Evidensmaskineriet

Singularitet var kanske det ord som dök upp flitigast under den vällyckade Julia Kristeva-konferensen på Södertörn förra helgen.

Människor och texter måste bli mötta i sin historiska individualitet och i sin pågående förändring, oavsett om det handlar om litteraturvetenskap eller tonårspsykoanalys.

Allra mest brände det till under Eivind Engebretsens plenarföredrag. Han är idéhistoriker, anställd vid den medicinska fakulteten i Oslo. Och han pratade om evidenstänket inom vården, med vidare bäring på hela samhället. Hans kritik var genomtänkt och innerlig mot hur kategoriserandet har tagit över och blivit ett maskineri som utesluter patienterna och deras lidande.

obj-kriterierEvidensbaserad medicin jobbar utifrån statistiska genomsnitt och definierar sjukdomarna utifrån vilka behandlingar som visat sig effektiva. Engebretsen bevisade vilken abstraktion detta har förorsakat, och påpekade att alla som faller utanför kategorierna hamnar i samma slaskgrupp, ”the disabled”.

Han visade hur subjektiva skattningsskalor och objektiva checklistor bara kan täcka yttre fenomen och då genom att reducera dem till siffror, aldrig kvaliteter. Han var också tuff när han visade hur kvalitativ forskning i grund och botten är kvantitativ den med: att den redovisar genomsnitt, inte det individuella, trots vackra ord i inledningskapitlen.

Mot detta ställde han Kristevas tankar om singularitet och sårbarhet. Och hämtade oväntad hjälp från en av de kanoniska texterna inom evidensbaserad medicin, Archie Cochrans bok om Effectiveness and Efficiency från 1972. Det visar sig att den ställer ”cure” (bota) mot ”care” (ta hand om) och noga framhåller att båda perspektiven behövs, det objektiva och det individuella.

Sen avslutade Engebretsen med att återigen framhålla att det stora etiska problemet med evidensbaserad medicin är att den förvisar alla som inte passar in till en enda stor icke-kategori: vad Kristeva har kallat ”den djupaste formen av uteslutning”.

Föredraget mötte många instämmanden, men också den rimliga invändningen att många trots allt fortsätter en praktik som riktar sig till det singulära i varje enskild människa (även om ramarna för det blir allt snävare).

engebretsen-och-kristevaKristeva själv berättade om när hon uppvaktade en fransk minister för att beskriva de värst utsattas situation (hon har bland annat engagerat sig för ”de s k handikappade”). Denne råkade säga: ”Det går inte att göra nånting.” Varpå hon replikerade ”Vad ska vi då göra?” Hon berättade även om sina många åtaganden inom vården, bland annat ett projekt för att låta de personliga assistenternas erfarenheter av varje patient nå fram till behandlarna. I bästa fall även till beslutsfattarna. För det här är en enorm demokratifråga.

Bortloggad

Den underliggande fasan för att plötsligt inte komma ut på nätet eller in på kontot eller finna att ens grejer har blivit totalt raderade utan att lämna ett spår gör sig påmind vid minsta mankemang eller störning.

Det är besläktat med dom allra djupaste existentiella erfarenheterna.

Och samtidigt en ingång till att leva sig in i den alltmer utbreda politiska likgiltigheten och uppgivenheten. Känslan av att inte vara inloggad längre på beslutsfattandet och samhällsutvecklingen ligger till grund för utanförskapet både som hot och som accepterat öde. Främlingskapet i en avancerad högteknologi som är vänlig och uppmuntrande på ytan men i grunden grym och oberäknelig i händerna på en makt som det nästan inte går att föreställa sig hur den verkar eller tänker. Eller var den sitter. Kanske redan i nånting bortanförmänskligt.

 

Republiken Norrland?

Jag skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka till Norrland när vi får självständighet. Jag får allt svårare att knyta an till Sverige. Förstår inte vad som händer och framför allt inte vem som bestämmer. Det är som att bevittna en personlighetsförändring på nära håll.

I Norrland verkar allt mycket tydligare. Storföretagen bestämmer och politikerna är mesproppar. Men det är samhällen designade för att leva i.

Och med nationell självständighet skulle det uppstå ett helt annat politiskt handlingsutrymme och ett bättre tillvaratagande av exportinkomsterna. Och begåvningarna.

Finns det såna planer? Inte vad jag vet. Norrlandsförbundets kampanj Vi flytt’int var mer en protest än en rörelse. Republiken Jamtland är en bra grej men har minskat i inflytande sen statsbesöket hos Erlander på Harpsund.

Det är lite grann som om chauvinismen står ivägen för att diskutera dom politiska möjligheterna. Det norrländska, jag vet inte riktigt vad det är. Naturen, tja … Det som föresvävar mig är snarast att det skulle kunna finnas förutsättningar för ett demokratibygge.

Sen faller naturligtvis alltsammans på kampen om vem som ska bli huvudstad. Jag tänker mig en kompromiss som i många andra forna kolonier och föreslår Kramfors eller Härnösand. Eller en brasiliansk lösning med en helt ny, arkitektritad stad i Långseletrakten.

Där alla hus är av trä och ytterligt energisnåla.

 

Den svenska modellen

stockholmsutst detaljSom modernitetskramare är jag väldigt förtjust i Stockholmsutställningen 1930. Det var som att dom var ett annat samhälle på spåren, som var mer lokalsamhälleligt än centralistiskt, och i nära släkt med folkbildningen.

