Habitus

Sista dan idag av utställningen av Walther-samlingen på Fotografiska. Jag gick dit tidigt och hängde länge vid August Sander-väggen. 60 porträtt i ett blickfång.

Varför är jag så hänryckt? Det är – förutom det rent mänskliga, själen – det att klasskillnaderna skildras i så många dimensioner. Hyn, händerna, hållningen, ansiktsminen. Sättet att gruppera sig inbördes. Och kläderna. Så välskräddade för att passa vars och ens funktion i samhället och i levnadsloppet, och bland högtiderna.

image

Sammanställningen av originalplanscherna med yrkesbeteckningarna längst ner i ett slags stämpeltryck förstärker också intrycket av att det var Sanders ambition och projekt att åstadkomma ett tvärsnitt av samhället i all dess olikhet. Klassmångfalden som är svår att göra en tabell över framträder i fotografierna, just därför att var och en får vara sig själv och framträda på olika vis: som arbetande, som på olika sätt njutande av andras arbete, som ungdom, konstnär eller excentriker.

image

Det skulle vara kul att placera in allesammans i ett sociologiskt axeldiagram.

Sen är det så mycket annat att titta på också den här sista dan. Jag går från mångfalden hos Sander till Avedons djävulska projekt att fotografera hela USA:s maktelit 1976 i identiska vinklar så att man hatar varenda en innerligt. Eller dom vackra porträtten av sydafrikanska transpersoner. Och hundra märkliga grejer till. Dom flesta med själva fotograferingsinstitutionen så närvarande och bestämmande. Också hos Sander: Vilka får sitta, vilka får stå, vilka får bära tunga lass?

Till yttermera visso putsas klassanalysglasögonen så att upplevelsen av den konstiga konsthallen och dess olika habituser fördjupas ännu mer än vanligt.

Varat är relation

Mark C Taylor höll en fascinerande forskarsjälvbiografisk föreläsning på Teologiska Högskolan i Bromma förra veckan. En av dom grejer som fastnade särskilt var hur han kopplade ihop teologi och finansialisering. Guds död och avskaffandet av guldmyntfoten under Nixon. Allting blir sen bara ett flöde.

Det enda felet med framställningen var att Taylor var så pessimistisk om framtiden. Gav intryck av att helst vilja fly till sin hobby att göra enorma metallskulpturer av berömda filosofers handskrivna versaler. Samtidigt som han bekände sig till en Hegeltolkning som sammanfattades i slagordet BEING IS RELATIONAL.

En ville invända: Men det pågår ju en massa relationella grejer överallt som gör livet värt att leva. Såna här seminarier till exempel.

BalenciagaEfteråt gick mina tankar till en jättelång artikel i London Review of Books, om pengar, av John Lanchester.

Han ger en bred historik, men poängen är att nya former av transaktioner håller på att göra bankerna överflödiga. Poängen med bitcoins är att en kan identifiera sig och göra säkra pengatransaktioner som dokumenteras för alltid. Halva Kenyas BNP går numera från mobiltelefon till mobiltelefon.

Det uppstår nya former för tillit. Och även för bedrägerier; det vet vi här i hemmet.

Den här grundläggande relationen att jag köper nånting av dig, ett par nötta Balenciagasneakers, och alla blir glada. Eller jag tar lite av mitt överflöd och köper nån annan lite frihet. Det kanske inte behöver ske inom ramen för kapitalismen. Det kanske har en teologisk dimension som ginge att förstärka.

Marsch

Tiden är inte linjär eller ickelinjär.

Det är vår underkastelse till den som gör den linjär.

Vi går på led (oklart varför och oklart vart) istället för att ströva och plocka.

Blandekonomi, Georgien

Tbilisi 2014 från linbanan

Tbilisi fotograferat från linbanan, påsken 2014.

I denna politiskt blodfattiga för att inte säga vampyriserade tid var det stimulerande att lyssna till Georgiens Europaminister David Bakradze på Utrikepolitiska Institutet förra veckan.

Han presenterade en genomtänkt reformpolitik som påminte om gammal svensk socialdemokrati. Samhällsservice, infrastruktur och välfärd byggs ut offensivt, också i Sydossetien och Abchazien, som formellt brutit sig ut. Det görs stora satsningar på antikorruption, rättvisa och juridisk likställighet, samtidigt som administrationen snabbas upp för att stimulera företagande.

Ett mål med det här är att kvalificera för EU-medlemskap, men det primära är att vinna över folkflertalet och kyrkan på moderniseringens sida. Med sakargument, framhöll Bakradze flera gånger, inte med känslomässighet.

