Han bidrar med hoppfullhet

Staffan de Mistura, som leder FN:s fredsarbete kring Syrien, tror att tiden är mogen för att den process ska börja som leder till en politisk lösning. Han känner igen mönstret från andra konflikter, och förutsäger att den militära aktiviteten från alla inblandade kommer att öka därför att alla vill skaffa sig så bra position som möjligt inför förhandlingarna.

När de Mistura framträdde på Utrikespolitiska Institutet i fredags passade han på att framhålla att Sverige ska vara stolta över sin generositet, och påpekade att han själv kom hit som politisk flykting under andra världskriget.

Han är alltså övertygad (det är hans roll att vara hoppfull) om att diskussioner mellan parterna kommer att inledas efter årsskiftet som syftar till en ny konstitution som kan leda fram till fria presidentval och parlamentsval i Syrien under 2017. Det förutsätter att regimen blir mindre rigid och att oppositionen kan samla sig runt en gemensam plattform: efter femtio års enfamiljsstyre finns det ingen demokratisk tradition.

Intra Syria Consultation är namnet på den process som ska börja i januari: en inomsyrisk rådfrågning.

Och de Mistura verkar ha många saker klara för sig på förhand. Kvinnorna ska vara med, också om de inte nomineras av olika organsisationer. Och återuppbyggnaden av civilsamhället ska börja omgående, ett slags Marshallplan: det internationella samfundet måste visa att man tänker stanna kvar, för att på så vis skapa hopp.

Vad beträffar förhandlingarnas innehåll räknade han upp ett antal punkter där alla kommer att vara överens, både de syriska stormakterna och de internationella intressena: Syrien ska förbli ett land; Daesh ska bekämpas bort; det finns ingen militär lösning; och Syrien måste förändras – det får inte bli som förr.

Alltsammans låter väldigt ambitiöst i denna fruktansvärda situation. Men det kändes uppfriskande att få det här perspektivet. Staffan de Mistura höll upp sin hand: ”Den här har skakat hand med Milosevic, Idi Amin och alla möjliga diktatorer. You have to make a difference.”

På tisdag den 1 december kl 12 sänds seminariet och frågestunden i SVT.

Ekonomioket

Tanken att det är ekonomin som skapar välståndet genomsyrar hela samhället, och i synnerhet nyhetsrapporteringen. Och den är sann i så måtto att dom rikare blir allt rikare och klassen av låntagare växer. Men den maskerar den pågående utarmningen inom produktionsledet och den alltmer ökande klassen av mänskor som inte alls behövs utan förväntas bara gå och drälla. Tillväxtens baksida, ja dess motor, är utslagning, miljöförstöring och meningslöshet. Men det syns inte i beräkningarna.

…och lyss till missljudet…

När Marilynne Robinson var på Kulturhuset i Stockholm och samtalade med Pär Svensson fick hon uppdraget att kort sammanfatta sin Shakespeareforskning också. Hon sa att grundberättelsen hos Shakespeare är att den ordinarie kungen är borta så att onda makter tar över.

Av nån anledning fastnade dom där orden i skallen på mig. Jag kom ihåg en kurs jag läste för Erik Johannesson utifrån Tillyards The Elizabethan World Picture, och det dök till och med upp ett citat: Take but degree away, untune that string: and hark! what discord follows.

Och det där var alltså över tretti år sen.

Associationerna går inte bara till senmedeltid och renässans, utan till Poulantzas fascismforskning. Han hävdar att det är öppet för dom onda krafterna i samhället när politiken har gått i stå, så som många (Chantal Mouffe, Lodenius&Wingborg) hävdar är fallet med höger och vänsterskalan. Samma sak där. En försvunnen kung, eller i det här fallet ideologi. Gnissel och våld i samhället.

Samtidigt skriver jag på en modern version av Robin Hood, där det ligger precis likadant till. Förmodligen har myten tagit färg av Shakespeare. I ett samhälleligt dödläge vaknar monstren. Och måste bekämpas med list.

Fasciseringsprocessen

Nicos Poulantzas bok om Fascism och diktatur (Coeckelberghs, 1973) borde som sagt återutges. Här är en sammanfattning av hans rekonstruktion av fasciseringsprocessen:

Kapitalets ökade makt gör att de politiska partierna inte längre representerar klassmotsättningarna och därför tappar i trovärdighet.
Det uppstår en ”ideologisk kris”.
Det ger fascisterna möjlighet att framstå som alternativ och bli ett massparti som gradvis accepteras (”kompromissernas era”) tills dess att maktövertagandet är ett faktum.

En av Poulantzas många poänger är att ”punkten utan återvändo” passeras omärkligt:

”om man uteslutande fixerar sig på vad som försiggår på den politiska scenen, så kommer denna scen till sist att fungera som en skärm, som döljer klasskampens djupa mekanismer, där spelet om den verkliga makten pågår.” (s.66)

Historiefilosofisk anteckning

Efter jämlikheten kommer ett nytt stadium där staten används för att åter skapa skillnader mellan olika slags människor, ofta med användande av våld. En kan också beskriva det som en kamp mellan att utvidga rättvisan till alla eller reservera den för ett utvalt fåtal.

(Utvidgning av G M Tamás resonemang om ”postfascism” efter en helgs Lars Ahlin-seminarier i Sundsvall.)

Två slags framtid

Höstdagen var hög och underbar och utsikten från kallbadhusbryggan över Alnön och Sundsvallfjärden alldeles betagande. Ändå låg det en bårhusstämning över alltsammans som förstärktes av dom vissna tistlarna och lupinerna och slyet överallt, utom på dom vårdade tomterna.

