Anna-Lena Lauréns och Peter Lodenius bok Ukraina—Gränslandet (Atlantis) är en journalistisk fullpoängare. Kombinationen av hennes förmåga att vara på plats och hans förmåga att sammanställa mängder av fakta i begripliga mönster samverkar; de rullar upp Majdanprotesterna och deras efterverkningar i stor detalj och med stor omsorg om komplikationerna, till exempel beträffande kulturell och språklig tillhörighet.

Särskilt intressant är Lauréns perspektiv på det journalistiska arbetets nödvändighet i en värld där desinformationen ständigt accelererar tack vare dom nya medierna.

Hon noterar att läsarkommentarerna i samband med Ukraina överträffar allt hon varit med om, från bägge sidor.

”Hur det kan finnas så många personer som tror att de vet vad som sker i Donbass på basis av twitter övergår min fattningsförmåga. Det enda sättet att förstå något om vad som pågår i Donbass är att resa dit så ofta man kan.”

I synnerhet ett av hennes resonemang får mig att tänka vidare. Det handlar om hur den ryska propagandan riktad mot västvärlden, till exempel Russia Today, sipprar in i bedömningarna, inte minst hos antiimperialister på vänsterkanten.

”Jag var inte med på 1970-talet och förstod inte genast kopplingen mellan Sovjetnostalgi och ståndpunkt i Ukrainakrisen. Det må låta naivt men det är fullkomligt sant. Jag trodde inte att så många debattörer levde kvar i sextiotalet. Jag hade helt fel.”

Nu är det Finland Laurén beskriver, med en annan och mycket mer djupgående kommunistisk tradition. Men problemet är relevant för Sverige med. Fenomenet får mig att tänka så här, särskilt utifrån egendomliga dimensioner i debatter kring läget i Syrien, där liksom hemliga fakta och analyser haft stor inverkan på opinionen utan att särskilt ofta stavas ut:

Det finns ett behov av geopolitiska analyser som reducerar alla världshändelser till verkningar av hemliga operationer från USA:s sida, hos människor som vill upprätthålla den världsbild dom fostrats in i. En världsbild är ju nästan mer personlig och oskattbar än att förlora en eller annan kroppsdel.

Därför sväljer och smälter dom propagandan likt bulimiker på en McDonaldsrestaurang, men är samtidigt medvetna om att källorna inte riktigt låter sig redovisas, emedan dom inte håller för inspektion i dagsljus.

Produkten blir ett slags halvkväden visshet.

Även jag tror ju, inte minst efter vad som framkommit via Wikileaks, att USA i ofattbar utsträckning påverkar andra staters och organisationers politik och göranden. Men det allvarligaste med dom arkana geopolitiska analyserna och den lögnaktiga desinformation som dom rättfärdiggör, det är att konspirationsteorierna omyndigförklarar dom folkliga protesterna, kollektivt och på individnivå.  Här framträder en etisk skiljelinje inom vänstern och andra emancipatoriska rörelser, en linje som ofta korsas under en individuell karriär: från att se mänskorna som subjekt till att uppfatta dom som boskap.