Sen spelar det in att pappa åkte ner och tittade också, nitton år gammal. Jag hörde honom aldrig berätta, men det finns ett vykort, jag skäms med bortångat frimärke.

Dokumentationen som finns efter den korta sommarblomningen är långtifrån heltäckande, men nu har ett gäng från Chalmers i Göteborg med datorhjälp rekonstruerat byggnaderna utifrån ritningar, teckningar och foton. Det hela visas på Konstakademien i Stockholm till och med söndag den 21.

stockholmsutst skylt

Och jag blir fascinerad av själva modellbygget med, dom råa materialen, inga färger. Ett väldigt speciellt sätt att se. Det fanns gott om skyltar med vidrör ej, och det behövdes; egentligen ville jag förvandlas till en liten pappgubbe och kliva omkring i moderniteten.

Det finns en bok också, den köpte jag förstås:Stockholmsutst boken

I mataffärer

Jag tycker mycket om att gå och handla mat. I utlandet finns bland sevärdheterna jag absolut vill se också jättesupermarkets, saluhallar och slaktare. Och jag går dit för att titta mer än för att köpa. Det är kunskapen jag vill åt. Kunskapen. Alltid överallt betalar jag hellre mer till nån som kan sina saker: en mindre bit välomhändertagen ost istället för en plastig brietårta. Men det är saligt tillfredsställande att göra riktiga fynd också.

Redan tidigt kunde mamma skicka iväg mig till Boijas livs med en lista, jag ser dom stora bokstäverna framför mig: MJÖLK GRÄDDE JOGERT JOS. Jag fick också hänga med och till exempel välja rätt bit grillad rostbiff, lagom röd inuti, skuren i lagom tunna skivor. Men matlagningen fick jag lära mig själv, senare. Och att få ut så mycket som möjligt för lite pengar. Men ändå ha råd med det godaste kaffet.

Nu när jag inte är rik men har ekonomi som låter mig välja obehindrat är jag fortfarande väldigt kräsen, och kan gå en kilometer minst extra till en affär som har Kunskapen (och därmed ofta också bättre priser). Jag roar mig också med att jämföra dom olika kedjorna och hur dom har förändrats av den moderna logistiken.

ICA är en katastrof, förutom några Maxi som är stora nog att ha självbestämmande. Urvalet är så centralstyrt att det blir en överraskning att hitta svenska grönsaker till och med på sommarn, eller andra lokala produkter. Jag vet inte riktigt vad som hände. Farbror Manfred jobbade åt dom (på Hakonbolaget) medan dom ännu bara var en samarbetsorganisation. Nu är allting toppstyrt av datorer, vilket var en av anledningarna till att Torgny slog igen butiken i Vettershaga.

Konsum har också changserat och blivit alldeles för medelklassigt och dyrt. Förlåt: Coop heter det ju. Jag känner mig inte tilltalad av deras sortiment längre, även om Änglamark är ett hyvens påfund, åtminstone vad beträffar grönsaker och specerier.

Mitt hjärta finns istället hos Hemköp, och deras avläggare Willys. Redan mamma var djupt imponerad av Antonia Ax:son Johnson, så socialdemokrat hon var; fortfarande kan jag säga på skämt hemma att ”dom här har Antonia lagat”.

Där finns det kunniga urvalet i dom allra flesta gondolerna, där finns pålitliga lågprismärken och ibland helt galna extrapriser, så att jag kan komma hem med 20 burkar passerade italienska tomater. Men det handlar ävenledes om en stämning (baslägret är Skanstull, övriga butiker i landet känner jag mig också hemma i). Kassörskorna är hjälpsammare och roligare, både killar och tjejer och äldre – och jag tror att det delvis beror på att kunderna är mycket roligare, mer arbetarklass.

Sen är det en fest att göra utflykter till förortsbutiker och -marknader, till affärer från främmande kök eller till riktiga nördställen. Saluhallar är jag litegrann misstrogen mot, eftersom priserna kan vara så orimligt höga, men samtidigt är det nästan bara där en kan träffa på en riktig slaktare.

Men allra roligast är kanske att köpa direkt från odlaren/uppfödaren, eller via system som Bondens marknad eller lådorna med beteskött. Här gör det ingenting att det kostar dyrt, precis som jag tänker med färsk fisk, att dom höga priserna ger rejält betalt åt alla i leverantörskedjan.

För det är ju den fackliga aspekten också. Butikskedjornas prispress, i synnerhet dom ”egna” varorna, får imperialistiska återverkningar genom att tillverkningen industrialiseras och flyttas till allt billigare länder. Gunnar och Malin Klingzell Brulin på Mål&Medel har beskrivit det där ingående.

Att handla etiskt är den stora utmaningen, och går ofta hand i hand med känslan för kvalitet. Min oförskämda lyx är ju att jag har så förbaskat gott om tid att jag kan hamna i meditiativa tillstånd framför hyllorna, framför det fantastiska utbudet av grejer överallt ifrån, som bara blir rikare och rikare: inte minst genom att gamla och fjärran råvaror som dinkel åter kommer till heders och gör världen större än nånsin. Världen är en mångfald, skulle Badiou säga.

Pusselbit om -ismer

Det är ett återkommande tema hos mig att underkänna alla ord som slutar på -ism därför att dom avlastar mer än dom förklarar; dom frikänner från ansvar och förenklar.

Ändå är det en chock att upptäcka (hos Braudel) vad alla som har studerat ekonomi och politik på riktigt säkert redan visste. Att Marx aldrig använder ordet ”kapitalism” eftersom det inte var uppfunnet än.

