När lågkonjunkturen kommer kommer alla dom som tvingas lämna sina hem att få ta in på hotell. Hotellbranschen går naturligtvis också i putten när ingen längre har anledning att resa till andra städer för möten och konferanser.

På dessa hotell uppstår en kreativ social miljö eftersom det går att driva ett väldigt billigt storhushåll i dom välutrustade lokalerna och storköken. I brist på egen bostadsyta tvingas folk umgås med varann och kommer på så vis varann nära på mycket kort tid. Snart uppstår en så stark stamkänsla att det blir en del av identiteten att vara en sheratonian eller en contare — inbegripet möjligheten att flytta till ett annat hotell som passar ens sinnesläggning bättre för tillfället.

Det dröjer inte längre innan det börjar födas en massa barn, som får växa upp i den här kollektiva gemenskapen som om det vore nånting självklart — vilket formar dom till ansvarstagande samhällsvarelser som redan får början får lära sig att göra nytta. Det är en lycklig tid eftersom det omgivande samhället trots nedgången har nog med resurser och reservdelar för att trygga en mer än dräglig tillvaro.

Hotet kommer istället utifrån. Ett lyckligt folk är olönsamt och det samhälleliga livet på dom före detta hotellen klarar sig fint utan makteliten. Infiltratörer …