Idrottsliknelse

Åklinjen är en mäktig liknelse när en ska prata om poesi och jämföra poesiöversättningar. Men till skillnad från en slalomtävling handlar det inte om att ta sig ner så snabbt som möjligt, utan snarare tvärtom: att minutiöst gestalta dom varierande villkoren i landskap och underlag. Ett slags följsam skrift, egentligen pågående med tomrummet under sig. Och som vanligt håller resonemanget även för konstnärlig prosa.

Svängarna av och an neråt, accelerationerna, inbromsningarna, dom tvära glidningarna på skrå, flyghoppen: alltsammans säger nånting om vers (ursprungligen ”fram och tillbaka”, likt en plöjare), som versfotsräknandet inte alls förgår klara av. Och ändå åker jag aldrig själv utan har erfarenheterna från tevetittande.

Sådär är det med metaforer. Dom blir produktiva när dom kommer i bruk. Dom är redskap.

Idrottssommar (EM, OS)

Jag kan uppskatta idrotten: den långvariga övningens och obestämda väntans möte med tillfälligheterna, över ribban, skruvad upp i krysset som en bild av viljan.

Men har för långsam sinnesuppfattning för att förstå vad som egentligen händer. Behöver repriser och förklaringar, gärna med inslag av mekanik och kaosforskning.

För vetenskapen kan inte förklara vad som har hänt eller ska hända, bara hjälpa oss att förstå hur.

Jag kan också varmt uppskatta massuppslutningen kring ett lag eller juniorernas hängivna identifikation med en Mästare långt bort – där sker en fjärröverföring av kraft!

Energin växer (ja uppstår) genom att samlas i en riktning.

Det är en vacker och stabil satsning att en så rätt stor del av stats- och kommunbudgeten fortfarande används till moderna byggnader och personal med olika slags viktiga kunskaper för att hjälpa vanligt folk att hålla igång eller satsa på att slå personliga rekord. Det viktiga där är att alla har råd att delta, så att det inte uppstår ett mönster av utslagning. Men alltmer glunkas det att dom konkurrerar med affärsföretagen och ska bort.

Det är sin tid en ska satsa, inte sina pengar.

Men jag står inte ut när evenemanget blir huvudsaken, när inramningen tar över, när alltsammans träder in i ett underhållningsmodus och ställer prestationen i skuggan av den individuella narcissismens ögonblick.

Segern som ett värn mot besvikelsen, inte som frukten av ett långdraget förberedelsearbete, inte som blixtnedslag med gudarna själva bland allmänheten uppe på ståplatsläktaren.

Målet kommer till dig; precis som den rätta formuleringen, den goda idén, den oväntade enkla lösningen.

Skrivmaskinen

Nils Schwartz essä om att det gäller att hitta den första meningen sen skriver artikeln sig själv summerar en djup yrkeserfarenhet från en av dom riktigt stora kulturjournalisterna. Jag hoppas att det sätts samman en diger klippbok med hans bästa recensioner och satirtexter som kan matcha dom andra dagspressgiganterna under nittonhundratalet.

Det var efter Schwartz bortgång som Expressen kom på att publicera den här texten ur en festskrift till en vän från hans tid som litteraturvetare. Och på fem år har den hunnit bli ännu aktuellare, med sin kritik av nätpubliceringens brist på omsorg – dess vanvård av den första meningens möjlighet: enteleki, med ett aristoteliskt ord Schwartz åberopar, vilket sen vidareutvecklas i diverse organiska metaforer.

Vad som inte nämns, men hör till sammanhanget, är att den här hållningen är nära förknippad med att skriva på skrivmaskin. Då blir ombörjandet en så väldigt konkret gest som slutar i den fysiska papperskorgen. Att sudda ut text på skärmen funkar naturligtvis också, men ger inte riktigt samma mentala omstart.

Själv brukar jag stryka mina egna och andras inledningar och på så vis frambringa en första mening. ”HÄR börjar texten.”

Men det handlar inte bara om en journalist- eller skriftställarerfarenhet utan även om hur texter är uppbyggda i samspel med läsaren.

Anslaget begränsar drastiskt och erbjuder därför konkreta möjligheter för fortsättningen. Sen ökar komplexiteten när det förs in helt andra teman som via osinnlig likhet har med saken att göra.

För en sak finns det ju. Det är för att komma åt den som en skriver. Till exempel den här texten. Ett incitament eller till och med ett uppdrag, i sällsynta fall till och med betalt. Och så en sak som växer fram tack vare textens inneboende begränsningar. Här vill jag återigen åberopa skrivmaskinen, den pepp det ger att mata upp papperet med spaken.

Jämförelsen med musiken är självklar, och jag önskar alltid jag visste mer om tonsättning. Men när grejerna länkar i varann på rätt sätt uppstår det också en musik, eller rättare sagt flera slags musik med olika slags varaktighet.

Begränsningen av valmöjligheterna. Och den tilltagande komplexiteten när förväntningarna stärks eller sviks. En kan inte stå leende som en glassclown av plast hela tiden. Samma sak beskriver Nicolas Abraham ifråga om rytmer i poesi, med anknytning till Husserls tidsfenomenologi.

