Apropå bokomslag (se gårdagens inlägg) kommer jag att tänka på Magdalena Grams avhandling om Akke Kumlien, det torde ha varit i 90TAL jag skrev om den. En fantastisk historia om hur den store konstteoretikern (boken om oljemåleri lär fortfarande vara högst giltig) hade ansvaret för att göra Norstedts sobra kalligrafiska omslag, där den enda tillåtna dekorationen var en liten ranka eller sköld, som då var mycket underordnad texten.

Problemet var bara att ett nytt säljtänk bredde ut sig då på fyrtiotalet: det gällde att tävla om köparnas uppmärksamhet i bokhandelsfönstret. Vilket ledde till att de lågmälda böckerna fick grälla skyddsomslag, och om jag minns rätt (har inte kvar den vackra boken) ledde konflikten till att Kumlien sa upp sig.

Den här berättelsen dyker upp hos mig ibland som exempel på att boken har dels en varuform, dels en estetisk form, och att det i dom fall där kompromissen med skyddsomslag inte finns till hands uppstår en dragkamp mellan bägge kraven; boken tjänar två herrar: läsaren och köparen.

Samma struktur finns kring en teaterföreställning. Först ska en lockas dit, i konkurrens med allting annat. Sen går ridån upp och redan första intrycket av scenbilden, de första scenerierna, ljuset, ger en helt annan instruktion om vad en som åskådare har gett sig in på.

Och förmodligen motsvaras antagonismen mellan skyddsomslaget och finomslaget även av två slags kritik – eller rättare sagt av bok-/författarpresentation vs. kritik.