Två killar som engagerat sig visade mig och min kompis från Stockholm sommarnöjeområdet Petersvik utanför Sundsvall på dess yttersta. Kommunen har exproprierat alla fastigheterna, rivit dom allra flesta, och dom allra finaste står nu tomma.

Och det är inga vanliga stugor utan arkitektritade trävillor från slutet av artonhundratalet, en utlöpare från Stenstan som byggdes under samma epok, när det fanns hur mycket pengar som helst i omlopp.

pvik8 pvik7 pvik6 pvik5 pvik3 pvik2 pvik1

Bårhusstämning. Husen som döda. Men tomterna där gräsmattan ända tills nyss hållits efter ekar fortfarande av lekar och stoj från oändliga somrar med gott om tjänstefolk. Ett eko av det goda livet förr, från dom hus som sedermera övergick till KFUM och från dom alldeles vanliga mänskor som bott där på sistone.

Vissna svartblå tistlar i långa processioner. Som ett landskap av Anselm Kiefer. Och så husen. Starka, friska, om än inte alltid heltigenom original, förutom några, som även hade originalmöblerna kvar. Dugliga för minst ytterligare 125 år.

Grankullaskylt

Utanför fastigheterna har bevarandegrupperna satt upp faluröda skyltar med bilder från för och berättelser om husens historia, och därmed även Sundsvalls.

Ett konsortium har utlovat en omlastningsterminal för containrar på just den här platsen. Hela kommunfullmäktige är med på noterna och lovar ohyggliga investeringar medan den ordinarie verksamheten eftersätts. SCA, bygdens stora bolag, har hjälpt till att öka förväntningarna genom att utlova stora ökningar av produktionen i en bransch som globalt går på knäna. Vissa hävdar att det är marken dom vill åt, när det väl visar sig att den där omlastningsterminalen går upp i rök.

Min kritik är dubbel. Dels att det unika hör framtiden till och måste förskonas från all kortsiktighet. Unikt i den bemärkelsen att det här området och dess koppling till historien inte kan ersättas. Dels att kommunpolitik alltmer liknar berättelsen om kejsarens nya kläder. Dom har inga idéer och sitter bara och väntar på att det ska dyka upp några lämpliga skojare med storslagna projekt. I brist på initiativ. Medan rasslet av döda tistlar blandas med sorlet från sommarlekar och kaffekalas.

I en glimt av fantasi medan solen gick ner såg jag en alternativ möjlig framtid för Petersvik. Ett bevarande som skapar en plats där det är möjligt att bara få vara. Bland rikemännen vistades här många framstående konstnärer. För udden är av det slaget att den stimulerar skapandet.

På lite mer än promenadavstånd från centrum en plats där nya idéer kan uppstå, där möten kan hållas i kontrast mot dom vanliga konferensanläggningarnas inrutade fångenskap.Där festivaler för poesin och musik och friluftsmåleri kan anordnas. Men där det också är tillåtet att bara vara, utan att det kostar ett öre, i ett unikt gränsland mellan stad, förort, industri, jordbrukslandskap och natur. Och naturligtvis även ett utmärkt ställe att bo på.

En plats där dom nya sätten att leva kan koncipieras. Dom som vi helt enkelt måste uppfinna för att inte gå under i kortsiktigheten.

Stamning

Skillnaden är primär: [p]—[b]. Sen kan den laddas med vadsomhelst: nutid—dåtid ; shia—sunni ; demokrati—terrorism ; privat—offentligt. Den som råder över tolkningarna har ett propagandaövertag; den som överblickar mångfalden av motsägelsefulla tolkningar av en och samma skillnad har ett kunskapsövertag. Som svårligen låter sig kommuniceras. Den som ser både ideologin och vad ideologin används till är liksom namnlös.

Antisfynd: Poulantzas

PoulantzasomslagUtmärkt bok. Typiskt av Coeckelberghs att hitta den och ge ut den 1973. Tanken är att det fascistiska maktövertagandet blir möjligt när politiken (”maktblocket”) inte längre representerar klassintressena. Sen gör Poulantzas en genomgång av klassintressena i all deras olikhet, med Tyskland och Italien som huvudexempel, och med stor känslighet för vad han kallar ”hela samhällsformationens särdrag”.

Eländigt att Poulantzas valde att lämna den här tillvaron 1979. Hur mycket hade han inte haft att upptäcka idag. Men jag misstänker att han har gjort djupa intryck på postpolitiska tänkare som Rosanvallon. Hursomhelst så håller den för återutgivning, i översättning av Bengt Andersson.

Särskilt camp är det att han refererar till analyserna från Sovjetunionen och inom Komintern på ett kritiskt men respektfullt sätt. Det finns en dialog med deras blindhet. Som var en del av problemet.

Här är förresten hela utgivningen i Partisanbiblioteket. Kanske en e-boksåterutgivning vore meningsfull?

  • Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre : en antologi / [sammanst. av] Ernest Mandel ; svensk övers.: Bengt Andersson …. – 1971
    Bettelheim, Charles. – Kulturrevolution och industriell organisering i Kina / Charles Bettelheim ; svensk övers.: Mats Svensson. – 1973
    Bettelheim, Charles. – Socialism och ekonomisk planering / svensk övers.: Mats Svensson ; fackgranskning: Bengt Johansson. – 1971
    Bettelheim, Charles. – Övergången till den socialistiska ekonomin / svensk övers.: Jens Nordenhök ; fackgranskning: Bengt Johansson. – 1970
    Breton, André. – Surrealismens manifest (1924) : Surrealismens andra manifest (1930) / André Breton ; [svensk översättning: Lars Fyhr]. – 1971
    Breton, André. – Surrealismens politiska ståndpunkt / svensk övers. [och inledning]: Lars Fyhr. – 1971
    Deutscher, Isaac. – Stalin : en politisk biografi  ; [svensk översättning: Aida Törnell och Håkan Arvidsson]. – 1972
    Hejzlar, Zdenek. – Prag i skuggan av Moskva : reformkommunismens uppkomst och nederlag i Tjeckoslovakien ; [svensk övers. från tjeckiskan: Lena Lindén]. – 1976
    Herzl, Theodor. – Judestaten / med inledning av Nathan Weinstock ; [svensk översättning: Sven Vahlne]. – 1971 – 1. uppl.
    Illuminati, Augusto. – Sociologin och klassbegreppet / svensk övers.: Göran Jacobsson. – 1970
    Mandel, Ernest. – Dollarkrisen / Svensk översättning: Håkan Sundberg. – 1973
    Mandel, Ernest. – Senkapitalismen. D. 1. – 1974
    Mandel, Ernest. – Senkapitalismen. D. 2. – 1975
    Poulantzas, Nicos. – Fascism och diktatur  – 1973
    Poulantzas, Nicos. – Politisk makt och sociala klasser  [övers. av Otto Mannheimer o. Sven Vahlne]. – 1970
    Rosmer, Alfred. – Moskva under Lenin – 1971
    Sartre, Jean-Paul. – Vad är litteratur? / Svensk övers.: Mario Grut. – 1970
    Trotskij, Lev. – Den permanenta revolutionen /Svensk övers.: Kenth-Åke Andersson. – 1973

Heliogabalus

Det är flygbombningarna som har gjort stora delar av Syrien obeboeliga och drivit tiotals miljoner människor på flykt och berett marken för islamistiska maktövertaganden på lokal nivå.

Det är tack vare flygbombningarna – en förstörelse av det mest blinda och primitiva slag – som Assadregimen fortfarande sitter kvar vid makten.

Världshistorien saknar motsvarigheter till en härskare som på detta sätt och med dessa resurser ödelagt sitt eget land och bekrigat sitt eget folk. Till och med de allra galnaste romerska kejsarna kommer i helvetet att framstå som amatörer vid sidan av Bashar al-Assad. Till och med den Homs-födde Heliogabalus.

En ”no fly zone” är därför ett rimligt förslag, men vem ska genomföra det, när Ryssland, som oavlåtligt har försett den syriska regimen med krigsmateriel och nu även med truppunderstöd, kan blockera varje beslut hos FN? Dessutom finns en tvekan hos världssamfundet, eftersom det skulle vara att avsätta Bashar al-Assad att hindra honom från att bomba sönder städer.

Därigenom är ”no fly zone” mest en symbolfråga. Dess konkreta genomförande skulle bestå inte i proklamationer utan i taktiska flygangrepp som slog ut hela Syriens flygflotta, inklusive de helikoptrar som släpper trotyltunnor över folkmassor.

Ändock är ”no fly zone” mer än en symbolfråga, eftersom bombningarna så oförnekligen är den allra främsta orsaken till det mesta av lidandet.

Debatten borde grundas mer i detta enkla, fruktansvärda samband, istället för att snävas in till geopolitiska analyser av ett ”inbördeskrig” som egentligen bara pågår i de strategiska områdena längs Medelhavskusten. Att diskutera folkmord som om det vore politik är ett slags förnekelse, en form av skönmålning. Det handlar om Baath-partiet mot folket, med vilka medel som helst. Med vilka medel som helst.

Apostlagärningarna

Tillvaron är full av “tecken och under” och dom allra flesta går oss förbi och dom vi inte uppfattar kan vi inte förklara, ens för oss själva. Kanske antyda, för närstående. Det handlar om att en annan ordning gör sig påmind mitt i den ordning som råkar råda. Tecknen är alltså lika kontingenta som dom oreflekterade försanthållanden som bär upp en kultur eller en gemenskap. Undren upphäver inte naturlagarna utan stannar just vid antydningar om nånting mycket bättre. Glimtar av ett helt annat ljus, men ändå inte utifrånkommande. Signifianter med öppet innehåll, med öppenheten som innehåll.

Eros och referatets etik

Den tyskspråkige, Koreafödde filosofen Byung-Chul Han kom för några år sen ut på svenska med en märklig essä om hur vi stressar oss till utmattning genom att bli våra egna omisskunnsamma arbetsgivare. Den boken, Trötthetssamhället, ger nycklar till diskussioner både om livsmening och ökade sjukskrivningstal. Uppföljaren om den digitala revolutionen, I svärmen, var också både barsk och läsvärd.

Vällästa, vackra böcker från Ersatz. Omslag Håkan Liljemärker, formgivning och översättning Ola Wallin.

Vällästa, vackra böcker från Ersatz. Omslag Håkan Liljemärker, formgivning och översättning Ola Wallin.

Nu kommer en tredje volym, Eros agoni, lika läckert formgiven som dom två tidigare. Men här tar Byung-Chul Hans essäistik sig vatten över huvudet.