Det här formuleras också i ett underbart citat i Rosemarie Waldrops bok om Edmond Jabés, Lavish Absence:

waldropcitat

Jabés har påverkat mig mycket åt det här hållet. Skrivandets linearitet som är ett läsande. Läsandets linearitet som är ett mer eller mindre uppmärksamt skrivande.

Och baklängesöversättningen som metod för att komma åt det här när uppdraget är att göra en kopia av en text på ett främmande språk. Simmande motströms möter en intrigutvecklingen och symbolkedjorna och ser upprepningarna.

Dessutom blir det skrivmaskinkänsla att efter varje mening flytta upp insättningspunkten till en jungfrulig början. Och till slut nå fram till den första meningen.

Lingvistik är poesi

Jag fick tillfälle att prata Kartsevski på BEEGS seminarium om ryskt tjugotal på Södertörn. Sergej Kartsevski var en av Saussures ytterst få elever i Genève och blev en ytterst redig språkforskare, som levde in på femtiotalet och skrev kort och utförligt om intressanta grejer. Som adverb.

1929, vid lingvistkongressen i Prag drog han en kort text om tecknets asymmetriska dualism som jag har burit med mig i över trettio år nu.

Han tillhörde då ”Prags lingvistiska cirkel”, en av dom intellektuella härdarna under nittonhundratalet, med Roman Jakobson som en av huvudgestalterna.

Min semiotiska kunskap mötte seminariets kunskap inte bara om semiotik utan om hela den ryska historien. Och resultatet blev lite förbluffande.

Jag hade med mig den här skissen.

Karcevskidiagram

Den visar Kartsevskis renodling av synen på det språkliga tecknet. Saussure hade lärt honom att ett ord t ex inte kan studeras isolerat, ”in abstracto”, utan att vi därmed missar hur det funkar: tack vare sin plats i två serier av systematiska skillnader: skillnader i form (ljudbild) och skillnader i innehåll. ”I språket finns det bara skillnader, inga positiva termer”, står det i Saussures publicerade föreläsningsanteckningar.

Dom två serierna kallar Kartsevski lite slarvigt Homonymi och Synonymi, och han tänker inte i tabellformat utan verkar uppfatta dem snarare som svärmar.

Det är det där som alltid har fascinerat mig. Kartsevski verkar uppfatta ett ständigt flow, vars användningar inte kan begränsas på förhand. Därför är språket i ständig utveckling på mikronivå. Bara med våld kan betydelserna och uttrycksformerna kontrolleras.

Däremot är han inte alls överens med sin lärare om tecknets godtycklighet. Tecknet används alltid, hävdar Kartsevski, i en konkret situation. Det har ett objekt. Samma invändning framförde Benveniste 10 år senare. Arbitrariteten, att tro att uttryck och innehåll är tillfälligt ihopkopplade är ett slags abstraktion, det med. Man kan nog nästan säga att tecknet betraktat som tecken har lyfts ur sitt sammanhang.

Egentligen finns alltså bara flödet av betydelseförskjutningar.

Men vad betyder i så fall ordet ”finns”?

Vad själva seminariet på Södertörn överraskade mig med: Att det finns ett frihetsbudskap i den här fullkomligt anarkistiska språkteorin, där egentligen bara det enskilda fallet kan studeras, och inte ens det. Praglingvisterna arbetade i skuggan av totalitarismen, och kanske är det en förklaring till deras osedvanliga kreativitet, deras lakoniska och stränga vetenskap som börjar från början.

pragcirkelbokJag har en bok utgiven av Claudio Poeta och Petr och Jan Čermák som förtecknar alla kretsens möten från 1926 fram till upphörandet 1952 efter en tynande tillvaro under kommunismen. Vilka som kom, vad dom pratade om, korta referat. Eftersom allt är på tjeckiska förstår jag inte så mycket, men tillräckligt för att inse att merparten av dom riktiga språkforskarna var på besök, under en tid innan strukturalismen ännu inte hade blivit strukturalism, när det bara pågick en miljon vilda, välgenomtänkta undersökningar.

Prags lingvistiska cirkel är poesi, och har lämnat ett bidrag till förståelsen av poesin som jag ber att få återkomma till en annan gång.

Energier och riktningar

Superbra samtal igår på Nobelbiblioteket mellan Klas Östergren och Kristian Fredén om den förres Ibsenöversättningar. Om hur Dockhemmet flätats in i hans liv som i en romanintrig – men väldigt mycket konkret om översättning också.

Östergren tänker i energier och riktningar, snarare än att vara ordagrann, och kan backa om en skådespelare inte trivs med formuleringarna. Det där känner jag igen från egna dramaöversättningar, och från flera samtal med Kerstin Gustafsson, som är otroligt fena på att hitta alternativa lösningar på konversationsrepliker.

Energier och riktningar – tanken går också till Janne Anwards sista bok Doing Language, som handlar om hur grammatiken uppstår ur kommunikationen.

Det finns ett kraftspel i själva språket, som kommer till sin rätt på scen. Energier fångas upp och växlar riktning, och översättarn finkalibrerar dom. I bästa fall.

Kanske är det här också orsaken till en annan fråga som diskuterades: att översättningar åldras. Ponera att det som händer är att kontakten mellan språket och det underliggande kraftspelet upphör därför att pragmatiken förändras. På ett plan skilt från betydelse och stilnivåer. Texten har ingen kropp längre, och måste nyöversättas.

