Bertien van Manen och Nan Goldin har ett liknande arbetssätt. Dom infiltrerar folks liv och tar en massa bilder som dom sen drar sig undan och framkallar och gör kopior av och väljer ut till böcker, utställningar eller bildspel. Dom blir vänner med folk och miljöer först – van Manen lärde sig ryska för att sen vistas många år i Sovjetunionen, man förstår att KGB gav henne en överrock; Goldin levde ut så hårt med sina vänner att hon inte kommer ihåg att hon tagit många av diorna och måste rengöra dem från ett tunt lager åttitalskokain innan visning.

Bägge uppträdde på Landskrona fotofestival och var mycket olika till sättet och graden av svartsynthet. Men närmade sig varann påfallande genom en anti-hållning: Att bilder inte uppstår i medvetandet utan i samspelet med andra. Först efteråt kan en se vad det blev. Och bägge är starkt emot digitalkameror; Goldin hävdar till och med att dom har dödat fotografikonsten. Van Manen åker omkring i världen med ett halvdussin billiga analoga kameror, fotar gärna med tydligt blixtblänk och väljer gärna ut överexponerade eller skymda bilder som andra skulle ha trashat automatiskt. Överhuvudtaget var hennes förmåga att fortfarande mitt på scen verka överraskad av de egna bilderna en upplevelse i sig. En del har till och med andra tagit med kameror som legat framme.

Bilder uppstår för bägge således inte i nuet utan i urvalet, kombinationerna och bearbetningen. Först då blir dom bärare av ögonblick som sammanfattar levnadsvillkor och meningssökande. Liv och meningsbyggande med dom medel som står till buds.
Att den enskilda bilden upphöjs i efterskott och offentliggörs i ett sammanhang är en livsbejakande gest. Inte när den tas, först när den ges. Och hur förtvivlat livet än är som skildras.

Medvetandet har inte tillräcklig kapacitet vare sig för varseblivning eller för lagring. Det krävs efterbearbetning överallt. Konsten lär oss att ha levat. Eller hur ska annars det starka igenkännandet av helt främmande villkor förklaras, än som att Goldins och van Manins levda estetik säger nånting viktigt om erfarenheten överhuvudtaget. Att den måste bearbetas. Bland annat genom igenkännande i främmande världar under trygga kontrollerade omständigheter.