Under två sommarmånader 1964 skriver den amerikanska beat-poeten Richard Brautigan en kortroman som inte liknar nån annan. Den kan mäta sig i far out excentricitet med hans övriga prosaverk, men man får leta långt för att hitta samma kombination av en sällsam, in i minsta detalj påhittad värld och dom starka psykiska krafter som i varje moment är närvarande i texten.

Strindbergs Drömspel, Kafkas romaner och Muminvärlden har samma noggranna oförklarlighet över sig.

Under högt psykiskt tryck växer en fiktionsvärld fram, som lyder oväntade men obönhörliga lagar. Det omedvetna inverkar genom tyst motvalls gravitation, snarare än genom aktiv gestaltning. Fenomenet är välbekant från drömmen, och från poesin, men alldeles för sällsynt i prosan – prosan som oftast är fången i ett projekt att “avbilda mänskliga handlingar” … och därför försummar den inre verkligheten.

…eller försummar och försummar… Varje god roman är förstås lika bräddfull av omedvetna laddningar som vilken knäpp dröm som helst. Vad jag menar är snarare att vi behöver hålla upp dom här böckerna som verkligen släpper taget om verklighetskonventionerna: för att det ska bli tydligt vilka krafter som står på spel i litteraturen, för att den osynliga vildheten ska få existensberättigande.

[5 sekunder tigervrål]

Brautigans roman är egentligen utan titel. “I sockret av meloner” är helt enkelt de första orden i texten. Den presenterar sig heller inte som en roman utan som en “bok” … skriven av en 28-årig ung man utan namn i ett apart litet sagosamhälle, genomkorsat av hundratals smala floder, där allt är uppbyggt kring vattenmelonodling och öringodling. Och hos dom är en bok minsann ingen vardagshändelse. Det var 35 år sen nån gav sig i kast med ett sånt projekt och ingen minns längre vad den förra boken handlade om. Men för länge sen skrev nån visst en bok om vädret och nån annan en om tallbarr (den boken lär ska ha varit mycket tråkig).

Den namnlöse (namnlösheten hänger bland annat samman med att tigrarna åt upp hans föräldrar så att han fick lov att bli uppfostrad på iDEATH, ett slags välvillig övergripande central institution), han den namnlöse doppar pennan i bläcket gjort av vattenmelonkärnor och skriver på pappret gjort av vattenmelonsocker ner den inledningsmening som givit boken dess namn i vår värld (här där allt måste ha ett namn, både människor och böcker):

“I sockret av meloner blev allting gjort och gjort igen, som mitt liv är gjort i sockret av meloner.”

Härigenom målas det redan från början upp både en existentiell belägenhet och ett slags “materialens poesi”. Inte nog med att Brautigans framställning på ett trovärdigt och tveklöst sätt rekonstruerar ett medvetande som känner sig obestämt vantrivandes i vardagens meningslösa upprepningar; hans roman bygger också i hög grad på det absurda hugskottet att alla grejer i den här kulturen består av vattenmelonsocker (som tillverkas i små industrier och har olika färg och olika egenskaper beroende på att olika solar lyser olika veckodagar och ger upphov till olika slags meloner; t ex ger onsdagar (den dag när solen är svart och alla ljud slukas upp) upphov till svarta meloner som inte låter när man skär upp dom och vars svarta socker ger ett tegel som lämpar sig utmärkt för att försluta dörren till rummet efter nån som dött så att alla hans eller hennes fåtaliga ägodelar blir kvar därinne för alltid – sån är traditionen). Och dessa två aspekter – jagets vantrivsel och det allestädesnärvarande vattenmelonsockret – löper samman i ett slags levd metafor: upplevelsen av att vara obönhörligt formad av sin kultur förstärks och konkretiseras av insikten att vadhelst som finns går tillbaka på variationer av samma grundsubstans: sockret av meloner (även om också furu och öringolja spelar en stor roll i den lokala självhushållningsekonomin).

Det ligger en stor sorg gömd i Brautigans envetna påminnelse om att allt består av sockret av meloner: en tröstlös amerikansk känsla av att leva ett oengagerat rutinliv, att spela med i en uppgjord värld där allt är ganska gulligt och trevligt men samtidigt förbannat sorgset. Och hela tiden ligger förstås starka destruktiva krafter på lur.

[5 sekunder tigervrål]

Det är tigrarna, men det är också den fruktansvärda historien med inBOIL, brodern till Charley, chefen (eller vad man ska säga) på iDEATH där vår berättare har vuxit upp. inBOIL börjar bli vresig och aggressiv och oberäknelig. Det visar sig att han håller till i Den glömda fabriken, en förfallen byggnad med oändlig utsträckning, fylld av konstiga saker som ingen längre minns vad det är för nånting. Av dessa glömda ting brygger inBOIL en förfärlig whisky som fördärvar hans personlighet och även med tiden lockar andra karlar som känner sig utanför i det här gulliga samhället att bosätta sig i Den glömda fabriken och bara supa hela dagarna. Och den där whiskyn som består av glömda ting är naturligtvis inte nyttig. Det hela slutar i en ryslig uppgörelse inne på öringsodlingsanstalten mellan dom onda och dom goda. Dom onda visar handgripligen vad dom kommit fram till är samhällets innersta mening:

“inBOIL fällde ut bladet. Det såg vasst ut. ‘Det här är iDEATH’ sa han och tog kniven och skar av sig ena tummen och släppte den i en ho full med alldeles nykläckt öring. Blodet började rinna från hans hand och droppade ner på golvet. Sen tog hela inBOILs gäng fram sina fällknivar och skar av sig tummarna och kastade sina tummar lite varstans, i den ena hon eller den andra dammen tills det var tummar och blod precis överallt.”

Och så fortsätter dom så där och skär av sig kroppsdel efter kroppsdel ända tills dom förblöder. För att på så vis demonstrera hur futtigt det är med snällhet och godhet. Och det är ingen tillfällighet att detta inträffar just på öringsodlingsanstalten. Den byggdes nämligen på den plats där den sista tigern brändes på bål en gång i den namnlöse berättarens ungdom. Nu bränns kropparna efter inBOIL och hans gäng också på bål, i vackra flammor av öringsolja. Så allting hänger ihop. Historien är ständigt närvarande – som plats, inte som skrivna dokument.

Men varken inBOIL eller tigrarna är det sorgligaste i den här boken. Det är berättelsen om Margarets olyckliga kärlek. Ingen förstår henne, allraminst vår berättare utan namn. Till slut dör hon och begravs enligt traktens sed, i en glaskista på botten av nån av dom hundratals klara floder som genomkorsar landet.

[bakgrundsljud av sakta strömmande vatten härifrån och till slutet]

“Margaret var klädd i en dödsklädnad av vattenmelonsocker prydd med pärlor av kattguld, så att ljuset skulle lysa för evigt ur hennes grav på natten och på de svarta, ljudlösa dagarna. Som den här. … Vi såg ljuset lysa nerifrån Margaret, ljuset som kom från kattguldet på hennes klädnad. Vi tog blommor och kastade dem uppströms ovanför hennes grav. Blommorna drev ner över ljuset som kom från henne: rosor och tusenskönor och vallmor och blåklockor flöt förbi.”

Boken gavs ut på svenska 1970, översatt av Caj Lundgren. Den är jättedyr på antikvariaten.

Finska radion YLE 1999

Nya Argus 2000