Återigen ett exempel på att -ism skapar en pseudoagens, att det mystifierar och mytologiserar, att det är metafysik.

Hur mycket enklare för tanken att follow the money (follow the value) i stället för att tillskriva dom ett slags subjektivitet (via fala ombud).

Hur mycket lättare att andas utan konspirationsteorier i luften. Inget Imperium. Inget ”Krossa!”. Bara utsugningen och dess skönmålningar.

Lustigt nog liknar den här antitankefiguren min kritik mot Dawkins ”den själviska genen”. På ett strukturellt vis, som jag får förklara en annan gång.

”Det är i sanning svårt att urskilja klassgränserna”

 

”Varför kan jag inte flytta till det här landet?” utbrister min argentinske kompis och lånar mig en skrift från 1972, utgiven av Svenska institutet, Perfil de Suecia, ”Sverige i profil”, där samhället och förvaltningen beskrivs i detalj och inte utan skryt. Samma bok gav samtidigt ut på flera språk, med texter av framstående experter som imagejuridikprofessorn Stig Strömholm och utbildningspolitikens grå eminens Stellan Arvidsson.

Boken skildrar en fungerande välfärd med full sysselsättning och omfördelning av profiten som ledstjärna. Jag förstår att A. vill flytta till det landet som inte finns längre, och jag saknar det själv.

Men det finns en övertalande ton också i dom mest vederhäftiga texterna, och i synnerhet när redaktören Ulrich Herz själv skriver, och till exempel hävdar att klassamhället har avskaffats:

Naturligtvis finns det i Sverige, liksom i alla moderna industrisamhällen, skillnader i levnadsnivå, och även social ojämlikhet. Men det svenska samhället kan inte beskrivas som ”ett klassamhälle”. Det är i sanning svårt att urskilja klassgränserna, och uppdelningen av samhället i tre socialgrupper (de kallas så) som fortfarande framkommer i ett stort antal sociologiska undersökningar, har mycket litet att göra med verkligheten i dagens svenska samhälle. Den relativa enhetligheten i människors levnadsvillkor – en jämlikhet på tämligen hög nivå – är inte bara skenbar. Välfärden är verkligen allmän. Den dagliga kontakten människor emellan, som är tämligen demokratiska – duandet får allt större genomslag – ger intrycket att enhetligheten i samhället inte bara är formell.

Visst är det reklam; visst är det arbete på Sverigebilden, som hade fog för sig och som verkligen fick ett genomslag som varar än i dag ute i världen. Men det är också propaganda, som har stora likheter med den ”information” som öststaterna pumpade ut i alla möjliga språk och kanaler och som pappa prenumererade hejvilt på med en blandning av ironi och utopism.

Men framför allt tror jag att Perfil de Suecia fyller ett inrikespolitiskt syfte. Att det är intern ideologiproduktion. Den svenska modellen har börjat ifrågasättas inifrån, först av vänstern, och tio år senare av nyliberalismen. Skönmålningen, som till exempel alltså retuscherar bort klassamhället, är implicit ett försvar mot en växande kritik av den samhällsförändring som under så lång tid möjliggjorts av produktivitetsökningarna.

1972, och pendeln har redan börjat svänga. Hade samhällsomvandlingen kunnat fortsätta ännu längre (vilket den ju också gjorde, till exempel inom familjepolitiken) eller var det här maximum: en välfungerande tjänstemannastat med instruktioner att utjämna orättvisorna? Hade det kunnat gå därhän att klassamhällets negativa konsekvenser både erkändes och rättades till? Eller finns det gränser för vad en kollektiv (eller kollektivistisk) subjektivitet (”Vi bygger landet”) kan åstadkomma historiskt: maxima i volym och tid?

Det kollektiva framsteget växlades in i berättelsen om personlig framgång. Förvaltningen övergick till att styras av företagsekonomiska principer istället för av politiska visioner, tills den till slut avskaffade sig själv.

Hade det kunnat gå annorlunda? Därom kan jag ge besked, ty jag var (nästan) med. Ja, jag tror det. Om samhällskritiken hade fått en plats innanför politiken och inte blivit dess vedersakare hade det funnits folkligt stöd för en fortsatt omfördelning med politiska medel.

Följande formulering ur Stellan Arvidssons kapitel om utbildningspolitiken hade kunnat få fortsätta vara vägledande: ”Skolan har ett enda uppdrag: att hjälpa eleven att utveckla sin personlighet.”

Somt föll på hälleberget

En intressant artikel* i Foreign Affairs (Maj/juni-numret 2016) ger en delförklaring till varför alternativ energiutvinning, -återvinning och -besparing kommer fram så långsamt. Det beror åtminstone i USA på ett systemfel. Tanken är sen mycket länge att statligt finansierad grundforskning ska göra upptäckter som utvecklas till produkter av företagen. Men det gör dom inte. Den enda vägen framåt är därför om staten tar på sig rollen som investerare; föredömet är all vardagsteknologi idag som ju är en biprodukt av kapprustningen, där vapnen och systemen verkligen tilläts utvecklas. I en annan ännu intressantare långartikel** i samma nummer hyllas blandekonomin i USA som en av världshistoriens bästa uppfinningar, jämförbar med när fingrarna fick sin tumme.

Världen är kort sagt rik på bra idéer som aldrig implementeras och på eftersinnande historietolkning som åtminstone inte omedelbart ruckar dom rigida tankemönstren bakom dom politiska besluten eller numera rättare sagt marknadsföringskampanjerna.

