Dom usla, likgiltiga fotografierna, bort med dom, dom tar bara plats.

Dom bra – dom som når fram till nån annan utan given kontext.

Men så dom mittemellan.

Dom misslyckade. Varje misslyckat fotografi bär inom sig ett bra. Vinkeln, skärpan, ögonblicket ligger fel men intentionen går att rekonstruera och minnas.

Ja det är ett slags omvänt minnesarbete att lära sig av misslyckandena medan en ännu kommer ihåg uromständigheterna. Skatparet som konkurrerade med sångarkvartetten och skulle ha haft sommarhimlen som bakgrund, inte den där busken. Nästa gång …

(Kan en lära sig att se likadant på andras bilder? Nja, isåfall måste en nog ta dom först. Ännu ett annat slags inlevelsearbete.)