Den norska tidskriften Vinduet har givit ut ett nummer med rubriken ”oversettelse”, där förlagsredaktören Jannike Øverlands namn återkommer i den ena artikeln efter den andra; och hon blir också föremål för en lång intervju som visar upp en som det verkar outtömlig nyfikenhet.

Förutom några utmärkta mer traditionella författarskapspresentationer låter numret översättare av de stora författarskapen komma till tals. Introduktionen av Elena Ferrante i Norge får en särskild översiktsartikel, därpå följer en djupintervju med hennes översättare Kristin Sørsdal, som själv bott i Neapel. Det är riktigt djuplodande och går rakt på små viktiga detaljer och stilgrepp, till exempel hur det är nödvändigt att översätta klichéer som Sørsdal aldrig skulle använda i sina egna romaner:

Jeg skjønner att dette er litterære teknikker for å gi mer kropp til karaktererne, for å la leseren få en følelse av å kjenne dem. Det blir bara enda en dypevirkning.

Jon Rognliens intervju ger också en häpnadsväckande insikt i hur ambitiöst dom norska förlagens språkgranskare jobbar med översättarens text (”pirke” betyder ”peta”):

Övriga storfräsare som presenteras av sina översättare är Sebald, Thomas Mann, Faulkner, Rimbaud, Céline och Bolaño. Citeras kan Mannöversättaren Per Qvales arbete med Trolldomsfjellet, vars första översättare skar ner med 25% genom strykningar av långa textsjok, bantning av persongalleriet, och förenkling av syntaxen.

Qvales överväganden är rena läroboken i vilken komplex konstruktion/komposition en roman kan vara.

Avslutningsvis gör litteraturprofessorn Poul Behrendt en genomgång av vilken roll Ingmar Bergmans översättning av Ibsens Gengangere spelar i K O Knausgårds Min kamp – och avslutar med en katalog över hur rena felöversättningar kan bli föremål för litterär tolkning – i synnerhet den engelska översättarens miss av att samma stycke återkommer ordagrant i början och slutet av romansviten.