* The Clean Energy Solution av Varun Sivaram och Teryn Norris
** Making America Great Again av Jacob S. Hacker och Paul Pierson

Varat och myggen

När jag var liten under dom långa sommarloven vid Norrlandskusten var myggorna majestätiska i sin litenhet. En kunde se dom långsamt flyga bort med magen full av blod; en kunde till och med sitta och se dom suga blod från armen. Snabeln var tydlig.

Dom gjorde sånt intryck på mig att jag vann en teckningstävling för mellanstadiet ”Mitt sommarminne” med en närbild av en mygga. Det var bara det att pappa jobbade på tidningen som hade anordnat den, så jag fick inget pris och inget omnämnande, fick bara veta informellt att jag vunnit. En väldigt bra lösning eftersom själva tävlandet av nån anledning är det värsta jag vet.

Men numera blir myggorna mer och mer osynliga. I princip uppstår myggbetten utan synligt upphov, gärna flera stycken i rad. Och det är inte loppor utan hänger samman med vädret och att ha varit utomhus och t ex barfota.

Aldrig att en ser en mygga flyga bort med sitt eget blod längre. Aldrig att det blir blodsplatterfläckar av smällda myggor.

Det uppkommer nästan automatiskt en fantasi om att dom har bytt strategi efter långa utredningar och analyser. Men det troligaste är att en viss art har ersatts av andra. Och hur läget är på Alnön vet jag inte; kanske regerar dom klassiska myggorna fortfarande.

Ändå, det här orsakslösa lidandet känns väldigt tidstypiskt. Symptom och reaktioner och ingenting annat. Dessutom så kliar dom här nya myggbetten mycket mer fast inte lika länge. Det hinner till exempel inte bli några sårskorpor. Och Xylocain är mycket mer effektivt än ättika.

Pasolini kopplade eldflugornas försvinnande till konsumtionssamhällets triumf, det var en mäktig symbol. Själv blir jag mest trött på att gå omkring och känna mig småmissnöjd både över dom oförklarliga betten och över samhällets obestämda och liksom vaga förfall. Samtidsklådan.

Forntidens stolta myggor inade dessutom och avslöjade sin framfart lika tydligt som ambulanser. Ibland gick det att smälla dom utan att ens titta, utan att ens tänka.

Den allra ruskigaste hypotesen är förstås att immunförsvaret har avskaffat myggorna och agerar på eget bevåg. Men i så fall varför bara mot dom exponerade hudytorna?

På egna ben

Jag köpte en dyr tidskrift om grafisk design därför att presentationen av innehållet var så illa skriven att jag trodde att huvudartikeln handlade om en ny guru som hävdade att det nya är att göra designobjekt som är oberoende av format.

Det visade sig handla om en trend för att göra datorstyrningen av vardagen mer lik vardagen för att en ska slippa tänka och t ex jobba med avbilder av grejerna istället för att skriva kommandon. Dessutom var det inte gurun själv som skrev, utan ett referat av ett av hans föredrag kommenterades av en bunch svenska designers, som gav lite exempel.

Intressant, men inte riktigt min grej, va.

Däremot är själva idén att jobba formatoberoende värd minst 179 kronor, även om jag nu får stava ut den själv.

Jag är upplärd till att skriva texter som passar in precis på avsett ställe vad beträffar längd, stilnivå och tilltal. Jag kan leverera exakta bitar som överträffar beställarens förväntningar, ibland så till den grad att som blir refuserade såsom för konstiga. Eller förvisade till en annan plats än den planerade. Vilket är bland det värsta dom vet. Där tynar dom bort. En artikel som blir notis, en notis som får bild och alldeles för stort utrymme.

Det är inte bra för dom.

Dom blir nånting annat än vad dom är. På samma sätt som en radioessä på 9 minuter och 15 sekunder nästan alltid bara funkar i radioutsändning. Jag har det formatet så pass i kroppen att dom nästan skriver sig själva, gärna med långa citat som inte skulle funka i tryck. Live sprakar dom; lästa är dom bleka. Ungefär som makrillen förlorar sina färger när den dör.

Men planen är att skriva grejer som står för sig själva, eller rättare sagt får definiera sitt eget format. Modernistiska dikter är ett praktexempel, men jag vill inte göra anspråk på att skriva modernistiska dikter, såna finns det alldeles tillräckligt av.
Jag vill skriva texter om viktiga grejer där den grafiska formen (i vid bemärkelse) är underordnade textens eget arbete: flödet, dom obehärskade omedvetna processerna; och strukturerandet, dom nästan övertydliga, behärskande sekundärprocesserna. Och med jättelånga citat. Och bilder och diagram.

Kanske gör jag det delvis redan, inte minst i det här forumet. Men genom att själv ta makten över det grafiska uttrycket skulle det kunna bli möjligt att skapa ännu intressantare objekt som står på egna ben och inte minst viktigt tack vare dom nya distributionsformerna kan spridas som bilder och inte som text.

  • Bild i bemärkelsen datordefinierade dokument som kan spridas hur många gånger som helst utan att förlora sin identitet (JPEG, TIFF).
  • Men också bild i bemärkelsen tillfällig historisk konstellation som bildar (!) en struktur som inte behöver andra strukturer och därför kan interagera med dom: i förfluten tid, nu och framdeles.

Text som blir bild skulptur modell, och sen stöttas upp av förklaringstexter och tillämpningar. Ett slags vetenskapligt arbete, men med estetiska och innehållsliga ramar och instruktioner.

