Två nyutkomna diktsamlingar som jobbar partiturlikt över bokuppslaget, men på så helt olika sätt: Anna Hallbergs Ljusgrönt och aska (Albert Bonniers förlag) och Matilda Södergrans Lotusfötter (Schildts&Söderströms).

Tre register, men ögat förmår inte som örat ta in dom alla tre samtidigt. Eller också är det just vad som händer, även om sammanfallen inte är kognitivt tolkningsbara utan kanske mer fungerar på en undermedveten nivå.

Det är alltid en gåta hur mycket ögat tar in egentligen.

Anna Hallberg är en av våra mest innerliga och innovativa poeter, som gärna prövar bokformatets möjligheter för att skapa helt nya språkliga perspektiv, på ett sätt som ligger bildkonsten nära, även om hennes språkliga intensitet är remarkabel.

Den nya boken har överst en uppräkning av olika gröna saker från växtriket. Mittenfältet är en experimentell lek med poesins och språkets ramar och möjligheter, medan längst ner på sidorna fetstilta språkexplosioner ger konvulsiva uttryck för hur kroppen känns inifrån, med stort utrymme åt smaksinnet.

Dessa tre nivåer löper alltså konsekutivt genom hela boken, som har ett bedårande ljusgrönt linneomslag, och det är markant hur svårt jag har att läsa linjärt, utan gång på gång går underbart vilse. Blicken liksom studsar mellan de olika stämmorna, tar in mycket mer än vad medvetandet registrerar, och blir på så vis fri att improvisera och gå åt olika håll, stanna upp olika mycket, meditera, läsa högt …

Matilda Södergran (född 1987) har givit ut fyra diktsamlingar, och den senaste har alltså tre register, eller rättare sagt tre rader som löper på och löper på sida ut och sida in och berättar varsin berättelse, eller kanske tre olika perspektiv på en och samma berättelse, eller en persons utveckling mot större stadga och handlingsförmåga.

Södergran uppvisar stor berättarskicklighet. Situationerna fylls på och utvidgas hela tiden, på ett överraskande sätt som tvingar en att revidera och tänka om. Det gäller också vid läsningen av de tre berättelseplanen i följd efter varann. Både tydligheten och ovissheten tätnar.

Den översta berättelsen handlar om en bilresa, ett olyckligt och ojämlikt par, skildrat ur kvinnans perspektiv. Den mellersta berättelsen är mer drömbaserad och växer till en gruvlig hämnd. Den nedersta är en helt hjärteknipande skildring av ett fysiskt och psykiskt återuppbyggnadsarbete, träning som närmar sig späkning.

Och berättelserna kompliceras ytterligare av att det finns ett genomgående du-tilltal som känns allt mindre trovärdigt för varje genomläsning, och mer våldsamt.

Jag måste också fundera över vad dessa två böcker har för relation till att bli upplästa. Går dom ens att förverkliga i linjär tid? Samtidighet är uteslutet, alla tre nivåerna på samma gång. Särskilt som sidorna inte alls är komponerade (tror jag) utan sammanfallen är mer slumpstyrda. Hallbergs bok behöver dessutom gott om pauser.

Ett framförande jag gärna skulle vilja se för bägge är att skapa ett rum (ungefär som Brian Enos installation på Fylkingen i höstas) där de tre serierna kommer svagt ur olika högtalare så att man kan välja hur man vill relatera till dom, en åt gången eller samtidigt, genom var i rummet man rör sig eller ställer sig.

Antingen i form av kontinuerliga loopar eller med gemensam start på bestämda klockslag. Södergran i ganska raskt tempo, Hallberg med stora variationer och uppstannanden: kanske till och med att vissa sekvenser där ord och vokaler ställs mot varandra skulle kunna bli egna ljudskulpturer. Ja, hennes bok är nog en park mer än ett slutet mörkt rum.