Apropå Agamben

Säkerhetstänkandet har satt politiken ur spel, hävdar filosofen Giorgio Agamben i en brett upplagd artikel, full av historiska paralleller, i senaste numret av Le Monde Diplomatique (januari 2014). Vi är inte medborgare längre, utan föremål för övervakning, med ”en rösträtt som mer och mer liknar en opinionsundersökning”.

Agamben rekommenderar istället en politisk strategi som bygger på avsättning, ”une puissance destituante”. Tyvärr går han inte närmare in på vilka som ska avsättas, och hur. För det låter ju inte särskilt konstruktivt att bedriva opposition genom att överklaga och anmäla. Eller – det är ju ungefär den position en har när en ifrågasätter utförsäljningen av välfärden eller miljöfördärvande gruvprospektering. Opinionen segrar (ibland) genom att långsiktiga rättsprinciper övertrumfar kortsiktiga maktförhållanden.

I min före detta hemstad rivs unik bebyggelse från förra sekelskiftet av skäl som numera mest handlar om prestige. Det ska bli en containerhamn där istället, med ytterst osäker framtid. Kommunpolitikerna i allians med företagarna har makten, och kommer att hinna förstöra allt innan det står klart att omistliga värden gått förlorade.

På kort sikt är protesterarna bara störningsmoment. På lång sikt kommer makthavarna att få stå med skammen. Men då är det redan för sent.

Ett bra exempel på hur medborgarskapet har satts ur spel. Men kanske inte säkerhetstänkandet är boven, utan bara en aspekt av en djupare politisk förändring, där styrningen av samhället brutits ner i delmål utan mening. Så att t ex kommunpolitiker blir tacksamma offer för multinationella bondfångare.

Då övervakas vi inte för övervakandets skull, utan för att genomförandet av beslut ska tillgå så effektivt som möjligt. Vilket inte borde leda till resignation, utan till allt större och skickligare protestaktioner, som syftar till att avsätta inte bara enskilda makthavare utan även själva kortsiktigheten.

Att flytta degen till formen

Lägg kaveln försiktigt
en fjärdedel ner på degen,
lyft upp den delen av degen

och vik den över kaveln.
Rulla långsamt kaveln emot dig
och samla upp degen runt den.

Lyft kaveln och lägg den
över formen och rulla av degen
och låt den klä formen.

Med lite övning blir det lättare
att bedöma hur man får den
precis i mitten; ifall du missar

några gånger i början, lyft bara
upp degen försiktigt och lägg den
där du vill ha den. Tryck försiktigt

ut degen längs formens konturer,
pressa sen sakta upp mot kanten.
Råkar det bli en reva så lagas den

med lite överbliven deg eller
genom att ta bägge sidorna av revan
och nypa ihop dem.

Carol Field
(The Italian Baker)

George Soros, den gamle gamblern…

…gör en årsöversikt. Läs här! Eurosamarbetet har förvandlats till en relation mellan långivare och skuldsatta, och hela EU går mot stagnation. Men i resten av världen investeras det. Till och med i Japan. Och USA börjar komma på fötter, även politiskt.

Det är alltid roligt att låna hans blick. Han ligger alltid ett steg före. Artikeln publiceras i Social Europe Journal, en nättidning som man kan följa på Facebook.

Internet skapar en skvaller-relation till världen, förmodligen…

…är den förödande på sikt. Internauten blir smått dement: Det där har jag hört nånting om, men var? Förmodligen krävs dialog för att nånting ska fästa i minnet. Att berätta vidare för nån, eller åtm förbereda sig för det. Att blogga var förr en lösning, men vem skulle läsa idag. Bäst fånga upp en liten mängd grejer och sen ägna sig åt dom, kanske i takten en om dan, en i veckan… Själv återformulera vad som är bra, kanske associera, kommentera. Mest för det egna minnets skull, och varför inte i ett bloggformat trots allt. Och för att hejda världens fragmentering. Det behöver ju inte vara aktuella nätfynd, det kan vara grejer ur gamla böcker också, låtar man kommer att tänka på och som sen finns på YouTube.

Bästsäljaren på bokhandeln Mál&Menning var en filosofikalender,

nämligen Dagbók 2014, árid med heimspekingum (året med filosofer), av Sigrídur Thorgeirsdóttir.

Bild

På varje vänstersida presenteras en filosof med bild och karaktäristik, till höger kan en föra in vad en ägnar sig åt den veckan. Kanske att systematiskt läsa Margareth Cavendish, Émilie du Châtelet, Björg Thorláksdóttir eller nån av de 48 andra (veckan 18-24 augusti ägnas åt en liten essä om skrattets kvinnliga roll i filosofihistorien).

Bild

Ett mycket friskt initiativ, som säkert kan göra nytta långt efter 2014. Arendt, Beauvoir, Irigaray är också med. Förlag: Háskólaútgafan

Henrika Ringbom fulländar tankaformen…

…i sin nya diktsamling Öar i ett hav som strömmar (Schildts & Söderströms, Helsingfors).

Tanka är, kan man säga, en utbyggd haiku, bestående av rader på 5+7+5+7+7 stavelser. Den lämpar sig väl på ursprungsspråket japanska, där orden oftast är enstaviga. På svenska tillkommer en massa grammatiska ändelser, vilket oftast förstör koncentrationen.

Vad Ringbom gör är att hon levererar raderna maximalt packade. Detta genom ett noggrant rytmiskt detaljarbete och en välbalanserad språkmusik, ofta med ganska vanliga ord. Resultatet blir att radernas slut liksom töjer sig, som när en simmare går in i kaklet. Vilket i sin tur får skillnaderna i radlängd att framstå som oerhört betydelsefulla. Här ett exempel, bland ett trettiotal:

Framför mig finns en
vit gardin men den ska jag
dra bort. Blå himmel
bakom. Jag är skild från den,
jag är inte skild från den

Lyssna in kraften i orden ”ska jag”; så fulla av beslutsamhet. Observera även rytmiken som uppstår tack vare radbrytningar och interpunktion. Alltsammans leder fram till det avslutande paradoxala påståendet – en logisk omöjlighet som talar sanning på ett existentiellt plan, formulerar en gåta vi har att leva med och som förstärks ytterligare av att syftningen hos ”den” är avsiktligt otydlig, som vore gardinen och himlen både ett och åtskilda.

Ringbom har alltsedan debuten med Båge (1988) odlat ett nästan koreografiskt formspråk, små språkliga och gestuella föreställningar där diktjaget är både artist och publik, och där läsaren bjuds in att dansa med. Hon har även skrivit två mycket läsvärda romaner. Detta är en av hennes allra främsta böcker, som med rätta nominerats till Finlandiapriset. Förutom tanka-praktiken rymmer boken en gripande och nära beskrivning av moderns sista tid, symfoniskt uppbyggda prosadikter och en märklig avslutningsdikt, bestående av enradingar som tillsammans summerar ett slags tårsalt efterklokhet.