I bakgrunden finns förstås närheten till Ryssland och dom pågående gränskonflikterna. Och att alternativet till en EU-anslutning är den Eurasiska unionen, vad nu det blir för nånting. Militärt är Georgien oerhört offensiva och låter mer som en samarbetspartner till NATO än som en medlemaspirant. Åtminstone att döma av Bakradzes tonfall. Han berättade stolt om Georgiens mangranna medverkan i många internationella fredsinsatser.

Det hela kändes hippt. Att både stimulera företagandet och verka för rättvisa och utjämning. Och det mest socialdemokratiska av allt: att se reformerna som en kommunikation med väljarna i framstegets tecken.

Visst var ministerns framträdande ett led i en insäljningskampanj för att få EU-länderna bättre stämda. Det delades även ut ett praktverk om georgisk kultur, som jag återkommer till. Men det kändes genomtänkt och trovärdigt, och det är nog ingen dum idé att ansluta EU till Georgien.

Och naturligtvis väcktes min längtan efter att åka dit en gång till. Den här blandningen av orörd uråldrig kultur, fungerande modernitet och vräkig hyperkapitalism sida vid sida, den är lika smakrik som maten.

Brevlådingar

Island är fantastiskt, bland annat därför att så många av dom främsta författarna deltar aktivt  i politiken genom debattartiklar, och inte minst genom att hålla tal på Austurvöllur framför parlamentet.

I dessa skakiga tider, sen Panamaskandalen fick premiärministern att avgå, skulle jag lätt kunna översätta flera artiklar och brandtal i veckan. Illugi Jökulssons på temat ”Jag skäms” har klassiska kvaliteter.

Den 30 april framträdde Hallgrímur Helgason med ett tal som innehöll många inslag av stand up comedy (det var islänningarna som uppfann stand up comedy) och som går ut på att två partier, Självständighetspartiet och Framstegspartiet, har haft makten nästan jämt och använt den till att berika sig själva.

Hallgrímur var en av dom främsta vedersakarna redan under kastrullrevolutionen 2008–2009. Och hans roman Stormland, som jag fick översätta, är en av dom bästa källorna till att förstå den isländska samhällsstrukturen, trots att (eller tack vare att) huvudpersonen är spritt språngande galen.

Efter långa uppräkningar av vad som gått fel och vilka som blivit rika på kuppen kommer Hallgrímur i sitt tal fram till en viktig distinktion, som rimmar med många politiska analyser världen över, till exempel Podemos utpekande av La Casta, kasten, som sin huvudmotståndare: det korrupta konglomeratet av företagsledare och folkvalda.

Hallgrímur skiljer mellan ”íslendingar” och ”aflendingar” och säger att det finns två slags folk på Island. Dom sistnämnda betecknas med ett nyord, aflendingar. ”Brevlådeföretag” heter på Island ”aflandsfélag”. Den konkreta översättningen är förmodligen ”brevlådingar”.

Och den stora gåtan, som talet tar upp, är varför folk fortsätter att rösta fram dessa brevlådingar. Eller som det hette i Argentina: ¡Que se vayan todos!.

Här är en inspelning av talet, njutbart rent fonetiskt. Och inspelningen gjordes med mobil av en annan av Islands bästa författare, Kristín Ómarsdóttir!

Och här är själva texten, ur Kvennabladid.

…o min årtull, jag sliter dig taktfast

”Digitalisering” är ett lika obsolet ord som ”datamaskin”. Visserligen bygger lagring och distribution på binär kod, ”ettor och nollor”; men det är inte det som har skapat en omvälvning jämförbar med den industriella revolutionen. Det är spridningen och uppkopplingen som har förändrat allt i grunden: ekonomin, arbetsdelningen, kunskapen, medborgerligheten. Den underliggande teknologin är intressant och begriplig för ett fåtal och själva ordet ”digital” fördunklar för oss andra vad den nya teknologin har gjort med oss, snarare än att förklara. Allt finns tillgängligt dygnet runt, världen över, utan andra mellanled än en automatiserad uppkoppling. Och det är dom som har makt över spridningen och över vad som finns åtkomligt som har initiativet: i jämförelse med andra och med avseende på styrningen av kapital, arbete och information. ”Digital” skulle kunna vara ett relevant ord i sammanhanget därför att det har med ”finger” att göra och på så vis belyser disproportionen mellan vad som kan utträttas med fingrarna på en pekskärm eller ett tangentbord och dom rörelser av kapital och arbete som därmed sätts igång. Eller att mänsklighetens samlade vetande och skapande snart ligger bara ”ett par klick bort”. Digitalisering handlar om en ny form av härskande vars system och möjligheter vi alla ännu bara är i färd med att lära oss, samtidigt som mycket av det vanliga livet försiggår som vanligt, om än uppkopplat mot omvärlden på annorlunda sätt. Dom nya maktförhållandena måste granskas ur ett maktperspektiv. Deras teknologiska grundval är en bisak i jämförelse med under vilka nya former vi människor samverkar med varann – och att spelreglerna har ritats om.