På ett sätt är den en pendang till dom två tidigare böckerna. Den handlar om hur mötet med den andre kan kullkasta våra liv och få oss att ompröva och söka nya riktningar. Och det är det mötet som kallas Eros, och bland annat exemplifieras av kärleken. Problemet är att Byung-Chuls bild av denna goda katastrof är mycket mer schematisk än han vill erkänna.
Det märks inte minst i hans bristande handlag när han refererar andra tänkare, men ofta ger en alltför skev bild av deras poänger eller av komplexiteten i deras resonemang. Det gäller Hegel, det gäller Agambens begrepp ”det nakna livet”, och det framkommer i sånt som påståendet att närheten mellan Eros och Logos hos Platon ”har knappt uppmärksammats”.

Det finns ju en referatets etik som är nära besläktad med kärleksrelationens krav. Att ta in den andra i hennes olikhet, en kan säga i hennes historiska skriftlighet. Vilket inte utesluter kritik, men knappast ger utrymme för att påpeka förbiseenden av det-och-det. Vilket Byung-Chul Han alltför ofta hemfaller till. Zizek har en liknande ovana.

Ändå är det förstås en högst njutbar bok som sätter tankarnas hjul och begärets vilsenhet i rullning, och ger många goda vidaretips. Inte minst är närläsningen av Heideggers kärleksbrev till sin fru både respektfull och kreativ. Jag tror på stor framgång för Byung-Chul som populär civilisationskritisk tänkare och det finns mycket mer att översätta. Kan man önska sig en pocket med dessa tre hittills utkomna? Jag tror nämligen egentligen att det som i detta sammanhang kallas Eros visserligen har fått formen av en väldigt abstrakt negativitet men samtidigt liksom underförstått etablerar en aning om ett gott liv att eftersträva, byggt på omsorgsfullt erkännande –på mer noggrann läsning av varandra.

Laga

repair

Joanna och Hanna framför konferensanteckningarna.

På väg för att köpa spiskummin träffade jag på en popupkonferens i en butikslokal på Ringvägen. Temat har varit ”reparationer” och det är Konstfacks kurs Organising Discourse som tagit hit en holländare, Joanna, för att berätta om den nya trenden med reparationscaféer i Holland, 300 stycken finns det numera, där dom som kan laga saker lär upp folk som behöver få saker lagade. Läs mer på sajten repairsociety!

På väggarna i butiken satt det mindmaps och listor och idénotisar som sammanfattade dom senaste dagarnas diskussioner, och på ett stort bord låg allehanda verktyg för folk som behövde komma in och laga nånting. Men det där pågår bara till klockan 16 idag lördag.

Ett nyttigt samtal fick jag om glädjen och nyttan med att laga grejer, och kunde bidra med egna erfarenheter. Reparationer är ju ett sätt att ta tillbaka makten från konsumtionstvånget! Jag skrev så här på väggen: ”En renoverad möbel blir en familjemedlem.”

Jag borde även ha bidragit med lite etymologi. ”Laga” är ett så fantastiskt verb, som betyder ungefär ”återställa till den naturliga ordningen”. Samma rot som lag (i juridisk bemärkelse) och det isländska ”lag” som även betyder ”melodi”.

Läs även berättelsen om dammsugarreparationen!

Bevarandekamper

Petersvik i Sundsvall, Slussen i Stockholm, Apberget i Umeå. Exemplen kan mångfaldigas, men beskrivningen behöver två dimensioner.

Å ena sidan kampen mellan bevarare och framtidsvisionärer, där på ett olyckligt sätt alltid känsla ställs mot rationalitet, kulturell elit mot tyst majoritet.

Å andra sidan vissa kommuners omvandling till företag drivna av tjänstemän och med dom valda politikerna som gisslan. Ofta är det omöjligt att avgöra var och när ett beslut har fattats. Ofta har storföretag och drömsäljande projekterare spelat en icke oväsentlig roll.

Det finns alltså en ytkonflikt där mjuka värden mals ner av hårda värden, eller åtminstone av ljuva drömmar om framtida hårda värden. Och en djupkonflikt som handlar om att demokratin bara har blivit en formsak i alltför många kommuner, därför att dessa identifierar sig som företag i samspel med andra (riktiga) företag. Så att medborgarnas bästa förverkligas genom budgetbalans, inte utifrån ett samtal hur det vore skickligt att leva tillsammans.

Bevarandekamperna handlar alltså på en djupnivå om postpolitisk maktlöshet. Och om den dimensionen gick att få in i debatten, skulle mobiliseringen kunna bli mycket större och tyngre. Frågan är bara hur vi når dit.

Det outsagdas närvaro

imageTigern av Gianina Carbunariu är en underbar föreställning som går på turné efter premiär i Stockholm. Bara gott kan sägas om Sophia Jupithers sensitiva iscensättning av det Monty Pythonliknande dramat som rekonstruerar en förrymd tigers sista timmar i frihet i en liten europeisk småstad. Och Inger Johanssons översättning har en motsvarande öronkänslighet.

Senast jag såg nånting av Jupither var det den där Norénpjäsen 3.31.93 med cirka 25 pers på scen i flera timmar och allt gick fram i hifi-kvalité: replikerna, kropparna, traumana.

Och det här är samma handlag. Med förnämliga skådespelare som förmår växla mellan mångdubbla roller som både människa och djur och till och med bil och skolbyggnad.

Men det som stannar kvar bäst i minnet – och det beror väl på tidsandan – är två stycken återkommande svävningar som dyker upp i roll efter roll.

Den ena är oviljan att utsäga ordet “tiger”. Det stannar vid gester, tystnade och intetsägande omskrivningar, och tydliga fysiska motstånd också hos dom som lyckas klämma fram t-ordet. Just därigenom blir tigern en sammanfattning, en vandrande symbol för allt det i samhället som inte låter sig talas om, till exempel etniskt och socialt nedvärderade folkgrupper och tiggare.

