Simone Weil ger svidande filosofisk kritik åt själva konstruktionen med politiska partier i en essä skriven några månader innan hon dog 1943 och nu utgivits som läcker broschyr av förlaget h:ström, i översättning av Thomas Andersson och med förstärkande och orienterande efterord av Mårten Björk.

”Om de politiska partiernas allmänna avskaffande” heter såväl essän som boken. Den är elektrifierande självständig.

Dom politiska partierna är en nödlösning för att låta folkets genomsnittliga klokhet som med nödvändighet blir självändamål, förtrycker sina medlemmar och demagogiskt skapar kollektiva lidelser. Så vill jag försöka sammanfatta hennes kritik, som dock går mycket djupare på grund av Weils omutliga stilkonst. Själva hennes sätt att skriva gestaltar det ”visshetens betvingande ljus” som hon finner har gått förlorat.

En överraskande antites är till exempel motsatsställningen mellan partierna och kulturtidskrifterna, som två alternativa sätt att verka i samhället. Om partierna är kristalliserade och rigida så befinner sig kulturtidskrifterna i ett flytande tillstånd: man umgås i dess kretsar, dessa ”på ett helt naturligt sätt skapade intellektuella miljöer”, på en skala från utgivare till tillfällighetsläsare. ”Men man vet inte om man själv hör dit; det finns ingen tydlig skiljelinje mellan innanför och utanför.”

Observera det perfekt använda semikolonet!

Som det heter i den gamla kabarésången av Holländer: ”Jag vet inte vilken jag tillhör: jag tror att jag tillhör bara mig själv.”

Det här är förstås en idealisering. Gudarna ska veta att det finns rigida kulturtidskrifter som kräver lojalitet och till och med är dogmburna. Och det flytande tillståndet kan uppstå även inom politiken, med spanska Podemos som aktuellt exempel.

Men tankemodellen är alldeles utmärkt för att granska och värdera kollektiva kunskapsformer, rörelser och religioner. Och även en påminnelse om vikten av att det finns kulturtidskrifter, i Sverige till och med med ansenliga statsbidrag: inte bara för det dom publicerar utan även för den intellektuella miljö dom skapar, där nya memer och nya sätt att samarbeta kan uppstå och få spridning.