Företagande och empowerment

Subtopia i Botkyrka, med sina jättelokaler och sina väl inarbetade former för samarbete både mellan människor och konst–affärsliv-kommunalpolitik. Dom ordnade ett seminarium för att celebrera en liten bok som presenterar inkubatorn KLUMP: ett generöst coachingsystem som hjälper folk att utveckla och genomföra sina idéer och få ut dom på en marknad.

Seminariet lockade många slags människor, från konstnärer till nyfikna kulturbyråkrater. Och i panelen fanns lyckade entreprenörer och forskare som har koll på utvecklingen, inte minst David Karlsson.

Kort sagt var det alldeles för gott om idéer till och med för det jättestora ”Loftet”. Särskilt när alla skulle speedsammanträda i smågrupper kring mångförgrenade frågor.

Ändå – och det var kanske planen – konkretiserades mängden av intryck i en bestämd känsla av vad som håller på att hända: hos Subtopia men också allmänt på en arbetsmarknad som har förändrats i grunden.

Nämligen att konstnärer och andra har fått större makt över att definiera vad dom själva håller på med och större kontroll över hur det färdiga resultatet sprids och säljs.

En konstnär sa: ”Jag hade kontrakt. Men dom ville göra om mig. Eller dom ville att jag skulle göra samma sak en gång till. Då startade jag mitt eget bolag istället.”

Vi konstnärer, enligt Pier Luigi Sacco, sån han presenterades av David Karlsson. Förr levde vi på allmosor och uppdrag. Sen blev vi en del av en industri som tjänade en massa pengar: vi var som anställda. Nu kan vi ta kontrollen mer, särskilt som politikerna insett att konst är en viktig affärsnäring (som sysselsätter många) och en viktig del av den politiska omstarten i en hopplös tid.

subtopiaseminarium001

Att bli företagare innebär således empowerment. Särskilt om man har många som jobbar under samma villkor att samarbeta med, och vara bra på olika saker.

Eller som Edith Södergran sa i en liknande stämning, i dikten ”Mysteriet”:

Leksaker äro alla människor.
Leksak var jag själv i går.
I dag är jag den som öppnar mysteriet.
Jag vill att alla skola komma till mig,
jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår.
Eld och blod och framtidens smörjelse skålen I mottaga ur mina händer.
Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden.
Mina flammande rader skall varje barn läsa.
Jag skall omvända alla till en heligare gud.
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, all litenhet vill jag hånande döda.
Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd.
O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig.
Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara bägare.

Flaskpost och fetischer

 

Digitalisering innebär inte nödvändigtvis spridning
Snarare tvärtom

Vi befinner oss fortfarande på flaskpoststadiet
Även om meddelandet når fram till fler än bara en
Kanske

Vi måste börja tillverka fetischer
Varor som är gratis
Men som lockar till köp
Endast så kan vi på sikt
Börja tjäna pengar igen

Vi måste börja tänka på förpackningen
För det är förpackningen folk läser
Åtminstone till en början
Innan dom öppnar
Sig

Spridning – diffusion
Idén är sin förmedling
Tiden blir kortare och kortare
Misstänksamheten växer
Hos fackfolk och allmänhet

Begäret efter den här texten
Att det är just den du söker efter
Att det är just den du borde söka efter

Eller på genrenivå
Exempelvis litteraturkritiken
Stil Omdöme Kunskap – JA!
Men också strävan efter reaktionen
”Jaså det är DET HÄR som är litteraturkritik!”
Hjälper upp hela branschen

Det är ett annorlunda arbete
Men det är vad vi alltid har hållit på med
Men nu är mängden av flaskposter en så stor virvel på oceanen
Att du knappast lär komma att få syn på den här
Fula

Hur jag lärde mig tvivla

Det finns en gräns där vetenskap övergår till att vara ideologi; och vetenskapsidkaren själv har sällan koll på var och hur den överskridits – det beror av hens medvetenhet om sin plats i samhällets uppbyggnad, snarare än av hens kvalitéer som forskare.