Vilket kommunicerar utmärkt väl med den andra svävningen, som handlar om en genomgående vilja att försköna verkligheten och upprätthålla en fasad av nöjdhet och fungerande. Hur saker och ting ter sig är viktigare än hur dom är. Man tänker på positive thinking man tänker på potemkinkulisser man tänker på peptalk. Skådespelarna klyvs inbördes och invärtes av den här dubbelheten och det är både hemskt roligt och fasansfullt.

Och på så vis blir den lilla småstaden en spegling av hela samtidens nedvärdering av sanningen. Dom ljuger inte, men deras primära natur är att släta över och på så vis faktiskt kommunicera vad det är dom för-tiger.

Läskunnighet

Borde inte förmågan att läsa innantill göras mer uppövad ju mer vi är hänvisade till allt snabbare medier? Tolkning som förmågan att stanna upp och ta in vad som faktiskt sägs. Den hermeneutiska insikten är ju att vad som än sägs är begränsat av historiska och språkliga omständigheter. Ordvalet och inte minst kategoriseringarna: vilka ord som automatiskt tänks utesluta varandra. Och varför då egentligen.

Att läsa innantill, att läsa kritiskt, att läsa två eller hundra gånger för att komma underfund om vad det är som den här texten inringar, och begrunda vad som lämnas utanför, och framför allt kunna uppskatta och diagnosticera dom språkliga motsägelserna och överträdelserna. Det poetiska om man så vill.

Den symboliska ordningen (för att prata med Lacan) upprättar gränser som texten dels fogar sig i, dels dekonstruerar. För historiska texter är det här tydligt, även om vi ofta sitter med facit i hand och har anammat som självklart det som en gång var revolutionärt. Men jag tänker framför allt på uppövandet av innantilläsningsförmågan i relation till nyskrivna eller på annat sätt aktuella texter (eller för den delen bilder, melodier, affischer).
Läs mer

Achille Mbembe …

mbembe… pratade inte postkolonialism eller svarthet och nästan inte politik överhuvudtaget under sin föreläsning i Stockholm på tisdagkvällen. Istället hade han med sig en övergripande samtidsanalys ur internationellt medelklassperspektiv.

Den Kamerunfödde filosofen, numera verksam i Sydafrika och vid Duke, har gjort anmärkningsvärda tillägg till förståelsen av den postkoloniala situationen. Nu presenterade han istället en postpolitisk beskrivning av hur subjekten har berövats sin handlingsmöjlighet och istället blivit objekt som tränas likt kroppar på gym, och som inte har några hemligheter längre.

Utvecklingen beskrev han som ”animismens återkomst”, i bemärkelsen att de tidiga europeiska antropologerna beskrev de primitiva folken som att de trodde att allt var besjälat. Den analysen kan förstås kritiseras, men Mbembe gick istället vidare till att beskriva dagens tillstånd som att ingenting har en själ, och att gränsen mellan människa och djur, människa och ting har utplånats av kapitalismens seger.

Han kändes kort sagt lite uppgiven, också när han efteråt fick frågor om sydafrikansk inrikespolitik. Den motkraft han lanserade var heller inte så uppiggande: Mbembe föreslog att när alla förväntas sträva efter lycka blir olycklighet (unhappiness) ett hot och kanske en motkraft, som kan ta sig uttryck i sabotage. Det känns som ett stort antal steg tillbaka.

Överhuvud var han alltför snabb att måla upp en världsbild där alla är slavar under facebooknarcissismen och skoja om att publiken som kommit dit måste posta bilder på honom. Det där är en komponent, och den finns. Men den uppvägs av världens alltmer ökande närvaro, i all sin motstridiga mångfald, och det är där vi behöver nya analyser. Tack och lov ryktas det om planer på översättning av några av hans mest centrala texter.

En dag i varuhuset

Jag drömde att varuhuset – det som en gång sålde allt man behövde – hade förvandlats till en parfymbutik. Visserligen fanns fortfarande ett sortiment av durkslag och herrsockor längre in, men det var parfymen som dominerade. Likt en avgångshall på en flygplats, med olika deskar för olika märken och olika avgångar från varje desk till fjärran identitetsplaneter som dock ändå liknade varann bortsett från uppdelningen i män och kvinnor. Hej, vart vill du åka då, sa en av dom ändå ganska fåtaliga expediter som gick omkring och samtidigt sörvade alla deskarna. Det är en present till min son sa jag. Han fyller 17 och vill ha YSL L’Homme. Du kan inte vara lite mer specifik, sa hon och sprejade ett antal dofter på ett antal hålkort. Det finns väldigt många L’Homme. Lika många som det finns män, skojade jag. Jag förväntades lukta på hålkorten och titta på flaskan bakom. Min näsa kände ingen större skillnad, eftersom jag inte hade begreppsliggjort skillnaderna och eftersom signalerna från bilder, logotyper och flaskdesign var så starka, nästan bedövande. Hur, tänkte jag, kan jag skilja doften från bilden av doften? Finns det nån som lärt sig det? Kan filosofin visa flugan vägen ut ur parfymflaskan? Ni har ingen Wittgensteinparfym? Nej, tyvärr, den för inte vi. Det som inte kan köpas, därom måste man tiga? Ja, ha ha ha. Men durkslagen ser ut som dom alltid har gjort. Ja, det är retro. Nåväl, giv mig en vanlig L’Homme, propert inslagen. Det blir 495 kronor och jag lägger med ett doftprov från Armani. Giorgio eller Emporio? Ursäkta? Ja, dom är väl två bröder? Är ni Åhlénskund? Jamen jag står ju här, ser du inte det? Har ni medlemskort? Nej, jag betalar kontant. Vill ni BLI medlem? Nej, jag vill bara ut härifrån. Vill ni lägga på 10 kronor som går till Action Aid? Nej, jag tror jag hittar ut utan hjälp, hjärtligt tack. Tack för att du valde Åhléns. Tack för att du valde YSL. Tack för att du valde L’Homme. Tack för att du valde att välja. Varsågod nästa! Hej, och vart vill du åka då?

