Språkets mångdimensionalitet

Metafor, jag inser att jag aldrig riktigt begripit. Dom självutpekande hittar jag åtminstone en del av (dom med -s), men resten är en skala i flera dimensioner. Allt är mer eller mindre metafor, beroende på sammanhang och språkligt tolkningsdjup. Utom möjligen i en inlärningssituation (”det här är en majrova”). Men också den situationen kan man skoja med, särskilt med barn.

Jag skulle vilja säga så här: Verb är alltid metaforiska, därför att dom alltid är färska. Dom används liksom alltid för första gången, till exempel när en ska beskriva ett motorljud. Substantiven däremot är fixerade, så att det märks mer när dom får utvidgad användning.

Karcevskis beskrivning av hur det språkliga tecknets betydelse ständigt förskjuts blir ännu bättre om en tänker att det i första hand är verbet han snackar om.