brukade vara hemvändardagen. Från ljudmattan, träden och vindarna på landet till stillheten inne i stan. Ett byte av proportioner, en omställning av perceptionen; sånt som att det ekar från stenväggarna inomhus, sånt som att bensinmackens betongformer ännu inte är självklara utan framstår i ett par dar lika vidriga som dom egentligen var.

Men den största övergången var från en asocial tänkartillvaro till dom sociala sammanhangen. Från kontroll till samspel på villkor som andra satt upp, som ingen satt upp. Regler som ändrades vartefter åren gick och kropparna förvandlades. Varje skolstart har en kärna av osäkerhet –som om lottdragningen gjorts om.

Mina somrar samlade abstrakta tankar utan nånting som helst filosofiskt i närheten (utom mänskorna förstås), just därför att dom kunde få pågå ostörda i dagar, veckor. Jag kunde filosofera med hyvelbänken, med vattenhjulet, med stensamlingen. Och dom där mönstren finns kvar inom mig än i dag och kan komma till användning i samhället.

Skillnaden mellan sommar och resten är därför väldigt meningsfull för mig, och man kan säga att uppdraget är att internalisera sommaren för att göra den användbar jämt. Samma tanke som i skolavslutningspsalmen: vi ska ta till oss det vackra i djupet av vår själ, för att sen när tillfälle ges kunna omsätta det i handling. Och söka upp eller skapa såna tillfällen, och öva upp en inre beredskap: särskilt viktigt under dessa första, tomma, oskrivna stadsdagar, innan alltsammans börjar, att ge sig själv tid att bearbeta sommarens långa dröm, att låta dess skörd sjunka in i minnena, i handlingsmönstren, i framförhållningen för att när så behövs och är tillåtet tänka annorlunda.