Jane Austen mot ”Sex and the City”. Det är en av parametrarna i den oerhört intelligenta boken Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring, av Eva Illouz, det första verk som översätts till svenska av denna viktiga kultursociolog. Engagerad översättning dessutom, av Svenja Hums (förlag: Daidalos).

Jane Austens romaner står för det gamla sättet att hitta en livspartner; ”Sex and the City” (och hundratals intervjuer och närläsningar av bloggar, chatfora, självhjälpsböcker och rådgivningsspalter) står för det moderna sättet att aldrig hitta en livspartner.

Illouz är en rasande skicklig vetenskapsman. Hon är nästan brutal i sin vilja att själv definiera vad det är hon studerar, och att hålla laboratoriet fritt från fördomar och pseudoförklaringar. Det leder till många påståenden som har ett eget aforistiskt värde, till exempel:

”Det faktum att vi är psykologiska varelser – dvs. att vår psykiska natur har så stort inflytande på vårt öde – är i sig ett sociologiskt faktum.”

Vad Illouz ser och beskriver är att kärleken har marknadiserats, och därmed människornas självförståelse och självvärdering. De västerländska överklasserna beter sig som konsumenter och gör sig själva till varor. Rent strålande är hennes ekonomiska analys av varför män backar ut ur förhållanden och varför klängighet är en dålig affärsstrategi. Likaså är skildringen av autonomi – ”älska dig själv” – som kompensation för uteblivet erkännande både skarp och mångdimensionell.

Det skulle vara en deprimerande bok om inte slutkapitlet begick en demaskering där Illouz förklarade att hon tycker att det inte alls bör eller behöver vara så här. Hon jämför sig med Marx när han avmystifierade varans natur, och får även i övrigt ett helt annat tonfall.

Med andra ord att bokens generella stämning av hopplöshet och babylonisk fångenskap i konsumtionssamhället är en konsekvens av perspektivet. Alla dom kollektiva och individuella praktiker som förmår stärka subjektiviteten och skänka agens har satts inom parentes av själva undersökningen.

Jag tänker på kärlek, engagemang, tro, bildning och andra kumulativa processer.

Och på att Illouz i själva undersökningen gör sig cynisk på så vis att hon underkänner ideal som autenticitet och autonomi, därför att också dessa korrumperas i ”Sex and the City”-tillvaron. Exempelvis hennes svepande avfärdande av psykoanalysen som ett sätt att systematiskt  skuldbelägga sig själv för sina sociala misslyckanden. Det är ju verkligen bara en del av bilden, och handlar egentligen om en allmänkulturell diskurs med inslag av determinism, som ser vuxenlivet som en upprepning av barndomen.

Därför blir hänvisningarna till Freud märkligt platta. Hans tro på att psyket kan omformas och begärsstrukturerna omförhandlas kommer inte med på kartan. Ett annat exempel är att Jean-Luc Marion citeras med gillande på flera ställen, utan att hans brinnande utvidgning av människans gudsrelationer ens antyds.

Metoden, i all sin elegans, har snävat in perspektivet. Liksom urvalskriterierna: intervjupersonerna har fått tipsa om bekanta att intervjua, vilket gör att den kreativa övre medelklassen (i all sin osäkra prekaritet) dominerar starkt.

Boken är således ett unikt bidrag, just därför att den reducerar allt till sociala relationer. Men den måste läsas tillsammans med andra perspektiv. Inte minst anar jag att ett äktenskap mellan tankarna hos Badiou och Illouz skulle bli lyckat: hans hyllande av trohet som grundläggande etisk kategori skulle balansera den bild hon implicit ger av samtiden som en enda stor otrohetsmarknad.