Pascal hamnade helt säkert i helvetet för sitt tilltag att spekulera i den eviga saligheten som om det handlade om tulpanlökar. Åtminstone torde få vara mer förtjänta av en sån överraskning.

Men på ett vardagsplan? Kan man inte tänka att den som tror sig vägledd av en högre eller bortre makt ligger bättre till för att ta vara på de möjligheter som erbjuds? Ungefär som Dummerjöns. Eller som en riktig spelare, en som väntar tills det rätta tillfället infinner sig.

(Filosofen och matematikern Pascal gjorde alltså en logisk kalkyl och kom fram till att det är bäst att investera i att tro på ett liv efter detta, eftersom man inte får uppleva motsatsen ifall döden är det totala utslocknandet. Förmodligen var hela argumentationen bara ett belevat, eller kanske giftigt skämt.)

Jag älskar vetenskap, jag blir till och med uppspelt av att läsa nån som lyckas påstå nånting som är sant. Men varför måste texten ta formen av hypotesprövning? Är inte det naturvetenskapliga förhållningssättet en oredovisad del av förförståelsen? Jag menar: ingången är den hittillsvarande kunskapen. Och den kan redovisas på så många olika sätt, inte nödvändigtvis i ett inledningskapitel. Men själva dramat är hur den konfronteras med nya data och måste tänka om, kanske till och med ta formen av nya begrepp och modeller. Varför fortsätter så många låtsas vara induktiva eller deduktiva när själva berättelsen är abduktiv:

Vi trodde så här, men det visar sig vara så här, och då måste vi tro nånting annat, så länge…