Nästa gång, den 20 april, är det Ulrika Wallenström som avslutar Nobelbibliotekets och regionbibliotekets serie om översättning.

 

 

 

Rainer eller Maria?

SJÄLVALSTRING. Poesi har en inre form, där den skapar sig själv i tiden; jfr. autopoiesis hos Maturana. Sen antar den en massa yttre former. Bägge bör översättas, men ibland måste en välja. Och ersätta en svunnen tids yttre former med dagens. Rilke är ett bra exempel. Vi kan kalla hans yttre former Rainer och hans inre form Maria. Erik Lindegren är på Rainers sida och Camilla Hammarström (Duinoelegier, Lejd 2013) på Marias. Faderns lag och moderns kropp, som Kristeva skulle säga.

Vad är vår samtids poetiska uttryck? Jag vill hävda med Gunnar Björling att ”det är i ord men ej i orden”. Språket som prima materia och det utomspråkliga som primus motor, också i t ex Hammarströms egen poesi. Mot detta (kollektiva fast också högst individuella) inre arbete står en äldre bild av poesin som yttre former: det poetiska. Den bilden måste dekonstrueras, och översättningen är ett av de viktigaste dekonstruktionsarbetena –som också är litterärt fruktbart. Tänk på nedmonteringen till liv hos Anne Carson.

Jag drömmer om att översätta poesi till prosa. Det som saknas är det institutionaliserade, kammarmusikaliska lyssnandet på sån litteratur.

Samtal

Vinprovning. Orden här betyder ungefärliga saker, men har kemiska korrelat (sötma, fruktighet, tanniner, fyllighet) och motsvarande fysiologiska reaktioner (smak, doft, känsel, strävhet).

Själv jobbar jag med ordprovning och söker på liknande vis balans mellan kontraster.

Här i källarn är det svårt att använda orden, men det går att komma överens om dom. Gruppen arbetar tillsammans.

På en underbar utställning om synestesi jag såg undersöktes samspelet mellan färger, ting och ord. Färgerna som ord i en lång essä på väggen. Färger som experimentellt givits ordassociationer, och på långa bord hade konstnären gjort likadant med föremål. Främmandegjort dom med ord så att en såg dom.

synestesipinnar

Varje färgnyans har utlöst ett ord eller en fras. Susanne Vollmers utställning ”Var det den röda huvudvärken? Eller den gröna?” på Galleri SPG på Gävlegatan i januari-februari fortsatte en pågående undersökning av samspel mellan sinnesintryck. Där fanns vackra skivor av hjärnan, ritade nystan av nervhärvor, samspel mellan klanger och färger i en loop – och så denna vägg …

synestesibild

Utsnitt av ett stort bord mitt i galleriet. På skyltarna står det respektive: The taste of Kelly; Engelskt hårt G (Vladimir Nabokov); Pepparmyntsolja och De första tonerna i Mozarts D-durkonsert för flöjt. Privata erfarenheter, sinnesintryck, kulturella referenser och synestesiforskning (Nabokov har skrivit mycket om detta) spelar alltså in i experimentet och fungerar symfoniskt tillsammans,

Ord kan skapa likhet och skillnad. Sortera och befria från sortering.

Deras ålder härstamning och komplexitet mer eller mindre framträdande beroende på uppmärksamheten.

Själva ordet ”provning” rymmer en hel berättelse om ett undantag från vanligheten. Ett delande istället för ett glufsande.

Ordets två riktningar: synintryck ger upphov till ett ord, och det finns olika slags associationsbanor; ord bidrar med en berättelse som påverkar och kanske fördjupar perceptionen. Källarmiljön hjälper också till, liksom gallerisituationen. I samtalet kan orden överbringa erfarenheter som en annars är ensam med. Som knappast går att läsa sig till.

Färgåtergivning

Tänk om det är printen som är konstverket, inte den lagrade bilden i datorn? (Ja utskriften, eller det som visas på en skärm på en utställning.)

(Jämför den tryckta dikten och den upplästa dikten, partituret och det musikaliska framförandet.)

Originalet bara en resurs, full potentialitet.

Det blir ett annat sätt att beskriva trafiken då.

Och kanske också en annorlunda metafor för tänkandet, för vägen från inventio till actio.

Skärmen jag jobbar med bilden på är hela tiden genomlyst inifrån. Men om jag jobbar på den för att den sen ska möta världens ljus, under bestämda eller obestämda förhållanden?

Och omvänt ifall jag uppfattar den digitala (eller omsorgsfullt tryckta) reproduktionen som ett av många möjliga tillfälliga ljusfall, ofta utifrån tämligen konventionella principer? Då beundrar jag inte längre, utan gissar vad som kan ha förevarit.

Skrivandets utveckling i tiden. Läsandets tvärsäkra blick som successivt raseras. Tills i bästa fall bara språket finns kvar.