Fornfynd

image.jpg

Den här köpte vi inte.

Maken överraskar hustrun med ett modernt ångstrykjärn och allt går åt fanders. Det är intrigen i ett kåseri av Cello (Olle Carle) som jag hittade på en skånsk loppis (Stallet): en av dom årliga samlingsvolymerna som kåsörer gav ut på den tiden. Det är väldigt roligt skrivet, men ger samtidigt väldigt mycket 1950-talshistoria, om hur samhällsomvandlingen skapade omförhandling mellan könsrollerna,  här tydligt  i gungning utan att för den skull ruckas särskilt. Roligheten är en lekyta. Och jag är uppfödd på kåserier. Det är nästan mitt grundmodus. Att skriva tråkigt är mycket mer exalterande. Att undvika att skoja till det. Vilket är nästan omöjligt. Det håller kommunikationen vid liv, det håller linjen öppen. I skrift som i umgänge. Varje dag hade nästan varje tidning kåserier av mer eller mindre bra kvalitet – och ofta med en underström av ångest eftersom dom måste levereras till tryckpressarna. Red Top kan jag knappast läsa så här i efterskott, eller skulle kunna tänka mig att klippa ihop hans texter till en riktigt fasansfull föreställning om en man och hans skrivmaskin. Det här håller på att bli ett kåseri det med. Hjälp. Poängen är i alla fall godlynt konflikthantering. Att kunna känna igen sig i kåseriet, att således inte vara ensam med det som är småjobbigt, att kunna skratta åt eländet, därför att det inte är nåt riktigt elände utan bara det faktum att världen skapar vi tillsammans utifrån olika slags dumheter och inkompetenser, och en hel del färdigheter och skickligheter också. Getabocken stångas med törnesnåret och fastnar med hornen, som det står i den gamla kinesiska visdomsboken. Men han lär knappast kunna se på missödet med humor ens efteråt. Det var en fantastisk loppmarknad. Jag har näppeligen sett så mycket välvårdat och noga prismärkt skräp på en och samma gång. Och väldigt bra skräp dessutom. Vi köpte mer än en kasse full. Och boken av Cello  ett riktigt lyckokast. Den kom att påminna mig om att grunden för tillvaron är flexibilitet, och att ge var och en utrymme samtidigt. En tillåtandets etik som inte så ställer så höga prestationskrav på dom enskilda stackars mänskorna, en själv inräknad.

Att ge en bild

Att ge en bild – det måtte vara att påvisa nya sammanhang i ett angeläget ämne. Nya, därför att annars är det ingen gåva till läsaren/lyssnaren. Och ordet “bild” har jag givetvis från Walter Benjamin, som lärde oss att läsa och tyda samhället så som kaldéerna en gång lärde oss att tyda och tolka stjärnhimlen.

Det händer nånting ute i världen och analyserna far iväg åt redan etablerade håll, i synnerhet med dagens tävlan om nyhetstittarna, som gör att experter fraktas i taxibilar till tevestudior. Men sen efter några dar eller nåt år kommer dom riktigt eftertänksamma inläggen. Det är som om dom färdas i ett gammaldags, långsammare tempo. Ofta flera stycken, och gärna varandra motsägande.

Det har uppstått en annan situation – börskrascher, statskupper, folkomröstningar – som kräver en ny beskrivning. Och det är där analytikerns stilkonst och bildning spelar roll. Det nya läget tarvar nya beskrivningar.

Och är inte detta kritikens tid? I brottet mellan det föregående och det efterkommande. Just när det finns ett behov av mening.

Den som ska bringa reda i den uppkomna situationen är ju också omskakad och överraskad. Men besitter hen stilkonst och bildning, då utgör den text som ger en hållbar bild bästa tänkbara katastrofbearbetning. Åtminstone för oss som fortfarande läser.

I hjulplogens land

image

Hjulplog från engelsk medeltid

Hamnade oväntat på lördagförmiddags-föreläsning utomhus: arkeologidocenten Anders Ödman skissade upp Skånes ekonomiska historia under sen medeltid, med hjulplogen som avgörande uppfinning; dragen av oxar gjorde den det möjligt att odla upp lerjorden. Men krävde också enorma mängder järn från skogsbygderna: råjärnet samlades in från bönderna, det utgjorde en form av skatt, och förädlades sen i kungliga smedjor. Ett utbyte mellan järnbygd och jordbruksbygd som uppstod i hela Europa norr om Alperna! Arbetskraft behövdes och anskaffades genom handel med trälar från dom slaviska länderna; DNA- och strontiumanalyser på gravplatser visar att en stor del av dåtidens befolkning härstammade från andra sidan Östersjön, vilket även syns på keramik, klädedräkt och ortnamn (Trelleborg). Men trälarnas roll har mörkats aktivt av forskningen, och det är enligt Ödman först nu dom kommer in i historieskrivningen. (Vilket jag särskilt noterade som har översatt en pjäs om Egil Skallagrimssons fostrerska Brák åt Dramaten.)

Ödman har ett skarpt sinne för detaljer och jämförelser som skapar inlevelse, till exempel dom enormt breda vägar där oxarna drog stenblocken på kärror till stora byggnadsverk som Lunds domkyrka – den krävde 67000 ton under 60 år. Fraktvägen lär gå att urskilja fortfarande på Google Earth för den som har den rätta blicken.

image

Temat för den välbesökta föreläsningen, med ruinborgen som fond, var egentligen slaget vid Helgeån 1025, som finns knapphändigt beskrivet hos Saxo och Snorri, och kanske ägde rum här i trakterna. Eller också inte. Vad som egentligen hände är svårt att ta reda på. Fynd och mätningar berättar en tydligare historia. Och det var den vi fick höra.

