När jag var på Island nyss bjöd Jón Kalman Stefánsson på en dagstur till de trakter på Västlandet som skildras i Sommarljus och i Dalarna-trilogin (varav bara mellandelen finns översatt: Sommarn på andra sidan Backen).

Där tillbringade han somrarna från tolv års ålder, på en bondgård och senare som slakteriarbetare, med mera.

Det mesta av resan känns för privat för att göra ett fotoalbum offentligt av, men ett stopp gav synnerligt bra bilder, nämligen vid den plats där fåren skiljdes och fördelades på olika fållor efter att ha vallats hem från bergen omkring.

”Det tog hela dan och alla var blindfulla”, berättade Jón. ”Nu tar det nån timme och alla är spik nyktra.” ”Varför då?” ”Jamen, det finns ju mycket färre får.” Med på bilderna är Jón (ovan) och Týra (nr 5 nedan).

Allra sist kommer en panoramabild, tagen med iPhonen i 360°. Så här har ingen mänska alltså nånsin sett det!

Hamnar bredvid esperantisterna på Littfest.  Trevligt. Pappa och faster Berta var esperantister under den hoppfulla mellankrigstiden.

Jag kan inte dela andra språkvetares nedlåtenhet. Det finns en kraft i renodlingen av  grammatiken. Lånar en lärobok i demokrati och läser, det är ett perfekt ämne för esperanto med alla regler och distinktioner.

Drömmen om att allt ska kunna göras jämförbart.

Samtidigt som det förstås är oregelbundenheterna och motsägelserna som skapar liv och konkretion. I onsdags blev vi tvungna att ta reda på varför det heter styvmor. Det har ingenting med styvhet att göra, utan handlar om att bli över: samma ord som tygstuv.

I Hellquist får man veta att äldre indoeuropeiska språk saknar ord för ”styvfar” eftersom änkor aldrig gifte om sig.

Språket – både livsmateria och abstraktion.

Trevlig eftermiddag om översättning på italienska kulturinstitutet igår, översättaren och översättarprofessorn Maria Cristina Lombardi i samtal med fyra kollegor från bägge språken. Lombardis huvudpoäng (som hon senare utvecklade i en föreläsning jag tyvärr inte kunde gå på) var att översättning utvidgar och utvecklar känsligheten för det egna språket.

Diskussionen handlade både om detta och om praktiska problem, och om varje översättares kringelkrokiga karriär. Alessandro (uppfattade inte hans efternamn) vittnade om hur boomen för det svenska efter Stieg Larsson har kastat om maktförhållandena, så att förlagen tävlar om hans tjänster. Därför föreslog han att översättarna borde skaffa sig bättre kunskap om bokmarknaden, för att bli mer jämlika med förläggarna.

Men en publikfråga satte igång mig särskilt: ”kan ni berätta om några specifika översättningsproblem”, varpå Olov Hyllienmark förklarade att den verkliga översättningen pågår på många nivåer samtidigt, och egentligen inte är vare sig problematisk eller genomtänkt. (Det här är ett ungefärligt referat; min italienska är så långsam att jag egentligen mest minns en svepande gest som Olov gjorde runt huvudet.)

Och det där gjorde att jag vaknade i morse med en replik jag borde ha sagt:

”Problemen i översättningsarbetet är egentligen vilopunkter i ett stort kaos. Medan en letar efter lösningen, vilket är mer lustfyllt än ångestframkallande, fortsätter resten av arbetet i det omedvetna.”