Ord jag hatar (1)

Som översättare avskyr jag ordet råöversättning. För mig existerar inget sånt förstadium, utan besluten börjar formera sig redan jag bara sniffar på boken – ja långt innan, eftersom det finns en massa lösningar som sitter i fingrarna och får tillämpning gång efter gång utan att tanken ens behöver bli inblandad. Däremot är det hemskt att överta nån annans text som har plitats ner ord för ord, eller att måsta läsa en sån halvprodukt som blivit publicerad och försöka rekonstruera vad det kan ha stått i originalet. – det underförstår ju att språket inte skulle vara levande materia. Vilket det alltid är, även om det kan nästan slås ihjäl med olika slag av inkompetens och rädsla.

Apropå ”även fast”

Språkträtor riktar oftast in sig på enskilda ord, ungefär som politiken alltmera kommit att handla om enskilda personers moraliska vandel. Det är därför jag hatar språkvård. Och moral.

Min enkla ståndpunkt i alla språkträtor är darwinistisk. Om ett ord eller en konstruktion används så har den en unik funktion.

Ta den här hetsjakten på konjunktionen ”även fast”. Många räknar in den bland dom värsta horrörerna, trots att den behövs och gör nytta. Vad den tillför är en underförstådd referens till en tänkt allmän mening; det sunda förnuftet överrids.

Jag sjunger och dansar, även fast det regnar.
har ett helt annat slags komplexitet än
Jag sjunger och dansar, {fast, även om, trots att …} det regnar.

Utsagan mycket mera dialogisk, därför att den aktualiserar en tänkt invändning.

Det är ett mycket större språkligt samhällsproblem idag att folk använder alldeles för få konjunktioner och adverb och överhuvudtaget skriver alldeles för korta meningar; vilket går ut över exaktheten. Som är en frukt av språkets egna logiska resurser – inte av en logik och systematik som vi utifrån försöker tvinga in skriftspråket i.

Politiken då? Tja; börja prata mer om makt och orättvisor, gärna i lika långa meningar som Marx, så blir vi alla strax mycket klokare. Det finns så oändligt mycket att förfasa sig över som inte har sitt upphov i enskilda makthavares lapsusar och svek, utan snarare har givit dom chansen att bli såna.

DNA och översättning

Jag tittar på bilder av celldelning i ett praktverk. Mitosis är det grekiska ordet. DNA – information kodad som kombinationer av fyra olika proteiner A C G och T – delar på sig, replikerar sig och det uppstår en en ny cell som motsvarar kroppens behov just då.

Forskningen har kartlagt dom olika stadierna, och man kan inte annat än beundra cellens hantverk och noggrannhet, bland annat den kontrollinstans som var årets Nobelprisupptäckt i kemi.

Sen slog det mig att den här replikeringen kan användas som metafor för översättning.

Cellen vill dela på sig och skapa en variant av sig själv som inte är en kopia utan nånting som behövs i sammanhanget. Och det är där översättaren kommer in.

Särskilt tänker jag på Jonas Rasmussens fantastiska arbete med en långdikt av Morten Søndergaard som bygger på en analys av just hans egna DNA-sekvenser. Kombinationerna av ACGT är en beståndsdel av dikten. En annan stämma är dom oläsbara skräptecknen. Men så finns det en stor mängd oerhört vackra språkfragment insprängda i teckenmassan, och dom har Rasmussen replikerat så väldigt lyhört på: ”tvärsäkert flyter vi oimponerade genom varandra med en muskels darrning”.

Det är inte surrealism utan en språklig process i nära jamsession med naturens processer. Samtidigt som repliken på svenska måste göras utifrån svenska förutsättningar och erfarenheter. Rasmussen är en mycket duktig översättare, och här har han väl förvaltat sin frihet under mitosis.

Boken Genernas drömda rot (ett anagram på Morten Søndergaard) innehåller även ett resonerande efterord, som jag hoppas kunna återvända till.

Översättning och kvantfysik

Sen Seed gick i graven är franska Science&Vie min favoritvetenskapstidskrift. Den går dessutom fortfarande att köpa hos Press Stop.

Intressanta frågor, ambitiös grafik – och framför allt en vetenskapsteoretisk kringsyn där dom flesta andra bara snöar in på resultaten.

Senaste numret i min hand (octobre 2015) har som cover story psykologiska tolkningar av kvantfysik. Inte, poängterar dom, att hjärnan skulle fungera kvantfysikaliskt. Det vet vi ingenting om. Utan att tankeprocesser och beslut kan beskrivas som övergången från ett tillstånd där flera alternativ samexisterar till ett tillstånd där bara ett alternativ finns kvar, och ställer dom andra i skuggan.

Kvantfysikens kärna är ju ”både och”. En elektron kan vara både en partikel och en våg, kan befinna sig både här och där, kan ha kontakt med andra partiklar långt därifrån.
Och det där har visat sig ha relevans för studiet av tänkandet också, vittnar en massa forskare om i numret.

Jag associerar till översättning. Där finns det i varje moment en massa alternativ, med avseende på ordval, stil, klang. Alldeles för många alternativ, som i originaltexten samexisterar men som i översättningen måste väljas bort.

Eller rättare sagt skapar en duktig översättare ny osäkerhet, med sitt språks resurser.
Jag känner så väl igen den där övergången. Också från andra skapande verksamheter. Många gånger har vi diskuterat liknande grejer på Fria seminariet i litterär kritik.

