Vi får absolut inte glömma bort litteraturkritikens folkbildande sida, och därmed kritikläsarens uppgift. Redovisade omdömen och värderingsgrunder knutna till personer skapar kontinuitet på lång sikt som läsaren kan följa och till slut även träda i dialog med, ifrågasätta, bli besviken på eller upplyst av när förväntningarna inte infrias.

Kritik på kort sikt inriktar sig på det enskilda verket, den uppträder synkront (i bästa fall och åtminstone förr i tiden) med en mängd andra bedömningar, som del av ett paradigm. Men det är den diakrona gärningen som har en folkbildande inverkan, därför att i den ackumulerade upprepningen kritikerns mer djupliggande bedömningsgrunder framträder, hens ethos, det begär som driver henom in i yrket och sen kan förnyas, utvecklas eller förtvina, övergå till att bli rutin.

Är det ens möjligt att sätta fingret på en dylik stagnation, att ens på ett ungefär peka ut den fas av karriären där principer ersätter begär? Förmodligen inte – det kan precis lika gärna röra sig om din egen stagnation som kritikläsare och att det är dags att dra vidare till andra mästare som ställer annorlunda slags krav på det som dom skriver om. För läroprocessen är oändlig och behöver flera olika slags intryck.

Däremot kan olika kritikers ethos bara med skolastisk ansträngning ställas emot varann i ett paradigm, om de så är samtida. Vars och ens gärning så egenartad att den borde kallas anakron. Kritik så beständig att den bevarar och förmerar sitt värde långt efter att det litterära system den en gång positionerade sig i har gått nedanför horisonten.

Fejderna fejdar bort, men ethoset och begäret lyser kvar.

På landet upptäcker jag att tidningskonsumtionen har ersatts av lästid. Vi har ingen prenumeration längre men köper då och då en dagstidning i stan. Den konkurrerar med andra mediemöjligheter på gott och på ont. Kan bli åsidosatt eller väldigt väl läst, beroende på omständigheterna.

Vad som gått förlorat är förstås flödet. Den kontinuerliga briefingen om vad som hänt och varför. Istället finns tendensen att den som råkat sätta sig in mer i ett ämne berättar för dom andra, och att det blir intressant, minst lika intressant som att läsa en politisk kommentator.

Men det är också en bubbla som spruckit, inte olik Googles beramade personliga bubbla. En dagstidning invaggar en i förståelse. Men livet är obegripligt, och politiken.

Lästid – ”nu ska jag sätta mig in i det här, läsa en bra artikel, kanske kolla lite källor och bakgrund”; ”nu är det dags att repetera Karl Vennbergs tidiga diktsamlingar som står här i Sixtens hyllor”.

Lästiden är ett nu, den händer här.

Det blev en pappskiva över i ett bokpaket:

Dom usla, likgiltiga fotografierna, bort med dom, dom tar bara plats.

Dom bra – dom som når fram till nån annan utan given kontext.

Men så dom mittemellan.

Dom misslyckade. Varje misslyckat fotografi bär inom sig ett bra. Vinkeln, skärpan, ögonblicket ligger fel men intentionen går att rekonstruera och minnas.

Ja det är ett slags omvänt minnesarbete att lära sig av misslyckandena medan en ännu kommer ihåg uromständigheterna. Skatparet som konkurrerade med sångarkvartetten och skulle ha haft sommarhimlen som bakgrund, inte den där busken. Nästa gång …

(Kan en lära sig att se likadant på andras bilder? Nja, isåfall måste en nog ta dom först. Ännu ett annat slags inlevelsearbete.)

…är den förödande på sikt. Internauten blir smått dement: Det där har jag hört nånting om, men var? Förmodligen krävs dialog för att nånting ska fästa i minnet. Att berätta vidare för nån, eller åtm förbereda sig för det. Att blogga var förr en lösning, men vem skulle läsa idag. Bäst fånga upp en liten mängd grejer och sen ägna sig åt dom, kanske i takten en om dan, en i veckan… Själv återformulera vad som är bra, kanske associera, kommentera. Mest för det egna minnets skull, och varför inte i ett bloggformat trots allt. Och för att hejda världens fragmentering. Det behöver ju inte vara aktuella nätfynd, det kan vara grejer ur gamla böcker också, låtar man kommer att tänka på och som sen finns på YouTube.

nämligen Dagbók 2014, árid med heimspekingum (året med filosofer), av Sigrídur Thorgeirsdóttir.

På varje vänstersida presenteras en filosof med bild och karaktäristik, till höger kan en föra in vad en ägnar sig åt den veckan. Kanske att systematiskt läsa Margareth Cavendish, Émilie du Châtelet, Björg Thorláksdóttir eller nån av de 48 andra (veckan 18-24 augusti ägnas åt en liten essä om skrattets kvinnliga roll i filosofihistorien).

Ett mycket friskt initiativ, som säkert kan göra nytta långt efter 2014. Arendt, Beauvoir, Irigaray är också med. Förlag: Háskólaútgafan