OFFentlighet

demokratinsroestFör att inte ideal som rättvisa och frihet ska stanna vid abstraktioner behöver politiken litteraturen. Det dunkel den sprider visar upp vars och ens unika outgrundlighet och gör det möjligt att diskutera hur vi ska leva tillsammans i ett samhälle, med olikheterna bevarade.

Men litteraturen behöver i sin tur en materiell bas i form av försörjningsmöjligheter, distribution och inte minst en fungerande kritik som lyfter fram just det här olikhetsarbetet och gör det möjligt att omsätta i politik.

Det borde således vara politikens uppgift att hålla sig själv vid liv genom att hålla litteraturen levande och angelägen.

Detta kulturpolitiska kretslopp tecknar författaren Ulf Eriksson i en liten broschyressä med titeln Demokratins röst. Om litteraturens utopiska verkan, utgiven hos bokförlaget Edda.

Eller rättare sagt är detta en av de linjer som går att dra ut ur Erikssons täta och lärda resonemang, som åberopar många av samtidens viktigaste författare. Han skriver nämligen som han lär. Associativt. Med skarpa, uppfordrande formuleringar. Dunkelt.

Just upphöjandet av dunkelheten till en dygd är en av de poänger som borde få allra mest genomslag. Eftersom motståndaren i Erikssons framställning framför allt är den allt uppslukande klarheten, beräkningsbarheten som reducerar allt till siffror utan individualitet eller abstraktioner utan kött, så är det en central poäng att litteraturen förmedlar det som undandrar sig jämförelse och därmed ger den aktive läsaren en etisk stöt, beträffande sin egen och andras fundamentala egenart.

En perspektivchock som gör det möjligt att vilja kunna leva tillsammans i olikhet.

Litteratur. Det låter begränsat, specialiserat. Men kalla det nödvändigheten av en autonom zon mellan abstraktionerna (informationssamhället, slagorden, beräknifieringen av allt) och dom levda, ofta misskända liven.

Offentlighet, kallar Eriksson gärna den här zonen (och han använder inte ordet ”zon” – det är en ofrånkomlig konsekvens av att återberätta andras essäer att metaforiken blandas). Ordet är en rimlig beskrivning av målet för dom kulturpolitiska åtgärder som behövs för att komma över den nuvarande stagnationen. Men som beskrivning av själva olikhetsarbetet tycker jag att de tre första bokstäverna bör framhävas tydligare. Dom bildar ett engelskt ord som är motsatsen till ON. Och vi kan inte vara på hela tiden. Medan vi är PÅ är vi inte oss själva, och inte alla andra heller.

Jag är ju vän med Ulf, och känner igen samtalet. Men jag kan inte låta bli att fascineras av hur det finmaskiga skrivsättet skapar detaljer och sammanhang som bara den litterära texten är förmögen att åstadkomma. Och det är därför vi måste bevara den. Genom att skriva vidare. Inte bara på våra egna projekt utan även på vad andra skriver/skrivit. Idag och i det förflutna. Det är där utopin börjar. I att vidareskrivandet fortsätter. Over and off.

Alla i samma rum

imageJag råkar börja titta på omslagsbilden till arbetarrörelsens kulturkommittés betänkande till socialdemokraternas partikongress 1952, utgiven som bok med titeln Människan och nutiden, redigerad av en ung Birger Norman och min upplaga är det elfte tusendet, så den spriddes rejält …

Det är en diger utredning som både skisserar upp de historiska och ideologiska sammanhangen, referar till aktuell psykologisk och sociologisk forskning och kommer med konkreta förslag, varav många känns igen från den kulturpolitik som genomfördes.

Men det är alltså omslagsteckningen som fångar mitt intresse, utförd av konstnären Pelle Engström, född 1920 direkt för tvåfärgstryck i svart och gråblått. Dom vita fälten bildar människor och vissa möbler, medan kläderna på modetecknarmanér bara återges med sina mönster eller med helsvart, utan konturer. Föremål och inredning avbildas däremot med stiliserade linjer.

Idén är att tränga ihop alla mänskliga aktiviteter i samma rum, vilket ger samma effekt som en huggen fris eller en gobeläng. Perspektivet är fixerat ovanifrån, men Engström förhåller sig ganska fritt, vilket bidrar till rytmen och gör det plausibelt att alla dessa människor samexisterar med högst olika aktiviteter, som annars försiggår var för sig.

Två direktörer har ett sammanträde och deras sekreterare antecknar. En man med verktyg monterar en maskin som består av ett stort kugghjul, på väggen bakom hänger en statistisk graf, kanske en vinstkurva. Det modernaste inslaget är teven med antenn till vänster, som visar upp en boxare. Framför teven, som ingen tittar på, gör en man atletiska övningar och en flicka i bikini ligger och solar; hon är en direkt pendang till kvinnan som i ungefär samma kroppsställning knäskurar golvet.

Men resten av deltagarna ägnar sig åt kultur. En spelar luta, en sjunger i mikrofon, två skapar konst, den ena lekfullt, den andra djupsinnigt. På skurerskans rygg rider en liten gosse med en spade och en ballong han håller upp. Att hon orkar!