Det kan handla om kategorier som okritiskt hämtas in från det omgivande samhället och påverkar forskningens utfall; till exempel föreställningar om rasegenskaper. Men det kan också handla om att tappa eller släppa kontrollen över hur ens rön används i populariserad form, för att till exempel tjäna vissa bestämda klassintressen eller maktordningar – eller helt enkelt påverka den allmänna bilden av vad en människa är och kan vara. Ideologins vulgärantropologiska dimension. Som så få så sällan berör, med tanke på hur verksam den är i alla former av samhällen.

Jag lärde mig tvivla i dom här banorna av professor Sven Öhman, som stod för ett privat fälttåg mot populärvetenskapen, och som på dom språkvetenskapliga seminarierna sökte efter ”den sjuka punkten”, där framställningen inte längre har täckning av sina egna påståenden.

Sen förstärktes dom här insikterna bland annat av Louis Althussers seminarium från 1967 om ”vetenskapsmännens spontana filosofi”, som Sven förmodligen också hade läst och tagit intryck av. Althusser närgranskar en berömd hjärnforskares skrifter, och söker lokalisera just den där gränsen mellan vetenskap och ideologi.

Det där gör att jag inför varje presenterat ”forskningsresultat” frågar mig och försöker grunna ut vad det är dom har undersökt och vad det är dom eller den förmedlande journalisten påstår.

Vetenskapen är ju i grunden fantastisk och tillväxande. Kunskapen inte bara ackumuleras utan till och med ökar efterhandsvis i komplexitet, särskilt under epoker av öppenhet och nyfikenhet. Den är en sanningspraktik. Och nånting att hålla i handen vid sysslandet med mer lögnaktiga och osjälvreflekterande delar av tillvaron. Just därför viktigt att kritiskt separera det som håller måttet från det som har begränsat bästföredatum. Att relatera till undersökningarna och inte till resultaten.

Omfördelningsmaskinen

Jag kan inte sluta tänka på nationalstaten som en maskin för omfördelning av resurser och livschanser. Och på hur nyliberalismen har mixtrat med den där maskinen så att den går i fel riktning och till slut monterar ner sig själv. Så att det uppstår ett läge där dom rena skurkarna har makten oinskränkt. Jag har försökt sluta tänka i dom banorna därför att det verkar så hopplöst. Att ha vuxit upp med välfärdssamhället som måttstock och solidaritet som slagord och så funkar det plötsligt inte. Och tänkandet kommer istället, och känns ibland mest som en klåda.

Apropå ”även fast”

Språkträtor riktar oftast in sig på enskilda ord, ungefär som politiken alltmera kommit att handla om enskilda personers moraliska vandel. Det är därför jag hatar språkvård. Och moral.

Min enkla ståndpunkt i alla språkträtor är darwinistisk. Om ett ord eller en konstruktion används så har den en unik funktion.

Ta den här hetsjakten på konjunktionen ”även fast”. Många räknar in den bland dom värsta horrörerna, trots att den behövs och gör nytta. Vad den tillför är en underförstådd referens till en tänkt allmän mening; det sunda förnuftet överrids.

Jag sjunger och dansar, även fast det regnar.
har ett helt annat slags komplexitet än
Jag sjunger och dansar, {fast, även om, trots att …} det regnar.

Utsagan mycket mera dialogisk, därför att den aktualiserar en tänkt invändning.

Det är ett mycket större språkligt samhällsproblem idag att folk använder alldeles för få konjunktioner och adverb och överhuvudtaget skriver alldeles för korta meningar; vilket går ut över exaktheten. Som är en frukt av språkets egna logiska resurser – inte av en logik och systematik som vi utifrån försöker tvinga in skriftspråket i.

Politiken då? Tja; börja prata mer om makt och orättvisor, gärna i lika långa meningar som Marx, så blir vi alla strax mycket klokare. Det finns så oändligt mycket att förfasa sig över som inte har sitt upphov i enskilda makthavares lapsusar och svek, utan snarare har givit dom chansen att bli såna.

Efterskalv och den moderna subjektiviteten

Filmen Efterskalv har ett mycket stillsamt berättande, förutom några explosiva scener där urladdningarna sker. Kameran kan vila på ett ansikte länge, och dom få klippen inne i sekvenserna bara fördjupar betraktandet.

Däremot överdriver den på andra sätt, som blir meningsfulla. Skärpedjupet är som regel extremt kort: allt utom ansiktet ligger i nästan ruggat ofokus. Och ljudspåret är oerhört påträngande och berättande, närmar sig radioteater.

Dessa två grejer: den korta skärpan och den skärpta hörseln, skapar en värld där alla är inlåsta i sin egen subjektivitet och inte kan nå varann. Också förlåtelser och omfamningar blir riter utan innehåll. För att inte tala om dom officiella personernas taffliga maktlöshet.

