémuseum

john-warhammerUtställningen ”Krigsspel” på Armémuseum får verkligen igång mig. Först en avdelning med brädspel från hela världen, som bland annat visar schackets krigiska rötter innan dom nuvarande reglerna abstraherades fram. Jag minns min egen klåfingriga karriär: aldrig nånsin bra men fascinerad i grunden av den logiska kraftmätningen som antingen leder till jämvikt eller undergång, men där misstaget som förstör allt ständigt ligger på lur. Dessutom lärde jag mig att sitta djupt koncentrerad sex timmar i sträck, vilket inte är en dålig kunskap i vår spattiga tid.

krigsschack

Västerlandet mot morerna!

I alla bra spel finns en vändpunkt, en peripeti, där slumpen slår över i obönhörlighet (som sen alltså kan schabblas bort). Det där framkommer också i utställningens andra två fascinerande delar: om simulerade krigsspel som del av militärutbildning (ja till och med krigföring) och om sällskapsspel med krigsmotiv. Fältslag på kartor har pågått från artonhundratalet fram till fjolårets övning ”Slaget om Arlanda”, med spelpjäser som representerar trupper och materiel. Sen en hel vägg med kartonger till spel som bygger på alla historiens fältslag, där alla detaljer finns med men där utgången kan bli helt annorlunda än i verkligheten.

gulfkriget

För spelen måste tillföras en faktor av osäkerhet, till exempel genom att slå med tärningar. Annars går allt sin gilla gång, och förloppet tas över av förutsättningarnas inre logik. Spelpjäser och regler tar kommandot. Ett exempel på det är att Tyskland efter flitigt krigsspelande var övertygade om att Frankrike kunde erövras på fyra veckor, vilket sen inte visade sig stämma när Första världskriget bröt ut. Tiden blir liksom självgående när slumpen inte lägger sig i. Abstraktionen dödar.

Med en jättesnygg övergång anför utställningen Clausewitz militärhistoriska begrepp ”krigsdimma” (att ingen enskild kan överblicka hela slagfältet) som konstruktionsprincip för sällskapsspelen: och i synnerhet moderna som Risk och Warhammer.

Moraliskt då, om en är antimilitarist och ser överallt hur det institutionaliserade våldet deformerar sina utövare och dödar oskyldiga? Jag blir stärkt i mina övertygelser av den här både intelligenta och snygga utställningen. Tror till och med att min analysförmåga av samtidshändelser som folkmordet i Syrien vässas.

Spel är ett högst speciellt sätt att förstå världen, vilket bevisas av sannolikhetsteoretiker genom alla tider, inklusive Keynes, och av det filosofiska intresse som ägnats spelet och leken av en brokig uppsättning tänkare som Bachtin, Caillois, Benveniste, Wittgenstein, Gadamer, Lotman och Derrida. Jag skulle förmodligen kunna sätta ihop en antologi i ämnet!

Spelet/leken (i många språk är det ju samma ord) ger en simulerad modell med en ovärderlig tidsdimension av verklighetens förlopp och utbyten. Mestadels är vi ju inte medvetna om att vi spelar, men perspektivet ”spel” kan lyfta blicken och göra verkligheten begripligare. Den tröghet som finns i livet och samhället blir involverad.

historiskt-spel

Kriget är en grundläggande metafor i hela samhällsförståelsen. Men genom att förstå kriget som spel kommer vi närmare dess praktik och förstår metaforen bättre. Inte minst tillämpningar inom ekonomisk teori. Till exempel dom psykologiska studier som vederlägger grundantagandet om konsumentens rationalitet.

Men vad jag hade önskat mig i utställningen, just med det här slumpperspektivet i fokus, vore Sam Loyds berömda schackproblem om Karl XII i Turkiet. Han blir presenterad för ett problem: matt i två drag, kommer på lösningen – men så slår en förlupen kula ner och soparbort en av pjäserna. Då är det matt i tre drag, utropar kungen – då kommer ännu en kula som tar bort ännu en pjäs … och istället är det då matt i fyra drag!

Det här är ingen kritik; det är snarare en positiv respons på vad jag lärde mig – och inom kort ska jag dit igen!

Tentativ frilansfinansieringshistorik

Dagstidningar var länge en jäkla bra affär. Prenumerationsintäkterna bekostade utbärningen, lösnummerförsäljningen var en vinstaffär. Produktionen, med hur många anställda som helst, bekostades av annonsintäkterna, och det rasade in vinster. Folk var ju hungriga på nyheter och som stora upplagorna lockade annonsörerna. Artiklarna kunde vara jättelånga och betalades hyggligt.