Filosofen Michel Bitbol förklarar föredömligt i en intervju att kunskapen om tillvarons minsta beståndsdelar är ofrånkomligt betingad av vilka mätinstrument som används, och därför bara kan jobba med sannolikheter:

”Kvantforskningen är inte en teori som riktar in sig på världens djup, utan på fenomenens yta.”

Och ja, det är där jag vill befinna mig. Eller som Lev Rubinstein sa i sitt samtal med Rosa Liksom på litteraturfestivalen: ”Verkligheten vet vi ingenting om; men språket, det finns alltid där.”

Kollegan Inge Knutsson (1948–2015) till minne

När jag blev isländsk översättare var Inge Knutsson den otvetydigt främste, men när jag första gången fick träffa honom så fanns det ingen högdragenhet utan bara ett ”välkommen in i det här jobbet, som inte är så bra betalt och mycket slit, men det är ju det här vi är bra på”. Dessutom så var Inge charmerande allergisk mot allting som var fint och högtidligt och kunde göra miner på mottagningar som sa ungefär ”vi överlever nog det här också, och sen kan vi sitta och snacka bort ett par timmar”.

Nu när han är borta efter att ha varit sjuk länge, men ändå jobbat in i det sista, så saknar jag honom. Jämsides med vanvördigheten fanns hos Inge en grundmurad respekt för litteraturen och för den välstämda, enhetliga stilkonsten. Vi möttes i det allvaret, även om vi hade olika estetik därför att vi representerade två olika generationer. Och jag ångrar att jag aldrig kom åt att hälsa på honom i Knisslinge. Det känns som att vi hade mycket kvar att prata om, i synnerhet om i vilken grad översättaren får göra avtryck i texten.

Många av dom främsta isländska författarna har han givit en svensk version som kommer att hålla för många omtryck. Jag vill särskilt framhålla hans förmåga att sida upp och sida ner hålla lågan vid liv i Gudbergur Bergssons intensiva prosa. Hans Laxness lämnar heller ingenting övrigt att önska vad beträffar klurighet. Och Inges lyriköversättningar visade att han själv var diktare, om än det egna skrivandet fått stå tillbaka för översättandet.

Jag vill tacka dig så mycket för sällskapet, och för det här samförståndet kring litteraturens inre stillhet. Som du skriver i din gendiktning av Snorri Hjartarsons ”Svanar”, med målerisk vokalmusik:

Dunkelt lugnvatten
krusas av
djuptsimmande svanar

tysta

kanhända sjunger
de inte mera

aldrig mer
för mig.

Storhet

Jag kommer aldrig riktigt att förstå hur bra det första trumslaget sex sekunder in i Beach Boys ”Wouldn’t it Be Nice” är. Hal Blaine gör allt rätt, som så ofta under sina 35.000 studioinspelningar. Världen förändras en rejäl bit på en sekund. Men jag kan inte från ljudspåret analysera vad som egentligen händer (eftersom jag inte kan hantverket och aldrig kommer att lära mig det). Storheten är uppenbar, igenkännbar som sån. Ljudbilden är mätbar, kan översättas till grafer. Men endast den praktiska erfarenheten kan närma sig den slutgiltiga förståelsen.

Fast det har nog hänt att jag satt in ett adverb med jämförbar tillfredsställelse. Dock utan anspråk på storhet. Ja just det: identifikationen med studiomusikern är ett viktigt spår i det estetiska funderandet. Kanske en förebild för kritikern och översättaren att ta fasta på. Ja för författaren, konstnären i allmänhet. Som livsideal? 

Att titta på rätt ställe

Genitiv är en hopkoppling av två substantiv till en större enhet. Hopkopplingen kan utföras med prepositioner (engelskans ”of”), eller genom att substantiven ställs bredvid varann så att det står klart att dom bildar en enhet, ofta med en enda huvudbetoning, inklusive sammansättningar: “lastbil”.

Hopkopplingen kan även göras med hjälp av kasusböjning: specifika genitivändelser på substantiven och deras bestämningar, som till exempel i äldre indoeuropeiska språk; varvid genitivkasuset då även har andra användningar, till exempel att vissa verb tar genitivobjekt, som “sakna” i isländskan, det betyder ungefär samma sak som på svenska men konstrueras med genitiv: ég sakna hans.

Det är också från kasuset som genitiven har fått sitt namn, vilket fördunklar att grundfunktionen är alla slags hopkoppling, som därefter får olika betydelser och bruk alltefter tradition och situation.

Svenskans genitiv, jämte pronomina vår enda återstående kasusböjning, är en nödlösning, precis som i engelskan. Att använda sibilanten /s/ som fogeelement för att signalera att hopkoppling äger rum mellan eller inuti ord (och det finns också gott om andra fogemetoder, ofta av äldre datum, med vokalförändringar (”gata”-”gatukorsning”) eller inskottsvokaler (/e/ i ordet “fogeelement”)). Att jag kallar det en nödlösning är av estetiska skäl: det blir aldrig vackert utan på sin höjd funktionellt, och det där /s/ är så påträngande att dess användning måste minimeras i poesi eller god prosa.

