Sen jag drog ner på förvärvsarbetandet har jag kommit tiden närmare. Ålder, rutin och erfarenhet spelar förstås också roll.

Den produktiva tiden kan vara oerhört kort, och det gäller att ta vara på infallen och skriva ner dom. Egentligen kanske med ständig loggbok. Den här anteckningen är ett sånt exempel.

Jag har precis nu en timma över i biblioteket innan det är dags för en välplanerad shoppingrunda som börjar på en affär på Stora Nygatan.

Genomförandetiden är däremot  lång. En idé som ska stavas ut, en roman som ska översättas. Rättare sagt oförutsägbar växling mellan produktiva infall och rent slit.

Men genomförandetiden känns kort, rent mentalt. Först efteråt märks det att den slitit på krafterna och kräver återhämtning. Däremot kan ett sjok av produktiv tid kännas nästan oändligt, trots att klockan knappt rört sig.

Den improduktiva tiden är också nödvändig, om än frustrerande. Ingen riktig kontakt vare sig med omvärlden eller den inre världen. Perfekt för hushållssysslor och sortering, upprättandet av listor och referat, plikter. Men den går inte att planera in. Här är det en stor fördel att vara frilans, och kunna ställa in alla anspråk för ett tag — väl införstådd med att också dom viktiga uppgifterna kan ta stora steg nästan utan att jag märker av det, som om hustomten har varit framme och skrivit ett par riktigt bra sidor.

Men jag tror det är viktigt att utnämna den improduktiva tiden till improduktiv på förhand. “Idag rör jag mig inte framåt.”

Värst är förflyttningarna, och letandet efter borttappade grejer. Då går tiden oberoende av mig. Visst, jag kan jobba på en buss, eller göra andra fynd medan jag letar efter det bortsprungna lexikonet. Men  är liksom bortkopplad, inte i tjänst. Långpromenader kan kännas outhärdliga, även om jag har dedikerat dom till att tänka igenom nånting. Outhärdligt långa, kan dom kännas.

Förmodligen har jag anpassat mig till att snabbt kunna byta syssla, ungefär som man på datorn växlar mellan olika dokument, olika program.

Det är en ofattbar lyx att kunna hålla på så. Och väldigt effektivt. Och slitsamt. Måste balanseras av vila, rekreation, människor. Det är prioriterat. Hellre pruta på ambitionerna än att bli uppslukad. Förutom under särskilt intensiva genomförandefaser, när grejer ska bli färdiga. Då jävlar.

En improviserande tillvaro. Mitt i ett alldeles vanligt liv, som också har sina mödor, njutningar och årstidsväxlingar, kalendrar. Den temporalitet jag ovan försökt beskriva är inskjuten i en massa andra temporaliteter, som jag bara mer eller mindre råder över.

Men just det här nedtecknandet är ett exempel på autonomins alldeles egna tidslighet. Den gyllene egentiden.