Pelle Engström har löst illustrationsuppdraget genom att gestalta en samexistens där alla utom businessmännen är glada och engagerade. Det blir en bild av ett samhälle som är en söndagstillvaro där både dom nyttiga och dom kreativa verksamheterna utförs med glädje. Och det är underförstått att rollerna inte är fixerade; växlingen mellan arbete och fritid delas av alla. Alltsammans väldigt mycket i bokens anda. En av dom bärande övertygelserna är att kulturen måste gå ut och möta människorna där dom befinner sig, och att det inte hjälper saken framåt att upprätta eller hålla fast vid nedvärderingar och hierarkier.

Det behövs en uppdaterad samhällsanalys för att bemöta högextremismens ränker

imageLuc Boltanski, en av dom sociologer som bäst beskrivit samhällets förändring under dom senaste femti åren, gav förra året tillsammans med den yngre kollegan Arnaud Esquerre ut en broschyr på 75 sidor som analyserar hur det har gått till att extremhögern blivit en dominerande pol i samhällsdebatten: Vers l’extrême. Extension des domaines de la droite (Éditions Dehors). (Mot ytterligheten. Utvidgningen av högerns områden.)

I synnerhet vänder författarna sig till en fransk vänster som verkar ha tappat initiativet och till och med är på väg att ge efter.

Analysen av extremhögerns strategier är bestämd och skarp, Boltanski och Esquerre är på det klara med att målet är att vinna den administrativa makten och ta över nationalstaterna. Dom är även klarsynta beträffande samspelet mellan den våldsamma extremismen och den mer salongsfähiga högerpopulismen.

En av dom mest framgångsrika operationerna från extremhögerns sida har varit att skilja ut “det sanna folket” från muslimerna, snyltarna och bohemvänstern, för att på så vis både vinna nya anhängare och underminera motståndarnas utsägelseposition.

En annan viktig kraftkälla är den allmänna omsvängning som har gjort att diskussioner kring privatmoral överlag ersatt den politiska diskussionen.

Enligt Boltanski och Esquerre förlamas vänstern av sin egen nostalgi. För att kunna matcha extremhögern behövs en uppdaterad beskrivning av hur dom västerländska samhällena har förändrats i och med uppkomsten av helt nya klasser, och utifrån den analysen kunna leverera en alternativ bild, som tar för givet att alla är lika goda medborgare, som tar den existerande mångfalden till utgångspunkt för ett förnyat jämlikhetsarbete.

…det är nödvändigt att hänvisningen till folket verkligen gör reda för dess nuvarande sammansättning, dess mångfald av ursprung, levnadssätt och arbete, till priset av ett (säkerligen smärtsamt) uppgivande av tanken på ett folk som är absolut och evigt.

Men den primära uppgiften för dom intellektuella är att omgående ta tillbaka det vanställda språket. Boltanski och Esquerre beskriver hur många viktiga ord har ryckts upp med rötterna och blivit “flytande betydelser” som kan inrymma lite av varje och lämnar stort utrymme för antydningar och halvkvädna visor.

Boltanski och Esquerre vill återinföra ett klarhetsideal i demokratins tjänst:

… att med ord beskriva verkligheten sån den upplevs av personer för vilka talet och i synnerhet skriften inte är deras huvudsakliga yrke, och ofta inte heller en av de allra enklaste sysslorna.

Broschyren är en av dom mest uppfriskande böcker jag läst på länge, tack vare sitt brutala allvar. Den borde översättas. Även om läget i Sverige inte alls är lika hotfullt som i Frankrike eller Ungern, så finns det all anledning att ta in det latenta hotet om maktövertagande, att aktivt rensa den offentliga diskursen från oklarheter och “flytande betydelser”, och framför allt att etablera en uppdaterad samhällsanalys som inte bara riktar in sig på att tävla om medelklassväljarnas gunst.

Att omyndigförklara dom folkliga protesterna

Anna-Lena Lauréns och Peter Lodenius bok Ukraina—Gränslandet (Atlantis) är en journalistisk fullpoängare. Kombinationen av hennes förmåga att vara på plats och hans förmåga att sammanställa mängder av fakta i begripliga mönster samverkar; de rullar upp Majdanprotesterna och deras efterverkningar i stor detalj och med stor omsorg om komplikationerna, till exempel beträffande kulturell och språklig tillhörighet.

Särskilt intressant är Lauréns perspektiv på det journalistiska arbetets nödvändighet i en värld där desinformationen ständigt accelererar tack vare dom nya medierna.

Hon noterar att läsarkommentarerna i samband med Ukraina överträffar allt hon varit med om, från bägge sidor.

”Hur det kan finnas så många personer som tror att de vet vad som sker i Donbass på basis av twitter övergår min fattningsförmåga. Det enda sättet att förstå något om vad som pågår i Donbass är att resa dit så ofta man kan.”

I synnerhet ett av hennes resonemang får mig att tänka vidare. Det handlar om hur den ryska propagandan riktad mot västvärlden, till exempel Russia Today, sipprar in i bedömningarna, inte minst hos antiimperialister på vänsterkanten.

”Jag var inte med på 1970-talet och förstod inte genast kopplingen mellan Sovjetnostalgi och ståndpunkt i Ukrainakrisen. Det må låta naivt men det är fullkomligt sant. Jag trodde inte att så många debattörer levde kvar i sextiotalet. Jag hade helt fel.”