Sen efter andra världskriget, delvis med konkurrens av radio och därefter teve, uppstod en situation där många tidningar slogs ut. Det blev företagsekonomiskt viktigt att ha ett gott anseende, och det var så dom stora kultursidorna kom till: som ett öppet debattforum vars framgångar skänkte hela blaskan kulturellt kapital. Och fortfarande gick det att försörja sig som frilansare: många arbetade på fasta kontrakt.

Det här fortsatte in på 1990-talet, men upplöstes på grund av flera samverkande förändringar. Det viktigaste var kanske att minskade intäkter och nytt managementtänk tvingade fram rationaliseringar och sammanslagningar till storkoncerner, samtidigt som digitaliseringen revolutionerade hela produktionsprocessen och avskaffade en stor mängd yrken på alla nivåer, både grafiska arbetare och administrativ personal. Tryckerierna moderniserades och centraliserades. Dagstidningarna var nu inte lika självklara vinstmaskiner längre och annonseringen flyttade till andra kanaler som direktreklam, tevereklam och till slut internet och sociala medier.

I början var journalisterna dom som klarade sig bäst även om dom fick överta fler sysslor samtidigt som produktivitetskraven ökade. Men till slut kom avskedandena också inne på redaktionerna, och tidningarna övergav sina pampiga, egenfinansierade kåkar eller flyttade in på en av våningarna och hyrde ut resten. Samtidigt frystes frilansarvodena och har i princip inte ökat sen dess – i absoluta krontal räknat. Arvodet för en litteraturrecension var 1995 på dom flesta storstadstidningar 2000 spänn, och ligger idag snarare lägre. Därtill kommer att själva frilansbudgeten krympte år från år, så att dom kvarvarande anställda tvingades producera mer och mer text, vilket innebär en kvalitetssänkning och/eller en inriktning på mer lättsmälta ämnen.

Det finns alltså en brist på bra egenproducerat material och inga pengar att köpa in det för. För vissa tidningar på papper och på webb är det fortfarande viktigt med sånt kvalificerat material, och en lösning är omprioriteringar bland dom anställda (det blir ett slags bonus att få ägna sig åt att skriva på arbetstid); men det vanliga är att ursäktsmumlande köpa in till underpris, kanske i förhoppningen att skribenten fått pengar nån annanstans ifrån (stipendier, externfinansiering). Tidningarna har också en inre konkurrens, eftersom dom kvalificerade artiklarna, med undantag för några oförutsebara succéer, har ett mycket tamare klickmönster och därför inte säljer lika mycket internetannonsering.

Det hör till saken att allt fler tidningar, och i synnerhet dom som ägs av annonssajter, internt definierar sig som webbtidningar och ser papperstidningen som ett skyltfönster som aldrig riktigt bär sig. Samtidigt som dom alltså behöver dom kvalificerade texterna för att behålla sitt kulturella kapital.

Problemet idag är dels hur det långsamma skrivandet ska finansieras, dels hur det ska spridas. Pengarna måste in utifrån, kanske med offentlig finansiering eftersom god journalistik och essäistik är en gemensam nytta som kommer hela samhället till del. Men det är också distributionen som måste reformeras. Att få slippa tävla med dom snabba klicknyheterna. Att skapa en ram av långsamhet och eftertanke som också inbegriper läsaren.

Jag tror att dom kvalificerade texterna måste få understödja varandra inbördes, så att det går att hitta texter som har med varann att göra. Nån form av avgränsad katalog som kan komma med smarta förslag, byggda på taggning, innehållsord och allas sökhistorik. Marknadens konkurrens ersättas av bildningens samarbete.

I förlängningen kanske samma urval skulle kunna kopplas till ännu oanade finansieringsformer som gör det möjligt att få skrivtid, i utbyte mot fri publicering efteråt – kanske inklusive en mellanform där dom reguljära tidningarna betalar en spottstyver (=samma som idag) för rätten till förhandspublicering. Alla frilansare vet att det är hopplöst att skriva ”på spek” numera – risken är stor att alla bara tackar nej till en redan färdig artikel.

Kommentar till artikel i tidningen

Dom låga räntorna gör det mycket lönsammare att köpa andra företag och plundra dom än att investera.

Därför finns det mångmångdubbelt fler pengar i omlopp än det finns grejer att köpa för dom.

I brist på säkerheter skapar datorerna serier av skuldförbindelser som omsätts med en hastighet ingen kan överblicka.

Dom fiktiva pengarnas övertag är så starkt att våra besparingar ständigt blir mindre och mindre värda.

Vi själva blir också mindre och mindre värda.

När den stora kraschen kommer snart är i stort sett all egendom i händerna på ett fåtal aktörer.