Under berättelsen framträdde så tydligt en poetisk bild av plogen som skär igenom jorden och skapar rörelse, ekonomisk dynamik, men också  en uppdelning av folk och regioner. Bortglömd mellanstadiekunskap kommer till liv insatt i ett begripligt sammanhang och blir direkt användbar.

Storföretagsvansinne

Politiken är i färd med att sälja ut sina egna levnadsbetingelser utan att få nånting i gengäld. Bakom stängda dörrar gör EU och nationalstaterna upp listor över vad dom fortsättningsvis får bestämma över; resten är upp till de multinationella företagen.

Det liknar mest av allt ett fördrag som skrivs efter ett förlorat krig. Problemet är ”att innan kampen börjat, vi gett oss utan strid”, som Wolf Biermann sjunger (i P O Enquists och Caj Lundgrens översättning).

Listigheten ligger i att det hela presenteras som handelsavtal. CETA mellan EU och Kanada ska upp till omröstning i början av juli; därefter är det dags för TTIP med USA som motpart.

EU har i stort sett redan frihandel med dom här länderna. Tullavgifterna är minimala och den ömsesidiga exporten bara växer. Men vad som förhandlas bort är staternas rätt att lägga sig i, utifrån såna bevekelsegrunder som miljö, djuretik, regionalpolitik, arbetsrätt, yttrandefrihet. Rätten att tjäna pengar blir norm, och vi får slåss i underläge för undantagen.

Illistration002

Klotter från ABF 160618

”Det handlar om dom mänskliga rättigheterna.” Så inledde Paul Emile Dupret, rådgivare till vänstern i EU, sin genomgång av läget vid ett seminarium på ABF Stockholm igår, anordnat av Vänsterpartiet.

”Det blir inskränkningar i hur riksdag och regering kan tillgodose medborgarnas intressen”, fyllde EU-parlamentarikern Anne Marie Mineur i. Hon framhöll också att investerarnas rätt att stämma stater och kommuner skapar ett parallellt juridiskt system: dom instanser som förkortas ISDS och ICS.

Blair Redlin från Kanada kunde fylla i med en lista över alla dom åtal mot politiska beslut som väckts redan under det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA från 1994.

Motståndsstrategier var temat för seminariet, och högst upp på listan står att definiera det avtal med Kanada som nästan är klart, CETA, som en nationell angelägenhet som måste beslutas av varje enskilt parlament – vilket leder till debatt och kanske även folkomröstningar.

Illistration001Malin Björk och Håkan Svenneling, V-representanter i EU-parlamentet respektive Riksdagen, berättade om sin ensamma kamp, men lät inte hopplösa. Det avgörande är att skapa allianser och opinion och på så vis övertyga de Socialdemokraterna och LO om att dom har hypnotiserats av talet om ”frihandel”, som om det vore nånting i sig gott.

Så kanske var fallet under den gamla goda tillväxtkapitalismen, men nu handlar det om i vilken mån dom stora världsomspännande företagen ska få vara med och bestämma över samhällenas utformning. Läget är helt annorlunda än på sextitalet, förklarade Arbetets politiske chefredaktör Martin Klepke, som också var noga med att framhålla att det är osäkert om lättnader i lagstiftningen alls ger några produktivitetsökningar, så som utlovas.

Med på podiet var också representanter för Jordens vänner och dom pigga sajterna Ttippen.se och skiftet.org, vilka tagit hand om debatten i en fråga som, hur avgörande den än är, inte får plats i svenska media (utom Dagens Industri och .)

Tillsammans gav alla intrycket att det inte är kört bara vi inte givit upp.

Att skapa utrymme för improduktivt arbete

Många – allt fler – kämpar i sitt yrkesliv mot administrationen.

Dels därför att den stjäl tid. I brist på personal läggs kontinuerligt arbetsuppgifter som redovisning och dokumentation över på specialisterna.

Men framför allt därför att den på ett självgående sätt maxar produktivitetskraven så att själva verksamheten riskerar att förändras.

Yrken som kan betraktas som konster (i vid bemärkelse, gr. technä) finner sig kringskurna. Och administrationen är ett av skärverktygen. Liksom arkitekturen, dom öppna planlösningarna.

Folk som inte begriper verksamheten har makten över den. Så kan man också beskriva läget. Därmed blir produktivitetsökning det enda målet.

Civilministern Ardalan Shekarabi har tagit upp kampen med det här under slagordet ”tillit”, som handlar om ett återupprättande av yrkeserfarenhetens status och möjligheter. Det är riktigt spännande att följa honom på Facebook.

Men vad som behövs är att improduktiv tid skrivs in i schemana. Tid för förkovran, tid för eftertanke och samtal, tid för att följa intuitionen till nya jaktmarker.

Ett stipendium har en sån effekt. Det här skrivs på sån tid.

Och överallt finns fiffiga chefer med ett förflutet i själva verksamheten. Vissa av dom kan fortfarande göra omdispositioner för att skapa avlönad, improduktiv tid. Andra befordras och genomgår en läskig personlighetsförändring.

Dom fiffiga cheferna gör sin plikt inte genom att lyda utan genom att trixa. Symbolisk är kopieringskassan som aldrig går in i bokföringen. Besökarna/kunderna betalar för kopiering och utskrifter och det blir riktigt mycket pengar, som kan användas till grejer som det absolut inte går att få pengar för uppifrån.

