Irene Wennemo är en av de bästa samtidskommentatorerna, som förenar akademisk stringens och överblick med politisk intelligens. När regeringen fråntog henne uppdraget som utredare av socialförsäkringarna kunde hon skriva en bok istället: Det gemensamma. Om den svenska välfärdsmodellen (Premiss förlag). Och den är väldigt läsvärd, av flera skäl.

Huvudtanken är att den svenska välfärden (och ”den nordiska modellen”) har djupa rötter i hur samhället var organiserat på medeltiden, med socknen som den självstyrande grundenhet som garanterade innevånarnas trygghet och organiserade samarbete. Och det där höll i sig långt in på nittonhundratalet, också de statliga välfärdsreformerna verkställdes på kommunal nivå. Det fungerade väl, och den lokala basen gav legitimitet åt välfärdspolitiken.

Wennemo skildrar de politiska processerna bakom reformerna, och visar att föreningsformen alltid är starkt närvarande, också i hur politiken genomförs. Socialförsäkringarna till och med bygger i hög grad på spontant uppkomna föreningar och kassor, som gradvis inlemmades i statsapparaten, tills de på sjuttitalet ”myndighetifierades” och därmed förlorade den lokala förankringen.

”Sveriges arv av självstyrande kommuner med en deltagande demokrati fortplantade sig in i modern välfärdspolitik.” (sid 216)

Jag vet inte, och kan inte utläsa av källhänvisningarna, i vilken grad denna historieskrivning, som börjar med ändrad familjestruktur och högre giftermålsålder efter digerdöden, är Wennemos egen uppfinning. Men den är sannerligen politiskt relevant, och har samma historiska omfång som den italienske rättshistorikern Ugo Mateis försvar av det gemensamma (som inte nämns, men är mycket relevant). Elinor Ostroms samhällsfilosofi kring ”allmänningen” åberopas flitigt, liksom mycken annan intressant samhällsvetenskaplig forskning.

En annan stark sak med bokens upplägg är att varje kapitel – de olika delarna av välfärden presenteras en efter en – avslutas med en samtidsanalys i helt annat tempo, som tecknar vidden av vad som gått förlorat, men kanske inte för evigt. Möjligheten finns ju faktiskt kvar att vi själva börjar organisera oss igen, och på så vis åstadkommer motmakter. Föreningstraditionen finns kvar och lever vidare, kanske som politiskt föredöme. Eller för att citera en av de många hissnande poängerna:

Vägföreningar i sommarstugeområden skulle aldrig komma på idén att alla tomtägare skulle få en check för att handla upp underhållet av sin egen lilla bit av grusvägen som slingrar sig mellan stugorna. (sid 279)

Jag tänker mycket på det där, som har lyfts fram av Bo Rothstein och även dyker upp i Ola Anderssons senaste bok om bostadspolitik, att vår tid borde kunna bli en guldålder för kooperativa lösningar, att gå samman och låna pengar för att bygga upp nånting som medlemmarna har gemensam kontroll över, men som inte har kapitalistiska målsättningar.

Historieskrivningen är alltså att föreningen är Sveriges grundläggande politiska princip, men att den myndighetifierades och därefter blev ett enkelt rov för nyliberalismen, principerna och verksamheterna kunde utförsäljas. Men det blir vårt eget uppdrag att omsätta dessa nya perspektiv i praktisk motmakt.

En väldigt bra poäng i samtidsanalysen, som borde höras vida omkring, är till exempel att arbetslösheten har ändrat karaktär på ett sätt som ersättningssystemen inte klarar av. De drabbade är inte de som förlorat sitt arbete, utan de som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden, de etableringsarbetslösa. Om vi börjar tänka friskt, vad skulle samhället kunna göra för dem, istället för att jaga dem med blåslampa ut i underbetalningen?

Jag avslutar med en skön paradox som återkommer på flera ställen. Eftersom boken är tematiskt upplagd så att varje kapitel kan läsas för sig finns det gott om upprepningar. Men det gör ingenting. Exemplet handlar om Gustav Möller, socialministern, som var mycket emot statlig styrning och verkade för decentralisering, ofta i strid med partikollegorna:

Möller använde i sin argumentation för de sociala reformerna den stigmatiserande fattigvården som ett avskräckande exempel. Den ställdes i kontrast till de sociala rättigheter som skapades under hans tid som socialminister. Samtidigt drev han linjen att införa en styrningsmodell av välfärdspolitiken som påminner om styrningen av den kommunala välfärdspolitiken före industrialiseringen. (sid 195)