Lesjöfors Museum är nog det mest levande museum jag besökt. Det är i symbios med sin omgivning: den välmående bruksorten mitt i världen som råkade i förfall när bruket och andra verkstadsindustrier gick i konkurs.

Till museet kommer originalföremålen från arbete och fritid och ställs upp till miljöer som inte bara är rekonstruktioner utan även berättelser – ofta av rätt oväntat slag, som när kugghjulsprototyperna rasar som en färgglad lavin över det långa sammanträdesbordet med originalprotokoll eller direktionsrummet invaderas av gjutjärnshjul.

Omsorgen i urvalet är häpnadsväckande, liksom ”hängningen” vars rytm växlar mellan övercrowding (t ex dragspelspaviljongen eller bandyrummet) och förfinad stilisering. Det sägs att den som kommer hit regelbundet alltid hittar nånting nytt.

Och den där ständiga omorganiseringen är väl själva definitionen på liv – i en bygd som dödförklarats men nu lever ett annat liv på grund av alla som ändock stannat och alla nya som flyttat dit. Vissa säger sig ha funnit paradiset.

Viktigast för helhetsintrycket är kanske audion. Ur gamla radioapparater strömmar radioinslag intervjuer, predikningar, fyllesnack. En svartvit TV visar Hylands hörna. Verkstadsrummet har ett slammer med biokvalitet. En gammal instruktionsfilm om skogsbruk har byggts in i en brädstapel och en gammal presentationstext från regissören blir som en kommentar till hela museet:

Jag minns inte ordagrant, men det handlar om det trägna förberedelsearbete som krävs för att filma ett arbetsmoment vid t ex trädfällning så tydligt som möjligt, så att det kan fungera pedagogiskt. Många långa timmar för att ställa upp kameran på rätt plats.

Väsentligt att skilja mellan skrivandet som tankeprocess – pågår här! – och arbetet med kunskapsförmedling, uppdraget att nå fram, kanske förändra.

Visst finns en implicit mottagare i det här också; det är för hen jag lägger fram tankarna i den här formen och den här ordningen.

För dig.

Men strängt taget fanns där inga tankar dessförinnan. Bara ett sorl. Sen ställer nån sig upp och har fått ordet. Allting får riktning, mening. Även om hen har fel i mycket, kanske pratar fult delvis.

Tankegångarna är som musik. Och skrivandet är inte särskilt mycket annorlunda. Resultatet ligger i processen, som försiggår i tiden, och ibland kommer det in en mygga eller en ny kopp kaffe, men utsträckningen i tiden kvarstår.

Men sen ska det här då förmedlas, eller nånting annat, kanske nånting som nån annan har kommit fram till, hens eller deras resultat. (Beställningen.)

Det är här bilden behövs. Som fixerare. I språkflödet eller som motståndare till språkflödet. Eller båda delarna.

Fixeringen. I ett schema, en liknelse eller ett infogat autentiskt fotografi där tiden har stannat.

Schemat, punktlistan, tabellen använder språk men är en bild, starkare än vi kanske anar.

Dom tankar som framkommer under skrivandet, ja låt oss kalla dom tankar, vad händer när dom ska förmedlas?

Blir det inte bilden som exporteras, ofta i ganska grov upplösning? Det jag använde för att förklara för en tänkt eller konkret läsare får eget liv utanför sammanhanget. Frege använder morgonstjärneparadoxen för att förklara idén om satsers sanningsvärde, som ett rent åskådningsmaterial. Och så överleveras exemplet som filosofiskt problem i sin egen rätt och ställer hela den logiska undersökningen i skuggan. Jag menar alla är ju överens om att en himlakropp är identisk med sig själv: det kan knappast ens kallas en sanning! Förmodligen måste ett skrivet tankearbete, dess tankegångar och dess bilder, varje gång skrivas fram på nytt i en ny situation, en annan epok – dess bilder demonstreras.

Så som görs.

Det nya året inleddes av mig med en felattribution. Jag tillskrev CWA Strandberg ”Nyårsklockorna” … men översättningen är ju gjord av Edward Fredin. Tur att det finns Wikipedia, och tack för att jag inte blev rättad direkt!

Exakt varför är den då så dålig, frågade sen värdfolket. Spontant sa jag att den har ingen struktur, den är en idealistisk sallad. Nu när jag tänkt, vill jag tillägga att den är ett dingdång av ogenomtänkta motsatser som tas för givna.

Gott – ont, sanning – lögn, varmt – kallt och sånt. Dom klingar tomt i vinternatten. Och skapar på så vis ett ogrundat intryck av nystart, av omstart.

Den som skriver dikt måste förhålla sig till dom semantiska motsatserna så som en komponist förhåller sig till harmonierna, etc. Dom är byggstenar. Den som skriver dikt får heller inte förhålla sig lättvindigt till framtiden. Den har nämligen ännu inte ägt rum.

Varför skriver en? Varför väljer en att läsa upp en bestämd dikt?

Därför att det är tradition? Eller för att göra upp med det som är tradition? Jag vill vränga hur du tänker, men det vrängandet överlåter jag åt dig själv.

Vränga motsatserna.

Vrångas.

Teves möjligheter till direktsändning har gjort den dåliga dikten ”Nyårsklockan” till tradition; och kanske behövs det just en dikt som är övermaga. För att nå fram till den begränsade uppmärksamheten.

Andra dikter väntar på sina ögonblick. På att fyllas av samtid och stiga uppåt och ge sig av i en annan riktning än traditionens. Nån annan gång.

Men Fredins dikt måste slaktas. Då rymmer den helt intressanta krafter.

Det dagas
Släktet fram i styrka går

Ring den frusna tiden åter varm,
klocka

sångarhjärta

”Litteratur” är inte en klassifikation utan ett förhållningssätt. Att utnämna/upphöja nånting till litteratur är en instruktion om hur den språkartefakten ska användas. Likadant med subgenrer som ekopoesi, aforistik, etc. Genre är en bruksanvisning, en rekommendation som naturligtvis inte alls behöver åtlydas, eftersom genretillhörighet inte är en egenskap hos verket.

Litteratur är storgenren, vari ingår många förhållningssätt, flera bortglömda, i träda eller ännu ej uppfunna. Men gemensamt för dom alla är öppenheten, förväntan om förvandlingar.

Likaså är förvisningen från litteraturen inte så mycket en degradering som en handhavandeinstruktion. Den här texten ska åtlydas, beundras, informera. Och du får inte göra vad du vill med den. Den är inte din.

Litteraturen är din. Den är öppen för dig. Den vill att du ska öppna dig för den, och därmed för språket, för världen.

(Flera tankar, dock inte alla, inspirerade av Juan Wilhelmis wittgensteinianska estetikbok Smak eller värde.)