Nån borde skriva en bok om trixandets moral i motsats till fifflandets. Att aktivt töja på regelverket för verksamhetens skull, inte för att berika sig själv, stoppa i egen ficka.

Men allt det här kompliceras av outsourcningen som blir alltmer utbredd. Det går inte att betala en icke anställd för att förkovra sig. Det går inte att skriva ”tänkte på detta hela helgen och drömde till och med fram en lösning” i en faktura. Dom enda som klarar sig är dom som är så etablerade att dom kan ta betalt per jobb och inte per timme.

Lönearbete är till sitt väsen utsugning, som leder till utarmning därest inte ny kraft, nya råvaror fylls på från annat håll. Till exempel i form av pengar. Kanske i form av medborgarlön/basinkomst.

Och så folkbildningen förstås. Den är samhällsbärande på ett sätt många inte riktigt begriper. Jag återkommer till den.

Jag är uppkopplad, alltså finns jag

Man är lite gammaldags, och det blir bara värre.

Trodde jag hade tecknat en försäkring på en mobiltelefon, men det jag hade försäkrat var min dyrbara tid.

Det vill säga att vid skada eller förlust få en splitter ny lur inom 48 timmar.

Jag måtte inte ha läst en rad av vad jag kryssade i och betalade en hundring i månaden för i över ett år.

Så när den gick sönder gällde inte försäkringen, eftersom fel simkort – ett annat nr än mitt – varit i bruk vid skadetillfället.

Det gammaldags bestod i att jag trodde att det var apparaten jag försäkrade. Men i den moderna världen existerar den inte utan är fullständigt utbytbar mot en annan likadan.

Det jag betalade för (i onödan) var alltså en försäkring mot ångesten för att plötsligt inte vara uppkopplad.

Och den sjukdomen lider jag inte av. Det är väl också rätt backwards.

Det är såna här händelser som försätter mig i existentialistiskt tvivel. Jag får en misstanke om att varat har blivit sekundärt till registreringen. Att personnumret är viktigare än personen. Att vi alla är ytterst utbytbara apparater.

Kent Lindfors på Göteborgs konstmuseum

lindforspokalerI världens mitt finns hjärtat, som är en konstruktion, en stor civilisation. Det kan korrumperas (ofta) och det kan nedstörta. Men hjärtat är också en överblick som smärtsamt ser fastheterna och flödena och förfallet, det pågående, tidens invändningar mot allt, dess vresiga anteckningar. Hjärtat är alltså alltid redan i förfall. Men inte dess strävan! Den, strävan, oberoende av material och skick, bär upp nånting, bildar ett valv över ett rum som är ett förrum till nånting vi vet ingenting om.

Hjärtat är runtom kringvärvt av en smutsvacker älv och civilisationen är samtidigt i en mycket långsammare tid översvämmad; den långsamma erosionen pågår överallt, anteckningarna förs i Atlantis.

lindforsklotter

Utanför tiden finns ingenting. Det är därför vi bara har lov att utforska förrummet –vissa av oss dock i flera dimensioner samtidigt, vissa av oss med tecken som är som föraningar om det där helt andra som vi kanske är på väg till i en helt annan riktning: det där Göteborg de Compostela som vi alla mer eller mindre bor i och vallfärdar till eller förfaller i. Ty ingenting som varder upprest skall stånda.

Haltura

Ryskan har ett speciellt ord för onödigt, meningslöst, illa utfört och ogenomtänkt arbete utan själ: haltura. Sergej Kartsevskij noterar dess ökade förekomst i en serie artiklar tidigt 20-tal om språkliga förändringar efter revolutionen.

Särskilt användbart blev ordet för intellektuella och författare i statlig tjänst. Lidija Ginzburg har skrivit en hel essä i ämnet.

Och vad väl det skulle passa in i dagens kritik av det tomma arbetet, med Roland Paulsen och Tiqquns Teorin om Bloom. Det borde snarast lånas in i svenskan. Men måste få den rätta fonetiska tyngden. Ett viktigt poetiskt översättningsarbete.

Detta lärde jag mig på CBEES ryskt20tal-seminarium på Södertörn. Jag gick dit för att prata språkteori och gick därifrån mycket klokare. Som vanligt.

Eftertankar till Kritiklabbets hearing 14 maj

Det kritiska subjektet är ett subjekt i kris. Det är dess yrke. Det redovisar förändringar i världen genom att genomgå dom. I form av prosa, eller på annat sätt. Estetiska innovationer, nya tänkesätt, nya perspektiv på historien. Maktförskjutningar.

Yrke: Kritiker. Jag redovisar förändringar. Och jag vill ha betalt för det ibland: prosan är min seismograf och den måste underhållas, liksom allt fler möjliga former för kritik. Dans, t ex. Dansaren som subjekt i kris.

Prosa: Redskap för förändring. I själva sin uppbyggnad. Att ställa det undanskuffade jämte det etablerade. Att ständigt revidera sig själv. Den inre dialogen (i prosan, inte i själen).

Maktförskjutningar: Kritikern skapar kriser genom att inta en annan position eller genom att ändra kurs, därtill tvingad av mötet med nånting nytt. Drabbad.

Seismografliknelsen håller inte eftersom den står stabilt.

Habitus

Sista dan idag av utställningen av Walther-samlingen på Fotografiska. Jag gick dit tidigt och hängde länge vid August Sander-väggen. 60 porträtt i ett blickfång.