Det här är inte en Sverigeskildring, inte än. Det är en glimt av ett samhälle utan nåd där den starke styr, och där förlåtelse inte ens finns på kartan, där försoning handlar om att bekosta reparationen av dom fönsterrutor man krossat i sin nästas hem.

Efterskalv är i Dostojevskijs anda. Det ligger nära till hands att se den slagrörde farfarn som en gud som inte kan ingripa. Hans blickar – och mopedtjejens självklara värme – är det enda som visar på ett alternativ. Och vissa panoramascener – bredscreenformatet används genomgående utmärkt – som visar människornas litenhet i landskapet, solblänket i en mopedframgaffel.

Jag såg den ensam i en salong för 150 personer. Jag hoppas den får sina guldbaggar, så att vi blir fler som ser den.

Testballonger i vardagsflödet

Det här skrev jag i förrgår, spontant. Sen kom Isobel Hadley-Kamptz väldigt bra artikel i SvD, som explicit antyder att många av dom nya medieaktörerna är kopplade till Putinregimen. Och jag fick veta att det ska komma en bok i ämnet. Det har jag längtat efter. Jag har läst mycket av den senaste tidens nyheter och icke-nyheter om krig och icke-krig genom teorin om ”sjätte generationens krigföring”.

Trollnyheter definieras av sitt ideologiska innehåll, det som Barthes i sina semiologiska analyser kallar ”konnotationsnivån” (jfr Mytologier).

Det finns en anledning till att dom tillverkas. Högerextremister och ryskfinansierade propagandister trålar nyhetsflödet efter händelser som kan göras användbara –eller uppfinner sånt som aldrig hänt.

Men det som förtjänar riktig eftertanke är själva spridningen. Varför länka vidare en trollnyhet när en nånstans inom sig ändå vet att det är det ideologiska innehållet som är huvudsaken, och den moraliska upprördheten bara ett karamellöverdrag?

Samma fråga kan förstås ställas till all slags ryktesspridning. Halvkvädna vidor med giftig udd – ja med våld och pogromer i sitt framtida bagage.

Man vill fråga:
”Varför antyder du detta?”
”Jag antyder ingenting, jag berättar bara nånting upprörande. Försvarar du dom där kanske?”
”Jo! Du berättar det här för att antyda nånting, till exempel om en viss folkgrupp.”
”Det gjorde jag inte alls det.”
”Jo, det gjorde du visst; jag hörde dig ju alldeles nyss. Du är uppenbarligen inte medveten om dina egna intentioner. Att länka på det där viset är en aggressionshandling. Men det förnekar du.”
”Vadå ’på det där viset’?”
”En berättelse med okontrollerbar sanningshalt som vagt bekräftar vissa tendentiösa antaganden; och att detta är dess egentliga syfte.”

Men trollnyheter är också nånting nytt, beroende på att den nya medieteknologin gör dom så billiga att tillverka och sprida, i en form som liknar journalistik. Internet har blivit antydningarnas förlovade land, även om misstänkliggörandet har en lång mediologisk tradition, särskilt i totalitära stater.

Vi kan åtminstone välja vad vi vill sluta lyssna på. Tänk att bo i ett land där hela nyhetsflödet är riggat, och där en officiell nyhet instinktivt tolkas som ”Jaha, vilka är det dom vill åt den här gången?” – så till den grad att alla till slut helt misströstar om sanningen.

(Tanken om antydningen som rasismens etc primära framträdelseform stötte jag första gången på när jag på nittitalet översatte en essä till Divan av den franske psykoanalytikern Gérard Miller. Man kan säga att han vänder på steken och framhåller själva halvkvädenheten som det primära.)

Skräckfilmssynopsis

När nästan inga finns kvar som själva upplevde den stora epidemi som dräpte millioner människor börjar symptomen åter visa sig i land efter land, om än i muterad form; och allmänheten och myndigheterna känner inte igen dom, just därför att alla inbillar sig vara immuna och har lärt sig från tidig ålder att den där sjukdomen tillhör det förflutna och nu bara lever kvar som skällsord och ytterligt sällsynt individuell patologi, inte som realitet. Ett brokigt lag av lärda och aktivister griper sig an med att skingra aningslösheten, som ju är själva inkubationshärden, och möter till en början både misstro och våldshot. Men efterhand …

Ekonomisamtal

Min kompis har ett ”enklare” arbete men är duktig och samvetsgrann och får alltid uppskattande ord av chefen och dennes kunder. Dock kan han titta sig i månen efter en fast anställning eller ens ett kontrakt. Vad som gäller är att hålla sig beredd på att inkallas med kort varsel och därefter kanske få jobba jättemånga timmar.