Och det visar sig då att vi inte ens äger det vi trodde att vi ägde. Åtminstone kommer det inte att gå att sälja annat än till förnedrande underpriser.

Det är den stora ombörjardagen. Inget ståtligt maktövertagande.

Dom gamla grejerna blir som nya. Blyertspennorna och berättelserna. Torgen. Biblioteken.

Sen så kommer teknologin inte att försvinna helt. Men den blir helt opålitlig. Du får kontakt med vissa, men inte med världen. Du kommer att få resa, men inte till hela världen.

Världen blir liksom nånting som är förbehållet ett litet fåtal.

Och det är lika bra att börja leva som om detta redan har hänt. Kanske har det till och med gjort det.

Kanske lever vi redan bara i kroppsminnena. Dom viskar till oss sånt vi har upplevt tillsammans med andra, sånt vi har läst.

Men väldigt tyst. Mitt i allt larmet.

/Flöjtmusik in här/

Reaktion på artikeln Les remèdes toxiques
à la crise financière av ekonomen Cédric Durand
i februarinumret (2017) av
Le Monde Diplomatique. 
Han står dock inte bakom den avslutande
framtidsvisionen, utan den har  hämtats från min egen
pågående domedagsforskning.

Den stora undersökningen

En aspekt av 1968-revolten var institutionskritiken inifrån. Hur kan marxismen förändra vårt yrke, vårt universitetsämne? Allra mest akademiskt lyckat i Göteborg, där själva den historiska bakgrunden till svensk humaniora inventerades,bland annat i en antologi.
Alltså en syn på institutionerna som föränderliga och därför moraliskt analyserbara. Inte det dumma hatet som staten som kommer från höger, och sen blev dogm under nyliberalismen.

Jag tänker i förlängningen av dessa undersökningar på Bo Rothsteins forskning, på Mary Douglas essä How institutions think, på Bourdieus Sur L’état och på en massa andra böcker jag inte har läst.

Och jag tänker på det här i hettan av en plötsligt uppkommen vrede över hur beställarsamhället depraverar alla samhällsfunktioner. Stat & Kommun anordnar inte längre, Stat & Kommun upphandlar. Och det blir billigare, i kronor räknat. Men dom moraliska värdena är avskaffade. Och rättvisan.

Vilken kraft skulle det inte finnas i en kollektiv, folkbildningsbaserad genomgång av beställarsamhällets konsekvenser, i fas med det goda ”tillitsarbete” som regeringen förtjänstfullt ägnar sig åt top-down!

Alla kan ju berätta om hur mycket sämre det har blivit. Och alla förstår det utom beställarna.

Resultatet torde bli att institutionerna inte är institutioner längre, utan nåt slags mäklare.

Istället för en konstrecension

Jag gick till pressvisningen av Marina Abramović på Moderna museet för att beundra men kom ut därifrån, och från presskonferensen, med en sorts obestämd kallelse som inte talar om vad jag ska göra (det är liksom min grej) men manar till efterföljd.

Alltsammans väldigt smart och väldigt fint hantverksmässigt genomfört. Videor installationer och performances dokumenterade eller reproducerade live: alltsammans väldigt till-talande grafiskt, en stannar upp, och sen bara fördjupas av kringfakta och av att bli känslomässigt indragen, vilja ta över borsten som rengör skelettet från jord.

Men föredömet: jag skulle säga helt enkelt att stå upp för sin grej (eller i vissa av fallen sitta ner eller ligga men ändå stå upp i medborgerlig bemärkelse). Presskonferensen hade många berättelser om vistelser i Tibet och hos schamaner och visa mänskor, och resultatet performancets reduktion till att bara vara där, uttrycken sekundära.

Samma utveckling som jag följt i så mycken modernistisk konst men nu liksom fick berättad för mig. Reduktionen till att bara stå där. Utan att redovisningen av världens ambivalenser motsägelser och omöjligheter blir mindre smärtsam för det. Skådespelaren som arbetar bort alla gester till en icke-reaktion. Dansare som står stilla på det stormande havet. Tystnaden mitt i dikten.

I en av utdragslådorna i det underbara arkiv som ingår: anteckningen: MORE AND MORE OF LESS AND LESS.

Ledde mig över till tanken att allting är ett performance men i varierade grad är det en står där, står för det (och i motsats till att ta ställning) och avgörande (rent andligen) omsorgen om det grafiska uttrycket, enkelt eller skitigt men tydligt så att det skapas en virvel och nån annan stannar upp där också. Går i lära liksom, kanske bara en sekund.