Vad genitiven betyder är alltså situationsbestämt och måste läras in från användning till användning, vilket ger många anledningar till missförstånd, förvirring och otydlighet; särskilt som hopkopplingarna ofta semantiskt sett motsvarar hela satser (”höstens ankomst” har samma argumentstruktur som “hösten kommer” men når inte upp till att vara ett påstående – nånting som kan användas i osund argumentation). Men det största missförståndet är ändå det utbredda teoretiska antagandet att genitiv-s skulle signalera ägande i bemärkelsen “innehav” eller “förfoganderätt”. Så är inte fallet. Det är en användning bland många men som av obegripliga skäl har vunnit hegemoni, kanske som en återspegling av kapitalismens logik.

Som översättare tycker jag alltmer att genitiv-s är en styggelse och går ofta på <s>-jakt i slutredigeringen, till förmån för antingen sammansättningar eller prepositionskonstruktioner, gärna med “hos”. Avundsjukt konstaterar jag att jämtskan saknar genitivformer, och dessa är också mycket mer sällsynta i norska dialekter, varav några ju också har tillgång till garpegenitiven “Ole sin hest”, som är mycket tydligare och snyggare.

Anledningen till att jag kom att tänka på genitiv där jag sitter och skriver på bryggan i sensommarsolen (knappast “sensommarens sol” …) var ett resonemang kring metaforer. Det finns en utbredd estetisk avsky hos många mot alltför ostentativa metaforer – samtidigt som språket till själva sin natur alltid är metaforiskt, eftersom betydelsen hos ord och konstruktioner förskjuts vid varje användning så att dom förändras och spaltas upp över tid: en avdrift som formulerades av Sergej Karcevskij och utarbetades av Roman Jakobson.

Vantrivseln avser dom metaforer som gör anspråk på att vara metaforer, genom att erbjuda en alltför rättfram symbolisk tolkning eller genom att signalera “här kommer en metafor”, mest typiskt genom en genitivkonstruktion, som hos Karlfeldt “höstmånens röda kastrull”, där han i dalmålningsanda gör liknelsen så övertydlig att det blir själva pekgesten som gör störst intryck: fingret kastar en skarp skugga på månen.

På samma sätt skymmer användningen av -s för att signalera ett samband byggt på likhet metaforens sanna väsen. Nämligen att det litterära språket begär att användas på fel sätt, eller åtminstone nya häpnadsväckande sätt.

Språkexperiment

Sysslandet med frågor kring kritikens plats och olika tiders journalistik mynnade ut i vad som mest var en vadslagning med mig själv: Skriv ner allt du samlat på dig om Greklandskrisen på det här papperet och se vad som händer. Att offentligt tävla med allt klokt och oklokt som sägs och skrivs vore ett fåfängt företag. Att se efter vad språket kan åstadkomma för att bringa mer reda var däremot stimulerande.

Kanske kan det beskrivas som ett slags översättning. Håll till godo:

Grekland har hamnat i klorna på ockrare efter att ha låtsats vara fullvärdig medlem av EMU utan att egentligen ha de ekonomiska och industriella förutsättningarna att tävla på lika villkor – särskilt som valutasamarbetet tog bort möjligheten att konkurrera genom nedskrivning av valutan. De blev lurade att överanstränga sig, och när staten kom på obestånd slog fällan igen – som för så många andra länder. Att tvingas till utförsäljning av offentliga tillgångar och måsta skrota stora delar av omfördelningarna frigör enorma summor som blir direkta vinster för dem som står kapitalflödet nära. David Harvey likställer detta förfaringsätt med äldre epokers imperialism och med den ”ur-ackumulation” som Marx beskriver i Kapitalet: den stöld som är grunden för alla kommande klasskillnader genom historien, men som alltså också ständigt fortgår.

Att låta Grekland slippa ut ur ockrarnas grepp och få chansen att åter bygga upp ett samhälle på villkor som inte riktigt liknar de mer industrialiserade länderna är alltså en politiskt mycket laddad fråga, som inte alls bör tolkas utifrån ett privatekonomiskt och moraliserande perspektiv. Vad som försvinner i den allt snabbare snurrande lånekarusellen är det gemensamt ägda, och därmed grundvalen för ett fungerande samhälle som kan sträva mot jämlikhet och omfördelning och garantera medborgarna en grundtrygghet. Ingen annan drabbas än grekerna själva. Ockrarna och deras köpta politiker och medier gråter krokodiltårar över förluster som aldrig existerat, som bara uppstått genom att ränta lagts på ränta; men dessa pengar är virtuella och saknar förankring i de ekonomiska kretslopp som rör människornas verkliga väl och ve. Om dessa miljarder hade investerats i Grekland istället för att hamna i främmande fickor, skulle landet vid det här laget vara på grön kvist. Istället har det ägt rum en urlakning, vars konsekvenser kommer att vara under lång framtid och kanske aldrig helt och hållet kunna repareras.

Återigen rör vi här vid själva kärnan av vad som pågår (och jag har Island som jämförelse): fasta värdens försvinnande i ett virtuellt kretslopp av spekulation som nominellt omsätter enorma värden; men dessa har ingen verklig motsvarighet utan hela upplägget är ett svindleri där spelanordnaren till slut rakar in jättelika intäkter: banker och de som på grund av en privilegierad ställning i samhället och nära samröre med den politiska makten kunnat sko sig medan tid är och samla in från de ekonomiska virvlarna för att samla i egna lador och på så vis komma i besittning av verklig egendom … som består också sen vanvettet upphört: när rouletten stängts av och kan ställas upp på museum bland andra exempel på storslagna bedrägerier.