Han tycker ändå han är lyckligt lottad, eftersom han vantrivdes väldigt med att gå arbetslös, och eftersom han får betalt för varje jobbad timme, med alla pengar på bordet, vitt. Aldrig några efterhandsförhandlingar som i hemlandet om att ”du har jobbat åtta timmar men får bara betalt för fem den här gången”.

Men det är omöjligt att tacka nej när det dyker upp nånting. Det övriga livet får anpassa sig efter det.

Min kompis finner sig i sina villkor och trivs med att göra ett bra jobb och få lön. Han kan inte ens ta in ordet ”prekariatet”; kanske därför att det innehåller en svag nedvärdering, en jämförelse med dom riktiga arbeten som blir allt färre, men som ändå fortsätter överskugga bilden av arbetsmarknaden.

Han har perspektiv neråt, eftersom han har varit där, i grå- och svartjobben (aldrig i kriminaliteten); men det är viktigt för honom att känna sig jämlik, trots att hans villkor är så osäkra.

Egentligen har jag ingen aning om hur han förhåller sig till sitt arbete när han pratar med andra som också delar den här erfarenheten av att vara utestängd från arbetsmarknadens innersta cirklar på grund av bristande språkkunskaper och hudfärg. Kanske kan dom vara cyniska tillsammans, och inte bara förnöjda. Jag klarar inte ens av att ställa frågan.

Själv är jag en sorts egen företagare, med min bildning som enda maskinkapital. Men jag har privilegiet att kunna välja uppdrag utifrån lust. Jag känner igen mig i min kompis självklara arbetsglädje, men jag bestämmer själv, och så måste det vara ifall jag ska kunna göra mitt bästa. Att betalningen aldrig nånsin är på topp spelar då mindre roll. Egentligen är min grundtrygghet helt ofattbar, både den inre och den yttre. Eller möjligen väldigt gammaldags. Ibland känner jag mig som en vresig men snäll byhantverkare.

Problemet med det här samhället är inte resurserna. Det finns ett överflöd att ta av, låt vara att det mesta hamnar hos några få, och i accelererande grad. Problemet är att bilden av samhället inte överensstämmer med hur samhället fungerar. Det är bara vissa jobb och anställningsformer som syns och diskuteras. Och därmed blir det omöjligt att göra jämförelser. Inte ens inkomstundersökningarna säger nånting längre, eftersom en så stor del av utbetalningarna försiggår i gråzoner: från svarta kapitalinkomster till svarta tillfälliganställningar hos underleverantörers underleverantörer.

Alla vet hur dom själva har det. Hur stor pensionen blev. Hur stor del av den disponibla inkomsten som äts upp av räntebetalningar som om några år kanske kommer att växa till en kräftsvulst. Men ingen vet hur alla har det. Och få vet hur andra har det. Vi pratar så sällan på det viset, utom möjligen med den närmaste släkten.

Det finns så många parametrar kring ekonomin, så många måttstockar, så många helt väsensfrämmande förhållningssätt till pengarna. Men det offentliga samtalet om ekonomin handlar i stort sett bara om vad dom som har för mycket ska göra av med sitt överskott på: investeringar eller lyxkonsumtion. Det är dom som är normen – och, som det verkar, valmanskåren.

Om jag finge önska mig nånting, så vore det att få gå till val utifrån nationalräkenskaper som berättar hur alla har det. Så att det ginge att jämföra levda liv, inte abstrakta tillväxtsiffror.

Animal spirit

Inga beslutsfattare eller ledarskribenter syntes till när nationalekonomen Eckard Hein föreläste på ABF Stockholm idag, i Katalys regi. Det var synd, för hans analys kändes viktig.

Sen sjuttitalet har det pågått en överföring av pengar från arbetarna till dom rika, samtidigt som staterna skurit ner utgifterna och spekulation ersatt investeringar. Allt detta har lett till allmän stagnation, som länge inte märktes eftersom konsumtion och välfärd hölls uppe av lån och eftersom marknaderna vidgades till hela världen. Det är dags för en överföring av pengar åt andra hållet igen, menade Hein. Att sänka räntan skapar ingen tillväxt. Det är efterfrågan som driver ekonomin. Och numera tänker till och med Valutafonden, Världsbanken och OECD i dom här banorna.

Roligast var att ekvationerna fäste stor vikt vid alfa-faktorn, α, som står för ”animal spirit”, vilket är Keynes term för ungefär framtidstro och initiativ. Minskar den samlar alla i ladorna eller spekulerar och ingenting rör sig.

