Säkerhetstänkandet har satt politiken ur spel, hävdar filosofen Giorgio Agamben i en brett upplagd artikel, full av historiska paralleller, i senaste numret av Le Monde Diplomatique (januari 2014). Vi är inte medborgare längre, utan föremål för övervakning, med ”en rösträtt som mer och mer liknar en opinionsundersökning”.

Agamben rekommenderar istället en politisk strategi som bygger på avsättning, ”une puissance destituante”. Tyvärr går han inte närmare in på vilka som ska avsättas, och hur. För det låter ju inte särskilt konstruktivt att bedriva opposition genom att överklaga och anmäla. Eller – det är ju ungefär den position en har när en ifrågasätter utförsäljningen av välfärden eller miljöfördärvande gruvprospektering. Opinionen segrar (ibland) genom att långsiktiga rättsprinciper övertrumfar kortsiktiga maktförhållanden.

I min före detta hemstad rivs unik bebyggelse från förra sekelskiftet av skäl som numera mest handlar om prestige. Det ska bli en containerhamn där istället, med ytterst osäker framtid. Kommunpolitikerna i allians med företagarna har makten, och kommer att hinna förstöra allt innan det står klart att omistliga värden gått förlorade.

På kort sikt är protesterarna bara störningsmoment. På lång sikt kommer makthavarna att få stå med skammen. Men då är det redan för sent.

Ett bra exempel på hur medborgarskapet har satts ur spel. Men kanske inte säkerhetstänkandet är boven, utan bara en aspekt av en djupare politisk förändring, där styrningen av samhället brutits ner i delmål utan mening. Så att t ex kommunpolitiker blir tacksamma offer för multinationella bondfångare.

Då övervakas vi inte för övervakandets skull, utan för att genomförandet av beslut ska tillgå så effektivt som möjligt. Vilket inte borde leda till resignation, utan till allt större och skickligare protestaktioner, som syftar till att avsätta inte bara enskilda makthavare utan även själva kortsiktigheten.