Förläggaren, översättaren och författaren Jonas Ellerström gör en oförliknelig insats för hur den svenska poesin ska uppfattas med boken Under tidens yta. Konceptet är att välja ut 70 svenska dikter från 1900-talet, dikter som av nån anledning inte nått in ända upp på parnassen, och sen i inkännande och väldigt tankerörliga små texter presentera författaren, den litterära tidsandan och diverse kuriosa.

Jag, som inte är helt obevandrad, hittar minst ett dussin författare jag vill läsa mer av. Och upprättelser av såna jag tycker behöver det, till exempel Tyra Norrmann som gav ut en enda bok 1932 och blev kåsörernas offer.

Men Under tidens yta gör mer än att bara dra ombord enskilda. Den föreslår genom själva sin hållning en mycket mer befriande inställning till frågan om det litterära urvalet, till “kánon”. Att eftervärldens institutioner lyfter upp vissa författarskap, och nästan alla dom är bra; men det är den enskildes uppdrag att gå udenom och skaffa sig en egen samling, med sned utsikt över parnassen. (I förlängningen rymmer det där nästan en etik för privilegierade.)

En annan värdefull aspekt är själva urvalet,  vad som lyfts fram, dom olika slags bedömningsgrunder som redovisas. Ellerström blottar en personlig estetik, som jag känner mig djupt befryndad med.

Man kan kalla den “poesi som existensmaximum”.

Grundvalen för den estetiken är att poeten genom sitt språkarbete till slut kan nå fram till beskrivningar med överraskande förklaringsvärde av sin egen livssituation. “Allt annat var bara förberedelser”, som Rilke skriver om kärleken.

Så beskrivs Gulli Lundströms – Ellerström ska ha extrapoäng för att han lyft fram så många märkliga kvinnliga poeter, några av dem med undertexten att de borde befordras till den officiella litteraturhistorien – utveckling under 1950-talet med orden:

…i de två närmast följande diktsamlingarna förenas formskickligheten med en alltmer personlig och intensiv gestaltning av existentiell utsatthet.

Alltså hantverket å ena sidan, livet å den andra. Eller en vill nästan säga “främlingskapet” istället för bara livet. Och dom där två kan förenas i ett litterärt existensmaximum och på så vis äga bestånd. I väntan på att upphittas av nån framtida samlare som beslutat sig för att inte bara hålla sig till standardsortimentet.