Varför är jag så hänryckt? Det är – förutom det rent mänskliga, själen – det att klasskillnaderna skildras i så många dimensioner. Hyn, händerna, hållningen, ansiktsminen. Sättet att gruppera sig inbördes. Och kläderna. Så välskräddade för att passa vars och ens funktion i samhället och i levnadsloppet, och bland högtiderna.

image

Sammanställningen av originalplanscherna med yrkesbeteckningarna längst ner i ett slags stämpeltryck förstärker också intrycket av att det var Sanders ambition och projekt att åstadkomma ett tvärsnitt av samhället i all dess olikhet. Klassmångfalden som är svår att göra en tabell över framträder i fotografierna, just därför att var och en får vara sig själv och framträda på olika vis: som arbetande, som på olika sätt njutande av andras arbete, som ungdom, konstnär eller excentriker.

image

Det skulle vara kul att placera in allesammans i ett sociologiskt axeldiagram.

Sen är det så mycket annat att titta på också den här sista dan. Jag går från mångfalden hos Sander till Avedons djävulska projekt att fotografera hela USA:s maktelit 1976 i identiska vinklar så att man hatar varenda en innerligt. Eller dom vackra porträtten av sydafrikanska transpersoner. Och hundra märkliga grejer till. Dom flesta med själva fotograferingsinstitutionen så närvarande och bestämmande. Också hos Sander: Vilka får sitta, vilka får stå, vilka får bära tunga lass?

Till yttermera visso putsas klassanalysglasögonen så att upplevelsen av den konstiga konsthallen och dess olika habituser fördjupas ännu mer än vanligt.

Varat är relation

Mark C Taylor höll en fascinerande forskarsjälvbiografisk föreläsning på Teologiska Högskolan i Bromma förra veckan. En av dom grejer som fastnade särskilt var hur han kopplade ihop teologi och finansialisering. Guds död och avskaffandet av guldmyntfoten under Nixon. Allting blir sen bara ett flöde.

Det enda felet med framställningen var att Taylor var så pessimistisk om framtiden. Gav intryck av att helst vilja fly till sin hobby att göra enorma metallskulpturer av berömda filosofers handskrivna versaler. Samtidigt som han bekände sig till en Hegeltolkning som sammanfattades i slagordet BEING IS RELATIONAL.

En ville invända: Men det pågår ju en massa relationella grejer överallt som gör livet värt att leva. Såna här seminarier till exempel.

BalenciagaEfteråt gick mina tankar till en jättelång artikel i London Review of Books, om pengar, av John Lanchester.

Han ger en bred historik, men poängen är att nya former av transaktioner håller på att göra bankerna överflödiga. Poängen med bitcoins är att en kan identifiera sig och göra säkra pengatransaktioner som dokumenteras för alltid. Halva Kenyas BNP går numera från mobiltelefon till mobiltelefon.

Det uppstår nya former för tillit. Och även för bedrägerier; det vet vi här i hemmet.

Den här grundläggande relationen att jag köper nånting av dig, ett par nötta Balenciagasneakers, och alla blir glada. Eller jag tar lite av mitt överflöd och köper nån annan lite frihet. Det kanske inte behöver ske inom ramen för kapitalismen. Det kanske har en teologisk dimension som ginge att förstärka.

Marsch

Tiden är inte linjär eller ickelinjär.

Det är vår underkastelse till den som gör den linjär.

Vi går på led (oklart varför och oklart vart) istället för att ströva och plocka.

Blandekonomi, Georgien

Tbilisi 2014 från linbanan

Tbilisi fotograferat från linbanan, påsken 2014.

I denna politiskt blodfattiga för att inte säga vampyriserade tid var det stimulerande att lyssna till Georgiens Europaminister David Bakradze på Utrikepolitiska Institutet förra veckan.

Han presenterade en genomtänkt reformpolitik som påminte om gammal svensk socialdemokrati. Samhällsservice, infrastruktur och välfärd byggs ut offensivt, också i Sydossetien och Abchazien, som formellt brutit sig ut. Det görs stora satsningar på antikorruption, rättvisa och juridisk likställighet, samtidigt som administrationen snabbas upp för att stimulera företagande.

Ett mål med det här är att kvalificera för EU-medlemskap, men det primära är att vinna över folkflertalet och kyrkan på moderniseringens sida. Med sakargument, framhöll Bakradze flera gånger, inte med känslomässighet.

I bakgrunden finns förstås närheten till Ryssland och dom pågående gränskonflikterna. Och att alternativet till en EU-anslutning är den Eurasiska unionen, vad nu det blir för nånting. Militärt är Georgien oerhört offensiva och låter mer som en samarbetspartner till NATO än som en medlemaspirant. Åtminstone att döma av Bakradzes tonfall. Han berättade stolt om Georgiens mangranna medverkan i många internationella fredsinsatser.

Det hela kändes hippt. Att både stimulera företagandet och verka för rättvisa och utjämning. Och det mest socialdemokratiska av allt: att se reformerna som en kommunikation med väljarna i framstegets tecken.

Visst var ministerns framträdande ett led i en insäljningskampanj för att få EU-länderna bättre stämda. Det delades även ut ett praktverk om georgisk kultur, som jag återkommer till. Men det kändes genomtänkt och trovärdigt, och det är nog ingen dum idé att ansluta EU till Georgien.

Och naturligtvis väcktes min längtan efter att åka dit en gång till. Den här blandningen av orörd uråldrig kultur, fungerande modernitet och vräkig hyperkapitalism sida vid sida, den är lika smakrik som maten.