Radikalisering och föräldrauppror

Islamologen Olivier Roy har en intressant essä i Le Monde den 18 november; jag fick fatt i den först idag. Han hävdar att gruppen som blir islamradikala terrorister i Frankrike är tydligt sociologiskt definierad: det handlar om andra generationens invandrare från Mellanöstern och Nordafrika som söker upp den sak eller organisation som låter dom bli våldsverkare. Alternativt är dom, och i ökande grad, nyliga konvertiter (inklusive några infödda fransmän).

Han ser med andra ord själva upproret mot föräldragenerationen som drivkraften.

”Att krossa Daesh kommer inte alls att förändra denna revolt … i morgon kommer de att slåss på någon annans sida.”

”Huvudproblemet för Frankrike är alltså inte ’kalifatet’ i den syriska öknen, som förr eller senare kommer att gå upp i rök likt en gammal hägring som blev en mardröm. Problemet är dessa ungdomars revolt.”

Dessutom har samtliga som gripit till dödligt våld på förhand identifierats som statsfiender av polisen, påpekar Roy.

Han skriver inte ut några recept, utan presenterar bara detta klara samband, som handlar just om andra generationen (samt dom nyfrälsta) och inga andra. Han har heller inga förklaringar till deras fruktansvärda övervåld, men kallar dåden för ”modernt våld: de dödar som massmördarna gör i Amerika eller Breivik i Norge: kallt och lugnt. Nihilism och högmod är nära förenade.”

Samtidigt har Roy, som är en av dom tydligaste skildrarna av hela det komplicerade politiska spektrum som islam rymmer (och uppväcker), såklart ett budskap: Detta är inte civilisationernas krig. Inte heller jordens förtrycktas revansch. Det är endast fråga om personlig radikalisering, en generationsklyfta som exploderar. Dåden i sig har, slår Roy fast, ingenting med religion eller politik att göra.

Men det känns bråttom (tillägger jag) att bättre förstå dom psykologiska mekanismer som får den här dödliga radikaliseringen att gå så fort. Liksom vid sidan av allt annat. Som en psykologisk tjuvkoppling.

”Konflikten är det enda sättet att överleva”

Freke Räihä blandar konceptuell poesi med arbetarhistoria i sin nya diktsamling Baggböleri (Smockadoll förlag), och resultatet blir anmärkningsvärt hållbart.

Konceptuell poesi kan definieras som en poesi som utgår från existerande språk, gärna dokument, och arrangerar dessa på sätt som anknyter både till bildkonst och musik, och med en filosofisk underbyggnad som går ut på att språket formar verkligheten.

Räihä har visat sitt poetiska handlag i flera lika excentriska som läsvärda böcker, men i mötet med berättelsen om en lockout för skogsarbetarna i Lossmen 1924–1931 (den längsta i svensk fackföreningshistoria) gör han sitt mästarprov.

Boken bärs nämligen upp inte bara av sitt innehåll utan av genomgående formmässiga lösningar, som har fått ett excellent utförande. I synnerhet har Räihä förmågan att välja ut eller själv svarva till repliker med tyngd och övertygelse. Boken skulle enkelt kunna framföras sceniskt.

Tre former växlar om och kompletterar varann: ett återberättande av konflikten på fri vers, inklusive gott om citat; korta, absurda dialoger mellan en frågvis människa och en representant för makten; och en ordlista med valda ord ur den lokala dialekten.

Men det finns en annan skicklighet också, som ger boken dess verkliga skärpa. Det är att Räihä vet väldigt mycket men nöjer sig med att stanna vid antydningar, för att på så vis komma närmare mentaliteten i just den epok han skildrar. Ett inifrånberättande. Som i sin tur gör handlingen lättare att överföra på andra politiska situationer, inklusive dagens.

Till exempel förklaras inte bakgrunden: att storbolagen köpte skog till underpris så att forna nybyggare bara kunde få eländig utkomst som arbetare i den skog dom en gång själva ägt. Det vill säga Räihä stavar inte ut detta, men gestaltar det i stämningarna.

Syndikalismen är också djupt närvarande, men inte som programideologi utan som självklar hållning, med fokus på att arbetarna själva tillsammans råder över på vilka villkor dom ska sälja sin arbetskraft.

I kraftfältet mellan knapphändigt berättande – som förmedlar så många stämningar av solidaritet och frustration – och politisk abstraktion tar Räihä tillfället i akt att vara nunära och till exempel anknyta till dataövervakningen på nätet eller uppmana till att storma Rosenbad.

Avslutningsorden, en travesti på ”Internationalen” blottar den underliggande övertygelsen om att det finns ett messianskt element i all kamp för frihet och rättvisa, och att det binder mänskligheten samman i konfrontationen mot maktens ordningar:

”Från ljuset strida vi mot mörkret.”