Nu är det Finland Laurén beskriver, med en annan och mycket mer djupgående kommunistisk tradition. Men problemet är relevant för Sverige med. Fenomenet får mig att tänka så här, särskilt utifrån egendomliga dimensioner i debatter kring läget i Syrien, där liksom hemliga fakta och analyser haft stor inverkan på opinionen utan att särskilt ofta stavas ut:

Det finns ett behov av geopolitiska analyser som reducerar alla världshändelser till verkningar av hemliga operationer från USA:s sida, hos människor som vill upprätthålla den världsbild dom fostrats in i. En världsbild är ju nästan mer personlig och oskattbar än att förlora en eller annan kroppsdel.

Därför sväljer och smälter dom propagandan likt bulimiker på en McDonaldsrestaurang, men är samtidigt medvetna om att källorna inte riktigt låter sig redovisas, emedan dom inte håller för inspektion i dagsljus.

Produkten blir ett slags halvkväden visshet.

Även jag tror ju, inte minst efter vad som framkommit via Wikileaks, att USA i ofattbar utsträckning påverkar andra staters och organisationers politik och göranden. Men det allvarligaste med dom arkana geopolitiska analyserna och den lögnaktiga desinformation som dom rättfärdiggör, det är att konspirationsteorierna omyndigförklarar dom folkliga protesterna, kollektivt och på individnivå.  Här framträder en etisk skiljelinje inom vänstern och andra emancipatoriska rörelser, en linje som ofta korsas under en individuell karriär: från att se mänskorna som subjekt till att uppfatta dom som boskap.

 

Observation

Svartblankt, tjockvitt och djuprött och blekgult med ett virrvarr av sensommargrönska runtom. I det blanka fanns svaga ansatser till spektralfärger, såna som ögat bara nätt och jämt uppfattar, förmodligen inte med fokusseendet utan med dom mer perifera syncellerna.

Jag såg en skata palla hallon. Hon var slank och blank, förmodligen ung och hungrig, men framför allt orutinerad. Ställde sig nedanför den allra lägsta busken, tog sen ett vingligt flaxskutt för att komma åt med näbben. Det lyckades och kunde lika gärna ha misslyckats. Sen flög hon genast iväg över vallen bort mot skogen, kanske för att leverera sin fångst nån annanstans.

Över alltsammans sol och blå himmel.

Det bidde en mekanism

Det märkliga med Yanis Varoufakis bok om världsekonomin, skriven långt innan han var påtänkt som grekisk finansminister, The Global Minotaur, är frånvaron av socialistiska eller socialdemokratiska idéer. Det stora problemet han ställer upp är att hitta politiska lösningar för vart bolagens vinster ska ta vägen. Tanken att återinvestera dom i välfärd och social utjämning verkar inte finnas på kartan.

Varoufakis analys är att det var det globala överskottet på kapital som drev fram den amerikanska lånebubblan på åttitalet, som slutade (?) med den stora kraschen år 2008. En virvel släpptes lös, bestående av fiktiva pengar “tryckta” av långivarna, inte av staterna, och dessa enorma penningmängder kunde ta hand om företagens överskott. Vilket han liknar vid Minotaurus på Kreta, monstret som levde på människokött och krävde regelbundna leveranser. Och i den liknelsen motsvaras labyrinten av alla nationalekonomiska teorier som rättfärdigar utsugningen och faktiskt har tagit över politiken.

Det är en oerhört intressant bok, som lär ut i detalj hur den stora bluffen gått till. Och lika besvikande är att Varoufakis kommer fram till att det som behövs är en politiskt reglerad världsvaluta som förnuftigt administrerar vinsterna, en General Surplus Recycling Mechanism, byggd på det förslag Keynes hade med sig till förhandlingarna i Bretton Woods på fyrtiotalet.

Minotaurus, men med förnuft. Så skulle en kunna karakterisera hans linje.

Därmed tar Varoufakis klassmässig ståndpunkt. Visst uttrycks medlidande med alla dom som i slutändan drabbats av svindlerier och nerskärningar. Men nåt alternativ erbjuds inte. Kanske har han gjort bedömningen att en omfördelning av den ekonomiska makten är en alldeles för utopisk möjlighet.

En förstår att han petades som förhandlare av dom grekiska skuldlånen. Uppenbarligen förstår han bäst av alla inblandade vad det egentligen handlar om: en bankledd omfördelning av medborgarnas egendomar och köpkraft från land till land och från klass till klass. Men jag kan av The Global Minotaur gissa mig till att han inte har musklerna att säga ifrån att det inte borde vara på det viset.

Hans insikter rymmer otroliga mängder bränsle för dom pågående och kommande folkliga protesterna. Men han har valt att inte vara dom folkliga protesternas representant, eller gjort bedömningen att det skulle vara en felsatsning.

Luftskrift

Jag har svårt att tycka illa om vindkraftverk, ensamma eller i flock. Dom avspeglar så fint vad lufttrycket håller på med, litegrann som molnen eller väggbarometern. Däremot kan deras grannar berätta om ett illvilligt oljud strax nedanför vad örat kan uppfatta. Det verkar inte alls trevligt eller hälsosamt.

Det största problemet är snarast att snurrorna kräver så stora investeringar att dom måste finansieras genom försäljning av överskottsel. Och därmed har naturresursen förvandlats till handelsvara. Om det fanns lagringsmöjligheter. Då skulle snurrorna kunna avpassas till geografin och till dom lokala behoven på ett helt annat sätt. Ett liv utanför nätet.

Är inte det ett väldigt akut ideal att eftersträva? Att slippa tvingas förvandlas till en vara för att få existera.