Svenskans klumpighet inför det overkliga

Verbet ”skulle” har två modala användningar: att ange att det som omtalas är hypotetiskt och att det är villkorat, dvs beror av nåt annat faktum. Men en följdbisats ”… då skulle jag” är ju per natur också hypotetisk, så ofta ser en två ”skulle” tätt på varann.

”Jag skulle äga millioner om tårar var guld” – här kommer premissen först och konsekvensen sist, och relationen mellan dom två är otvetydig. Med omvänd ordning (där på sätt och vis tidsföljden är mera logisk, avbildar pilen –>) blir det ofta istället: ”Om tårar skulle vara guld ägde jag millioner” eller t o m ”skulle jag äga miljoner”.

Det är som om ”skulle” är en bestämning till hela påståendet, följdsats och konsekvenssats, och därför måste in tidigt, för att ”flagga”.

Förr fanns konjunktivformer för att uttrycka hypotetiska resonemang och även för att skapa hierarkier mellan satserna. När Lucidor sjunger ”Skulle jag sörja, då vore jag tokot” är resonemanget solklart – till skillnad från känslostämningen.

Alltmer känner jag mig såsom översättare från språk med bevarad konjunktiv tvungen att använda ”skulle” för att bevara skillnaden mellan verklighetsnivåerna. ”Käme ein Mensch” behöver nästan bli ”skulle det komma en människa” för att inte tappa i substans.

Men det kan lätt leda till ett överskott av ”skulle” i texten som helhet – nånting som omärkligt fläckar ner helhetsintrycket. Därför måste jag gå på ”skulle”-jakt på andra ställen, till exempel för att uttrycka intentioner i förfluten tid: ”Jag skulle bara gå till slaktarhuset”. Men framför allt vill jag renodla villkorskonstruktionerna genom att i högre grad gå tillbaka till den tredje variant svenskan har för att signalera hypoteser: den omvända ordföljden:

”Hade jag obegränsat med pengar, då skulle jag köpa ny skrivare istället för att byta bläckpatroner.” Obeservera ”då”, som behövs ibland och blir överflödigt ibland, mycket beroende på rytmen.

Det viktiga är att relationen mellan satserna blir tydlig för ögat. Här har varje skribent mycket att vinna, och det rör inte bara villkorskonstruktioner, utan satsfogning och interpunktion i allmänhet. Ibland ska det vara ett kommatecken framför ”när”, ibland inte; och jag kan eller vill inte formulera en regel. Istället, lär jag mig hela tiden.

Missmod i rimverkstan

Gamla metriska översättningar slamrar så förskräckligt att dom knappt går att stoppa in i prosa. Utmärkta grejer av hantverkare som Karl Asplund. Samtidigt har jag själv inte handlaget för att både fånga frasering och rim. Mina surrogattexter ger samma intryck som en talare som inte förmår hålla sig på jämnt avstånd från mikrofonen. Volymen går upp och ner och ibland blir det överstyrt.

Men det är inte bara en fråga om tradition, och om att jag inte har gått tillräckligt i de gamles stränga skola. Svårigheterna handlar väldigt mycket om modernismens outsäglighetsestetik, poesin i dialog med det som inte går att sätta ord på. Trasigheten i uttrycket måste synas; det ska komma en röst som är osäker och svajar därför att genombrotten sker i lakunerna.

Lösningen blir ofta en småtråkig medelväg, där briljansen tonas ner till förmån för betydelsebärande defekter.

Special defects.

=

John Lennon accepterade i en intervju på ett bräde alla kufiska tolkningar av Beatlestexter med orden ”It’s all there”; till exempel tänker jag mig att psykedeliska experiment hörde till tidsandan men kanske inte därför återfinns direkt bokstavligen kodade i låtarna. Som nån tidigare låntagare av Beatles’ Lyrics på Sundsvalls Stadsbibliotek hade klottrat i marginalen: ”Obladioblada=knark!”.

Sen finns det en helt annan aspekt av tolkandet, den att man ger ut av sig själv. Den dialogiska varianten, kanske allra bäst beskriven i Freuds sena, eftersinnande texter ”Konstruktioner i analysen” och ”Den ändliga och oändliga analysen”.

Vad Freud begriper sig på – liksom förstås många andra slags praktiska utövare av själavård, litteratur, trollkonster – är den performativa rekylen. Tolkningshandlingen förändrar allt och lämnar allt orört. Men för tolkaren och hens krets ligger stormens vågor länge kvar djupt i havets minne.

Beckettskt

Vitheten runt en svart sarkofagscen, som en gång under föreställningen ställs på högkant och blir tortyrkammare. Det vita ljuset, ibland bländande mot publiken. Dom vitklädda kropparna, deras vita stripiga åttitalshår, dansstegen.

Men hela tiden, inifrån grottan bakom scen, supermusikanterna Tonbruket gör perfekta versioner av Joy Divisions låtar. Bandet som upphörde när sångaren Ian Curtis tog livet av sig 1980 men som lever kvar på en nästan odödlig våglängd.