Om allting som gör anspråk på en publik är ett performance kanske vi kan bli i stånd att göra bättre till exempel demonstrationer. Vara bättre förberedda. Ta över platsen. Med enkelhet. Världen bidrar med komplikationerna.

Föreningsliv

Allt (??) packat och klart för årsmöte. Återstår att handla avtackningsblommor. Imorrn konstituerande styrelsemöte där dom nya ska få överblick på hur allt funkar – arbetet i det tysta.

I år firar jag 40 år som föreningsmänniska (det började i schackklubben) och kan numera skriva protokoll medan vi pratar och ansökningar på bussen hem. Men är ändå inte fullärd.

Jag hör talas om föreningar som måste lägga ner därför att det inte finns några yngre som vill sitta i en styrelse. Dom dör ut helt enkelt.

Jag är inte så nördig att jag kallar föreningsteknik och formalia vackert. Men det har skärpt min syn på demokrati. Genomskinlighet i den meningen att medlemmarna får en bild av vad som har hänt men inte hur det genomfördes.

Ungefär som en ritning.

Däremot undviker jag maktkamper så långt det går. Dom är ickekonstruktiva. Energi som hade kunnat användas till att göra grejer går åt till att diskutera vad som borde göras eller inte borde ha gjorts eller logotyper.

Samtidigt vet jag att maktkamper är nödvändiga, och att dom måste föras enligt föreningsteknikens procedurer. Det är här dom riktiga föreningsrävarna kan briljera.

Maktkamper är nödvändiga därför att dom tvingar fram ett avgörande och i bästa fall skapar en ny tydlighet. Och dom kan vara planerade eller spontana, eller nånting mittemellan.

Föreningen är en organism. Och det rekryteras alldeles för få trädgårdsmästare. Och tiden i det postmoderna samhället har blivit alldeles för knapp. Alla mänskor är så upptagna att långsiktig planering kommer i andra hand eller rättare sagt uppstår i efterhand när saker och ting har gått på tok på grund av dålig framförhållning.

Föreningsliv. Med känslan av sammanhang som nödvändig ingrediens.

En ytterligare anledning till att dra in yngre i det här är att föreningen fungerar som en motvikt mot politiken. Där är ingenting tydligt. I synnerhet inte beträffande vad riksdagsvalen handlar om. Ett rejält medborgerligt årsmöte vore grejer!

För det finns ju rötter, om vi nu ska tänka evolutionistiskt. Samhället som vi tänker oss det är modellerat på föreningen eller sällskapet (société) i motsats till kungamaktens priviliegiestyrning. Det är alltså till och med samma ord.

Yngling, flicka: tag en förtroendepost, gör nytta & lär dig massor! Inte minst besinning.

Litegrann om min estetik

En yngre släkting fick till födelsedan ärva en Meccanobil. Jag slängde kartongen och instruktionerna som visar vad det ska bli, men lät några delar, såsom motorn, vara halvmonterade. Och la med dom sidor som visar upp själva grundgreppen.

Redan halvdemonteringen var mycket stimulerande. Allt måste göras i rätt ordning med rätt valt verktyg, ibland med irriterande många upprepade små vridgester. Det finns en logik också i hur grejer sitter ihop. En tidsdimension bakåt.

Nu kan det bli vad som helst, utan förebild. Men vad det än blir, blir det nånting som bär sin historia (inklusive nycker och infall) i själva sin konstruktion. Kanske blir det liggande i sin plåtlåda länge. Varje Meccanobit är också värd att skärskåda, eftersom dess abstrakta möjligheter ligger inneboende i konstruktionen och materialet.

Vackrast är egentligen kanske dom genomgående dimensionerna på hålen, skruvarna och axlarna. Allt kan kombineras med allt. Men det blir svårare ju längre arbetet pågår.

Dödsbo

Den som blir så pass dement att lösenorden slutar fungera kan alltid be nån annan att skriva upp dom och logga in i ens ställe; kanske får hen fatta vissa beslut och i en nära framtid kanske till och med rösta. Ja inloggningarna fungerar till och med efter döden, och det finns all anledning att gömma undan avlidna familjemedlemmar med livstidsstipendier som utfaller årligen och kanske till och med fortsätta skriva deras böcker. I princip har alla numera evigt liv så länge inte motsatsen konstaterats, just därför att identiteten är knuten till en hemlig kod och inte till kroppen eller ha ha ha själen. Det här förstärks sen av att den pågående konsumentundersökningen internet ger ständiga tips på vilka preferenser en borde ha, så det finns egentligen inga gränser för den förkovran och personliga utveckling till och med den som är död kan ägna sig åt via ombud så länge det kommer in nya pengar på kontot.