En helt annan form av uppmärksamhet

Den danske poeten och forskaren Martin Glaz Serup gör i boken Relationel poesi (Syddansk Universitetsforlag) en slagkraftig genomgång av viktiga förhållningssätt inom dagens poesi, och i synnerhet dess politiska funktion.

glazserupFramställningen är stramt upplagd: ett renodlat teoretiskt ramverk, tät dialog med samtida dansk kulturdebatt och ett antal närläsningar av verk av valda poeter, inklusive två äldre föregångare.

Relationel poesi är således inte en encyklopedi, utan en undersökning på dryga hundra sidor som sätter upp sina egna gränser och därmed blir desto mer allmängiltig och inspirerande. Ett restriktivt förhållningssätt, väldigt kongruent med tillvägagångssättet hos många av de diktare han beskriver.

Den teoretiska utgångspunkten är situationisten Nicolas Bourriaud och all den kritik som hans flummiga övertro på konstens direkt revolutionära roll har framkallat. I synnerhet låter Glaz Serup Bourriaud stå i oskarp kontrast till Jacques Rancières estetiska teser och kategoriseringar.

Rancière urskiljer tre olika regimer (man kan nästan säga funktioner) för konsten, vars inbördes balans skiftar historiskt utifrån det rådande samhällets intressekonflikter. Dessa tre regimer är den etiska, den representativa och den estetiska. Och termerna är inte särskilt väl valda. Om jag rätt förstår Glaz Serups redogörelse så motsvarar det etiska konstens grundläggande produktionsvillkor och yttrandefrihetsfrågor; det representativa handlar om regler för fiktion och avbildning; medan det estetiska är nära förknippat med modernismens projekt att utvidga och omforma publikens verklighetsuppfattning.

Så griper han sig an med läsningar, och har många goda poänger.

Den första är att skapa en tradition genom att börja med två äldre poeter, Peter Laugesen och Pentti Saarikoski, och visa att deras praktik i vissa av sina verk helt och fullt motsvarar dagens bloggpoesi, i synnerhet genom ambitionen att få med allt och inte väja för det alldagliga – och att den osorterande hållningen i sig är politisk.

Den andra poängen som tilltalar mig mycket är tanken att tiden gör avtryck i ett skrivande som bygger på långa serier av tillfällighetstexter (snarare än enstaka koncentrerade statements). Jag har en stark förnimmelse av att tidens konkretisering är ett viktigt tema båda för Glaz Serup själv och för den poetiska praktik han skildrar.

De samtida poeter som beskrivs, på ett metodiskt akademiskt sätt men ändå känsligt, är UKON, Ida Börjel, Kenneth Goldsmith samt Derek Beaulieu, som via uppfinningsrika konventioner översatt dagstidningar till bokformat, ett projekt som jämförs med Börjels Skåneradio.

Och det hänger nära samman med vad jag tycker är den viktigaste aspekten av boken, nämligen påpekandet av den politiska sprängkraften hos text som sätts in i en konstnärlig ram.

Glaz Serup delar sin generations mindrevärdeskomplex för litteraturens räkning, instämmer i suckar om att litteraturen ligger minst femtio år efter bildkonsten och andra konstarter. Men det som hans skildring utstrålar är samtidigt en glad tro på att det faktiskt bara är att sätta igång och göra litteratur av det som inte räknas som litteratur. Eller som det heter apropå Kenneth Goldsmith:

…ordene hevet ud af deres sedvanlige kontekst. De får lov at optrede fremmede for sig selv, nye, så man pludselig kan se andre og måske mere taktile kvaliteter i de forskellige former, der containeraktigt udgør en del af den daglige og ellers så usynlige distribution af det sanselige. (sid. 88)

Och apropå Börjel talas det om ”en helt anden form for opmærksomhed”. Som alltså blir direkt politisk, men siktar in sig på helt andra aspekter av det politiska än vad som vanligtvis är fallet.

Bristen i boken, vilket författaren också erkänner (sid. 93) är att perspektivet är väldigt (inter-)textuellt. Diktens klangliga och performativa aspekter sätts inom parentes till förmån för en undersökning som framför allt uppfattar poesin som ett tryckt medium, ja nästan som ett format för att sätta flödet av språk och liv på pränt – och därmed fånga spåren av tidens gång.

Textligheten är naturligtvis inget stort problem, utan bara en uppfordran till andra att gå vidare och undersöka poesin utifrån samma utgångspunkter, men med hänblick på de instanser där den framförs och på så vis åter förenar sig med tidens larm, materialiserad i en historisk kropp, en röst.