Mörkret, som för övrigt känns väldigt närvarande, tack vare ordlistorna som förmedlar hur jävla motig tillvaron är; och även tack vare Håkan Eklunds illustrationer: svartvita skogsscenerier med enstaka grå valörer utstrålar stränga minusgrader i luften och i existensen.

Patt

”Identitetspolitik” är ett konstigt ord. Eller snarare ett retoriskt grepp. Det tar loven av ett tidigare inlägg –eller en hel debatt. Resultatet blir oavgjort. Och ingenting har förändrats.

I namn av vad funkar det greppet? Jag skulle säga: i universalismens namn. Det är av nån anledning fel att kräva grundläggande rättigheter och respekt åt sig själv – ett slags pinsamt etikettsbrott. Och en prioriteringshierarki inom vänstern spelar också stor roll: analysen att dom ekonomiska orättvisorna är mer grundläggande och därför bör åtgärdas först.

”Skillnadspolitik” vore mycket lättare att stå för. Och därmed offensivt hävda att det är samhällets indelningar som skapar orättvisorna. Som det oftast inte finns språk för.

pattPatt är den regel i schack som säger att partiet döms oavgjort när en av spelarna inte kan flytta nån enda av sina pjäser. Detta har räddat många. Men politisk eller estetisk patt är destruktiv och frustrationsskapande. En debatt som blir patt har liksom aldrig ägt rum.

Däremot vore det tacknämligt med mer identitetspolitik i bemärkelsen kritik av själva identiteten. Alla uppgörelser med var en blivit inplacerad hänger samman, och det finns grogrund för en annorlundaskapssolidaritet som skulle kunna bli mycket stark och global, ja messiansk (i Walter Benjamins bemärkelse).

Kanske är det därför locket läggs på?

Då skulle också konst och politik kunna korsbefrukta varann på ett annat sätt. Och historiens schackparti ta nya intressanta och kanske även emancipatoriska vändningar. Därför att alla deltar själva. Universalism i form av ett växande nätverk med Do It Yourself-projekt.

Och jag tror till och med att det här är vad som pågår. Igår gjorde jag t ex en lista åt en utlandskompis med tvåtusentalets viktigaste skönlitterära böcker i Sverige. Listan blev bedövande. Den handlade om mänskor som tar sin tillvaro i egna händer. Med språkets hjälp. Och i kamp mot språket.

En lista över vad vi försvarar

fascismposterDen här checklistan dök upp i Facebookflödet, och jag tänkte skicka den vidare. Men först kollade jag upp den, och ett mycket kritiskt blogginlägg slog fast att upphovsmannen, Lawrence Britt, inte var en fackhistoriker utan en skönlitterär författare som hade skrivit en roman om ett framtida fascistiskt USA.

Vidare gick ”The Right Stuff” igenom punkterna och framförde en genomgående invändning att dom var för lite specifika, och bara fångade allmänna företeelser i alla tider, inte fascismen.

Men att jag tyckte listan var bra och användbar berodde inte på dom enskilda punkterna, utan på att dom bildar ett system.

Mönstren är arkaiska och fångar väl dom flesta forntida högkulturer sen Babylon. Där skulle ingen ens fatta vad Lawrence Britt var ute efter. Men dom hänger samman därför att dom aktivt negerar tanken om alla människors lika värde och rättigheter. Dom anger vad som går förlorat när staten blir ond. Och dom hänger också samman genom att visa att rättigheterna stöttar varandra: försvinner en är dom andra mycket värre ute.

Negationen av demokratin transporterar oss tillbaka till forntiden. Vad den regressionen sen kallas är mindre viktigt. Fascism är en instruktiv term, bara den inte inskränks till regimer som själva kallar sig detta.

Moderna ordboken

Yta, pl. ytor är ett märkligt ord, som numera jobbar i två dimensioner. Yta står kulturellt mot djup, snarast i bemärkelsen förenkling mot komplexitet, igenkännbarhet mot tolkning; men förvaltningar och företag är ständigt på jakt efter ytor som ska lösa uppkomna problem: bostäder, läsplatser. Förtätning. Kalhyggen kallas gärna ”föryngringsytor”. Undertexten i ordet ”ytor” i den senare bemärkelsen är att det som står där nu, en skogsdunge kanske, inte räknas längre. Den är redan i andanom jämnad med marken. Det har upprättats en plan, och den planar ut det som var förr. Utplånar det förflutna. På isländska betyder ”ýta” ”schaktmaskin”. Men det beror på att verbet ”ýta” betyder ”knuffa”.

”Ytor” är ett effektiviseringsord.