Sally Palmquist Procopé (som nästa år tillträder som chef på Orionteatern) har förfärdigat ett utdraget performance där fem skådespelare gestaltar och sjunger åtta Joy Division-låtar, kroppstajt översatta av Sara Stridsberg. Föreställningen heter Kärleken kommer att skilja oss åt och visas på Dramatens Lejonkulan.

Det handlar om ensamhet icketillhörighet och rivalitet på ett smärtsamt olyckligt sätt, allt känns som sent på natten på en svartklubb och världen på väg att gå sönder.

Vilsenheten och basgångarna sätter sig i musklerna fortfarande flera dar efteråt. En förnämlig resa i tid och ålderstrappan. Och upplevelsen restaurerar dessutom originalmusiken, en kommer hem och urskiljer den bättre. Och vill genast se om Anton Corbijns hopplöst förälskade film Control.

Fållor utan får

dalir 11När jag var på Island nyss bjöd Jón Kalman Stefánsson på en dagstur till de trakter på Västlandet som skildras i Sommarljus och i Dalarna-trilogin (varav bara mellandelen finns översatt: Sommarn på andra sidan Backen).

Där tillbringade han somrarna från tolv års ålder, på en bondgård och senare som slakteriarbetare, med mera.

Det mesta av resan känns för privat för att göra ett fotoalbum offentligt av, men ett stopp gav synnerligt bra bilder, nämligen vid den plats där fåren skiljdes och fördelades på olika fållor efter att ha vallats hem från bergen omkring.

”Det tog hela dan och alla var blindfulla”, berättade Jón. ”Nu tar det nån timme och alla är spik nyktra.” ”Varför då?” ”Jamen, det finns ju mycket färre får.” Med på bilderna är Jón (ovan) och Týra (nr 5 nedan).

dalir 04

dalir 05

dalir 06

Dalir 03

dalir 07

dalir 08

dalir 09

dalir 10

Allra sist kommer en panoramabild, tagen med iPhonen i 360°. Så här har ingen mänska alltså nånsin sett det!

Dalir laang

Taking off (Prosaeftertankar)

En sak måste tilläggas efter att ha föreläst om poesi och prosa på Akademin Valand, Litterär gestaltning: en dimension som dök upp under själva seminariet.

Det finns en prosa som håller sig till saken, där språket är underordnat och inte expansivt. Även om språket fortfarande och i kanske ännu högre grad bestämmer vad som är möjligt att tänka, till exempel lagtext och dess relation till villkorssatser, dom olika varianterna genom historien. Eller naturvetenskapen. Lagar kan bara formuleras i markbunden prosa.

Så att när ”prosa” i en walterbenjaminsk, agambensk tradition handlar om erövrandet av nya betydelser och sammanhang, ett slags uppstigning, så finns det också en prosa som håller sig på marken, eller till och med är exakt och finjusterad. Jag kommer att tänka på en vän som hyllade filosofen Adolf Phaléns stil just därför att den var jämn som en verktygssats från Bahco.

Och dom två dimensionerna är numera djupt relaterade. Den prosa som lyfter kan kritisera den prosa som inte lyfter, men ogiltigförklarar den inte alls, tvärtom hyllar den genom att visa fram dess begränsningar.

Här har vi den felbenämnda striden mellan postmodernism och vetenskap i närbild. Dekonstruktionen gör inga anspråk på att falsifiera tidigare texter; men dess skrivsätt ger ett annat perspektiv och en bredare förståelse.

Den flygande prosan historiserar den tidigare sakprosan genom att visa fram dess begränsningar. Det är därför dess praktik är djupt nödvändig och måste definieras bättre, frimodigare.

Radbrytningens makt

scan004

Sen länge förföljs jag av Olivier Cadiots översättning av Psaltaren, och av andra bidrag i det stora Bibelöversättningsprojektet i början av 2000-talet. Det finns en sån självklarhet i hur han (i samarbete med Marc Sevin) använder radbrytningarna för att skapa struktur. På svenska gör Eva Ribich samma sak i sina egna dikter.

Det blir sång av enkelheten. Kanske i brist på alla andra ledtrådar. Och jag tror att till och med sångpoeter som Paul Simon skulle kunna översättas till det här. Asymmetrisk parallellism istället för till exempel rim. Med ett ytterst känsligt öra riktat mot meningen.

Allt annat än uppstyckad prosa. Snarare vers. Röst. Förföljelsen består i hur bra det blir, helt obegripligt. Utan mönster?

Esperanto

imageHamnar bredvid esperantisterna på Littfest.  Trevligt. Pappa och faster Berta var esperantister under den hoppfulla mellankrigstiden.

Jag kan inte dela andra språkvetares nedlåtenhet. Det finns en kraft i renodlingen av  grammatiken. Lånar en lärobok i demokrati och läser, det är ett perfekt ämne för esperanto med alla regler och distinktioner.

Drömmen om att allt ska kunna göras jämförbart.

Samtidigt som det förstås är oregelbundenheterna och motsägelserna som skapar liv och konkretion. I onsdags blev vi tvungna att ta reda på varför det heter styvmor. Det har ingenting med styvhet att göra, utan handlar om att bli över: samma ord som tygstuv.

I Hellquist får man veta att äldre indoeuropeiska språk saknar ord för ”styvfar” eftersom änkor aldrig gifte om sig.

Språket – både livsmateria och abstraktion.